Henrik Schyffert gör en pudel

Il Fredagstävlingo

Tävlingen är nu avgjord och vinnarna underrättade. Rätt svar var alternativ X.

Il Divo gillar nuffran 22. Kvartettens stiliga sång har sålt över 22 miljoner album och toppat listorna i 22 länder. En kvarts miljon cd-skivor har de lyckats kränga till divota fans i vårt avlånga land.

Divagruppen utgörs av fyra operaskolade, bildsköna män. Vi har den franske sångaren Sébastien Izambard. Vi har den amerikanske tenoren David Miller. Vi har ytterligare en tenor, den här gången från Schweiz: Urs (ja, ja, ropa inte hans namn på konserterna) Buhler.

Och sist men inte minst har vi den spanske barytonen Carlos Marin.

På onsdag släpper Il Divo sitt nya epos The Promise. Då flexar grabbarna inte bara tonsillerna utan bjuder även på lite av en Linguaphonekurs. De sjunger nämligen på franska, spanska, italienska och engelska. Fast vi skulle vilja se den som lyckas repetera orden med samma artikulation som Il Divo.

Proffsigt sjunger de sig igen en repertoar lika bred som Pavarottis kroppshydda. Il Divo drar sig inte för att varva klassiskt med pop. Så de serverar ett ljudbord där det bjuds både Amazing grace och The power of love, både Hallelujah och The winner takes it all. Opera och Abba om vartannat.

Tyvärr tolkar de inte nästan-namnen Devos 1980-talshit Whip it.

Nå. Realtid.se har tre exemplar att vinna för de läsare som skriker högst. Svara bara på denna fråga:

Vems juveler handlar det klassiska men ändå poppiga Tintin-albumet om?

1. Castaankar

X. Castafiore

2. Castaperler Othsvihn

För att vinna behöver ni bara svara rätt innan onsdagen den 12 november klockan 13. Glöm inte skicka med din adress. Mejla svaren till [email protected]

Fredagskrönika

Håkan Hellström och Henrik Schyffert på Cirkus – det är som att se två lindansare. Båda behövs för balansen.

Ska vi gå på Cirkus, sjöng någon för länge sedan. Så då gör jag väl det.

Förra veckan var det extra intressant att gå på Cirkus i Stockholm och se två storheter. Inga elefanter, nej, smidigare än så. Snarare två lindansare. Med lika delar inövad och intuitiv precision.

Håkan Hellström sjöng redan tidigt i karriären att

Det är lång väg ner

Jag ska aldrig ramla mer

Åtta år senare ser jag
Highwire-Håkan på Cirkus och han byter ut fyra låtar från föregående kväll, utan skyddsnät. Men han ramlar inte, han faller bara nerför ännu ett fall av kärlek, som idolen och vännen Plura Jonsson en gång sjöng.

Ja, Cirkus-manegen bjöd på två vitt skilda svenska balansakter.

På onsdagen
(trumvirvel) urgöteborgaren, ”smörsångaren från Västra Frölunda” Håkan Hellström, en av 2000-talets tongivande svenskar. Och på söndagen Henrik Schyffert, som var med och dominerade media från huvustaden årtiondet innan.

Båda väl citerade. Båda väl hyllade. Känn ingen sorg för mig i ottan, Veiron, liksom.

Men ändå. Två skilda världar.

Båda älskar popmusik. Men där Henrik gjort sig en karriär på att namndroppa obskyra Curemedlemmar som Lol (jodå, ungdomar emo-farfars band kunde ha medlemmar som hette samma sak som skrattande munnar) Tolhurst, eller att ha på sig Big Black-tröjor (som på den här showen som handlar om 1990-talet), kan Håkan aldrig namnen på de hetaste nya banden (Glasvegas, Fleet Foxes….jaså, var det Håkans favoritmusik enligt SVT:s nya program De kallar oss artister?)

Ett roligt sammansträffande är att Veirons gamla radio-påa om ”Wolf Daymountain med Whipped Cream” får ett eko i att just det sedan länge insomnade Göteborgsbandet Whipped Creams trummis Lars-Erik Grimelund lirar trummor i Håkans band.

Och Henrik Schyffert var faktiskt chaufför åt Whipped Cream när de var på Englandsturné. Detta utspelade sig på den tiden då svenska indiepopband for runt till Londons satellitstäder för att spela för en publik på tre vise män och en åsna.

Jag var med en sväng och döpte mannen bakom ratten till Henrik Chauffert – eller Henrik Koffert som han fick heta när det var dags att bära in bandets prylar in på spelställena.

Anyway, I digress…

Skillnaden i attityd mellan de båda svenska ikonerna (ja, visst låter det uttrycket som en nyans av beige?) är påtaglig.

Håkan sjunger sitt liv och står och håller sitt hjärta i sin hand när han framträder.

Henrik sitter ned vid ett kontorsskrivbord och antecknar med en penna och trycker fram 90-talslåtar med fjärren.

Båda showerna är bra, inget snack om den saken. Men de pekar på väsentliga skillnader i människors förhållningssätt under två olika årtionden.

Där Håkan sjunger

För du är det finaste jag vet

när allt annat här är falskt och fel

och jag går bara ner mig

för det är så jag säger det

du är det finaste jag vet

där var Henrik ironisk.

Men inte nu längre. Nu gör Henrik Schäfert en ”pudel”.

Henrik ångrar att han och hans humorvänner inte tog ställning medan Jugoslavien brann. De var det hetaste humorgänget – och Henrik agerade undflyende när de svåra frågorna gjorde sig påminda.

90-talssnacket i all ära. I showen blir Henrik som personligast när han pratar om uppväxten. Han beskriver hur hans humor är en revansch för en tv-tablå med gråaste möjliga barnutbud – och hur han gick med i MUF bara för att passa in och för att de hade schyssta fester med r-ö-k-m-a-s-k-i-n .

Ändå kommer Henrik Offert inte helt förbi känslan av företagsshow. Här kommer ettusennågonting människor för att fly undan vardagen på AB Verkligheten. Då måste det ju ändå bjudas underhållning. Och Schauffert backar inte, han kör ända fram och levererar.

Men han öppnar en lucka och berättar på ett effektfullt sätt om hur han blev påpucklad i plugget när han inte hunnit duscha efter att ha kissat på sig. Han beskriver hur det var att vara sängvätare – i upp till 14 års ålder.

Inte illa pinkat.

Jag kommer att tänka på en av Robert Gustafssons figurer i Killinggängets krogshow. En del fläckar går tydligen inte bort ens med klorin.