I niqab på Stureplan

I romanen utspelas ett relationsdrama runt en börs-vd, Christoffer, som har allt man kan önska sig. En vacker fru, en sportbil, en fin båt och en lyxvåning på Östermalm. Men en kvav sommarnatt köper han sex av en prostituerad, polisen kommer till platsen och strax därefter blir han uppringd av pressen. Christoffer dras in i en spiral av lögner, svek och farliga handlingar.

Läs ett utdrag av I niqab på Stureplan:

”

Under mötet hade han saknat sin vanliga skärpa. Det var som om någon hade tagit ett sandpapper och filat över honom. Minnena från natten dök ideligen upp då han hade behövt komma med bra argument. Kladdiga bilder av den blonda horan och polisernasansiktsuttryck.

Hans bästa sida var att förhandla. Men i dag hade det bara låst sig. Han flyttade på en orkidé och öppnade konferensrummet fönster och tittade ut över Stureplan. Runt Svampen hade ungdomar samlats och väntade på sina möten. De röda telefonautomaternas lurar hängde i sina sladdar. Vem ringde egentligen från dem? Hade inte alla mobiler nu för tiden? Längs kanten stod ett femtiotal cyklar parkerade huller om buller. På Sturehofs uteservering såg det ut att vara fullpackat.

Han stängde fönstret och vände sig om och tittade ut över rummet. På whiteboardtavlan hade amerikanerna ritat en rund cirkel som de hade delat upp i tårtbitar, det hade varit företagsbudget som de hade illustrerat. Han gick fram och suddade ut pennstrecken. På det stora konferensbordet i ek stod urdruckna kaffekoppar och ett fat med kakor. Han stoppade en finsk pinne i munnen och kände hur den torra kakan fastnade i gommen.

Systematiskt staplade han kaffekopparna på en hög och gick ut och ställde dem i köket. Han gick in på sitt kontorsrum och tog sin mobil som låg på skrivbordet, den var på ljudlöst. Femtiotre missade samtal och ändå

var det industrisemester i Sverige. Nu var törstiga journalister efter hans skalp. Han visste det. Han lät mobilen glida ner i fickan och tog sin portfölj och larmade kontoret och gick ut.

Luften var tung när han steg ut på gatan. Han tittade mot Humlegården. På en uteservering satt människor och drack och skrattade. Några hundägare hade släppt sina taxar lösa och de jagade runt och skällde.

Han gick över gatan och beslutade sig för att ta en promenad ut till Djurgården och hämta bilen. Mias väninna Sara kom emot honom. Hon hade en ljusblå klänning och svarta sandaletter. Han vek undan och låtsades titta in igenom Sturegallerians dörrar för att undvika henne.

”Christoffer, Toffe!” En mansröst ropade på honom. Han vände sig om och såg Didrik stå på Sturehofs uteservering och vinka till honom. Han log stelt och höjde handen mot honom.

”Kom hit”, ropade Didrik.

Christoffer gick med långsamma steg bort mot uteserveringen. En öl var precis vad han behövde. Kanske skulle det skingra tankarna.

”Kompis, kul att se dig, slå dig ner. Du ser ut att vara i behov av en bärs.” Han klappade på den svarta stolen för att markera att han skulle slå sig ner.

”Det var länge sedan sist. När var det? På Wallenstams drink?”

Han slog sig ner. Betraktade Didrik som var brunbränd och bar en rosa skjorta och ett par kakifärgade shorts. Håret var bakåtslickat.

”Minns inte riktigt, men det var säkert på drinken”, sa Christoffer.

Det hade varit paret Wallenstam som hade firat att de hade varit gifta i femton år och hyrt Spegelsalen på Grand Hotell. Det enda han mindes av kvällen var att han hade haft huvudvärk.

”Vilket väder det har varit, men man ska inte klaga. Helena och jag har badat varje dag”, sa Didrik och tömde ölglaset.

Christoffer orkade inte höra vad han pratade om. Vad hette den prostituerade? Julia var det. Hur gammal hade hon varit? Varför hade journalisten på Aftonbladet sagt att hon var minderårig? Det kunde inte vara sant. Typiskt en sådan där sak som de sa för att reta upp honom. Få honom att prata. Han hörde hur Didrik tystnade och tittade på honom. Som om han ville ha en kommentar på det som han just hade pratat om.

”Förlåt, jag är helt slut. Långdragna förhandlingar på firman.”

”Men jobbar du nu? Har du inte semester i juli månad?”

”Ja, så är det när man är anställd. Aktieägarna och styrelsen vill ständigt ha resultat.”

”Där ser man. Nej, det är bättre att vara egen. Själv var jag tvungen att göra lönerna på byrån, ekonomitjejen har semester. Dessutom är det lite skönt att vara i stan. Jag menar efter tre veckor på Dalarö blir det lite segt. Två öl, tack.” Didrik höll upp två fingrar i luften och ropade till servitrisen. ”Du vill väl ha?”

”Ja, en öl blir väl bra.”

Didrik, tog fram ett cigarettpaket och bjöd Christoffer.

”Tack, det är bra”, svarade Christoffer.

Didriks mobil ringde. Han tog upp den och tittade på displayen.

”Måste ta det här, är strax tillbaka”, sa han och svarade och reste på sig och gick iväg.

Christoffer lutade sig tillbaka. Tog av sig kavajen och hängde den på stolen. På Stureplan var det mycket folk som passerade. Han tittade runt på uteserveringen. Vid bordet bredvid satt ett italienskt par och framför dem satt ett stort tjejgäng och skålade och skrattade. En känd pianist satt ensam med ett glas rött och läste en kvällstidning.

Han undrade om det skulle stå något i tidningen. Som tur var så köpte Mia aldrig kvällstidningarna, vid närmare eftertanke var det få i bekantskapskretsen och i nätverket som gjorde det överhuvudtaget. Kvällstidningar var skräp.

Servitrisen kom fram med en rund bricka och ställde ner två öl framför honom. Han tog några snabba klunkar av den kalla ölen. Didrik kom tillbaka till bordet. Han drog handen genom håret som fastnade av allt vax.

”Ledsen för det där.” Han slog sig ner och tog en klunk av ölen och fortsatte prata: ”

Var har du Mia och dottern då?”

”Mia är på landet och Isabelle är på seglarläger.” Samtidigt som han sa det, stelnade han till. Det var inte sant. Han tittade på klockan som strax var sex.

”Fan också!”

”Vad är det?” frågade Didrik.

”Jag har missat Isabelles segelavslutning! Det finns inte.” Han sjönk ihop och tog händerna i ansiktet. Hur hade han kunnat glömma det enda hon hade bett honom om?

”Är det sant? Men du, det kommer fler avslutningar”, sa Didrik uppmuntrande.

”Du jag måste gå. Vad kostade ölen?” frågade Christoffer och reste på sig.

”Glöm det. Du får bjuda mig nästa gång.”

”Tack Didde, vi ses.”

Han slet kavajen från ryggstödet och skyndade ut från uteserveringen. Han tog fram mobilen och slog numret till Mia. Hon svarade inte.

En varm vind tog tag i hennes hår där hon stod på bryggan. Några fiskmåsar cirkulerade i luften. Det hade blivit precis som hon befarade. Christoffer kom inte till Isabelles segelavslutning. I viken kryssade optimistjollarna fram och hon kunde omöjligt se vilken båt Isabelle satt i. Mia tittade tomt ut mot båtarna som guppade fram i vinden. Tio gånger hade hon ringt Christoffer, men han svarade inte. Hon kände att gråten var nära och satte därför på sig sina stora svarta solglasögon.

På bryggan stod familjer och släktingar i smågrupper. Hon kände sig utanför och ångrade att hon inte hade ringt någon kompis. Hennes egna föräldrar bodde i Chicago sedan tio år tillbaka och Christoffers mamma bodde i Österrike. Optimistjollarna guppade på havet och två ledare åkte bredvid i en ribbåt.

”Vad duktiga de är. Tänkte att sikten är bättre här.” Mia vände sig om och såg att en kvinna i hennes egen ålder hade tilltalat henne. Kvinnan hade en stram mörk page och var helt klädd i vitt.

”Ja, visst är de. Jag har svårt att skilja ut min dotter bland alla båtarna”, sa Mia.

”Jag är Sophies mamma.” Kvinnan sträckte fram sin hand.

”Jag är Isabelles mamma.” Det var lustigt att hon numera presenterade sig som någons mamma eller fru, inte som den hon var, Mia.

”Är du här själv?” frågade kvinnan och såg sig runt.

”Ja”, svarade Mia. Kvinnan tittade på henne med medlidande. I alla fall var det så hon uppfattade det. Trodde hon nu att Mia var ensamstående?

”Min man sitter fast i förhandlingar. Han är aldrig ledig.” Hon hörde sig själv ta Christoffers ord i sin mun. Aldrig ledig. Vad var det för skitsnack? Han hade en dotter som hade segelavslutning och det hade han struntat i. Det var den bittra sanningen. Han hade inte ens bemödat sig att ringa och ställa in.

”Trevligt att träffas. Jag måste gå till min man och mina svärföräldrar som står där borta.” Kvinnan höjde handen och vinkade mot en grupp som stod på kajen.

”Nu kommer de in”, sa Mia.

Hon tog upp korgen och gick mot kajen där ribbåten med alla barnen kom in. Isabelle hoppade i land och Mia vinkade och kom fram till henne.

”Älskling, vad duktig du är!” sa hon och kramade om henne och drog in doften av salt i hennes långa hår.

Mia saknade Isabelle så fort hon inte var vid hennes sida. Hon var rädd för att bli en mamma som inte ville släppa taget och låta Isabelle gå sin egen väg. Men det var svårt. Det fanns inget som hade större mening än att vara med Isabelle och Christoffer.

”Var är pappa?” Isabelle drog av sig sin röda flytväst och gav den till Mia. Båtar passerade ute på fjärden och trots att det var slående vackert kände hon en nedstämdhet.

”Han fastnade på jobbet, men jag är här”, sa hon så glatt hon kunde.

Hon tittade på Isabelle som liknade Christoffer med det smala ansiktet och den intensiva blicken. Håret var flätat och på huvudet bar hon en rosa keps med seglarklubbens emblem.

”Men han lovade ju”, sa hon besviket.

”Ja, det gjorde han”, sa Mia och orden blåste i väg i vinden. Hon trodde inte att Isabelle hörde. ”Nu fikar vi, tycker jag.” Hon tittade runt efter ett lämpligt ställe att slå sig ner på. Några familjer satt på en gräsplätt och flera på de runda klipporna. Hon la en ljusblå filt på kajen och ställde fram en plastburk med kakor och en påse med bullar och satte sig ner.

”Mamma, kan jag få åka på seglarläger igen?”

”Absolut. Vill du gå samma läger nästa år?” Hon tog fram en Festis och pillade av plasten från sugröret och tryckte ner det i det lilla hålet.

”Men jag vill gå den här sommaren. Många ska gå i augusti också. Fast då sover man över hela veckan. Snälla, får jag det?”

”Vi får se.” Hon öppnade påsen med bullar och tog ut en och gav den till Isabelle. Själv hällde hon upp en kopp kaffe i en röd plastmugg. Tanken på att Isabelle skulle åka på läger och sova borta en hel vecka tilltalade henne inte. Det skulle sluta med att hon satt själ hela sommaren. Christoffer i stan och Isabelle ständigt borta. Vad skulle hon göra? Skillnaden hade varit om hon hade kunnat planera något. Men att bara sitta och se sommaren dra förbi var obehagligt.

”Mamma får jag bada?” Isabelle stod upp och hade redan börjat dra av sig shortsen. Under kläderna skymtade en ljusblå baddräkt med små jordgubbar på.

”Men ska vi inte fika klart?”

”Men mamma, alla badar nu.” Hon pekade mot badbryggan där pojkar och flickor hoppade i och gjorde ”bomben”.

”Okej då. Spring iväg.”

Isabelle kastade tröjan över picknickfilten och rusade i väg. Mia drack en klunk kaffe. Hon såg hur alla andra pratade och skrattade. Vuxna människor som fortsatte sina samtal när barnen hade hoppat i vattnet för att bada.

Själv satt hon ensam på en filt och fantiserade om hur trevligt alla andra hade det och hur konstigt det såg ut att hon satt på sin filt som på en isolerad öde ö. Hon hade nog aldrig känt sig så här ensam. Kanske var det vetskapen om att det var fullt med människor runt omkring henne, men att alla var upptagna med sitt.

Christoffer hade fastnat på jobbet. Hon kunde inte klandra honom. Han älskade sitt arbete och försörjde henne så att hon kunde vara ledig och göra ingenting. Den lyxiga känslan av att inte behöva göra någonting hade utvecklats till en sorg. Att göra ingenting ensam, var outhärdligt. Hon såg Isabelle springa på bryggan och hoppa i för att sedan skakande komma upp, skratta och göra om allt igen. Hon blev avundsjuk

på lekfullheten och sorglösheten som fanns hos dottern.

”

Boken I niqab på Stureplan ges ut av Frank Förlag