Helikopter till himmelska höjder

Under onda attacker tog jag mig ned till dalen på egna skidor och linkade olycklig in på hotellet dit gruppen från CMH Nordic med glada heliskiinggäster just anlänt.

Hösten förförra året hade varit förberedelsens tid. Jag hade tränat med PP (Personlig Plågare) på gym i tre månader, späkt mig på cyclingpass, simmat, joggat, boxats och svettats. Förnyat min skidutrustning och köpt ny hjälm. Till och med ryggskydd.

Allt detta för futtiga fem timmar i skidorten Lake Louise. Värre saker kan hända jag vet, men besvikelsen var i paritet med barndomens ögonblick av total frustration. Jag grät. Gnisslade tänder. Knöt nävarna. Men vad hjälpte det, jag var tillbaka på Arlanda innan de andra ens kommit upp till lodgen i den kanadensiska vildmarken.

Jag tröstade mig med att jag kanske, ovetandes, hade lurat ödet som haft en lavin i beredskap åt mig däruppe. Eller trädbrunn, det risiga hålrum som uppstår runt granstammarna när det snöat sex, sju meter. Ett huvuddyk ned i en sådan och du behöver både tur och en medåkare som ser dig försvinna. Laviner må vara skrämmande och farliga men Tree wells är dödligare.

Men det är inte riskerna du tänker på när du lycklig som ett barn forsar fram bland pudersnötäckta granar. Det är inte farorna som upptar ditt sinne när du på feta lagg snösurfar ned för gnistrande vidder med orört puder i ett vinterlandskap så slående vackert att som fondtapet så vore det i kitchigaste laget.

Och varje gång du kommer ned i en dal så plockar en helikopter upp dig och din grupp för att sätta ned er på nästa orörda topp. Mindfulness i praktiken. Extrem närvaro utan ansträngning mer än den kroppsliga. Och hälsosamt dessutom. Det är sällan man blir så euforisk utan kemiska hjälpmedel.

Faktum är att jag inte varit så lycklig med skidor på fötterna sen jag som tolvåring för första gången åkte i de franska alperna. Det var tidigt 1970-tal, orten var Val d'Isere, och CURLING var ännu enbart en vintersport. Mina föräldrar satte mig således i fransk vuxenskidskola och försvann sedan ut på egna äventyr. Jag fick snabbt lära mig vad TYNGDEN PÅ DALSKIDAN hette på franska och det ständiga mantrat bâtoN! bâtoN! bâtoN! ekade mellan alptopparna. Det här var på den tiden då man verkligen använde stavarna.

Det här var också på den tiden då folk ännu inte kunde åka skidor. Människor betedde sig ungefär som Lasse Åbergs Stig Helmer i backarna. Dråpliga scener utspelade sig och blev du förbiåkt i puckelpisten var det inte sällan en vilt skrikande åkare i glansig skidoverall som passerade. På rygg.

Tyska tanter puttade mig ur spår, enfaldiga engelsmän trängde sig i liftkön. Alla ville avancera sig ur nybörjarklassen och ta sig upp i Ecole du Ski Français grader. Inte ens en tolvåring fick stå i vägen. De franska skidlärarna, surmulna och bakis på förmiddagen, återvände som förbytta efter tretimmarslunchen. Glada och fyllda av ny energi satte de full fart utför och pressade gruppen så att eleverna föll ifrån en efter en; några tyska tanter i en snövall, två engelsmän kvar i skogen, en japan, en nya zeeländare och en tjock amerikan utspridda i puckelpisten. Och så vidare.

Till slut var det bara jag kvar i de tajt sammanhållna hasorna på den svängande och knixande skidläraren. Jag fick beröm, avancerade en kursgrad och älskade det!

Skidlärarna fick många tillfällen till heroiska räddningsinsatser. Gärna med en Gauloise hängande i mungipan. Det enda extrema med skidåkning på den tiden var hur extremt usla folk var på att ta sig ned för pisterna.

De som vuxit upp i alpernas dalgångar kunde förstås åka, stora som små. Det hände att byns megastjärna, världsmästaren och OS-medaljören Jean-Claude Killy, syntes i pisterna eller hängandes med några skidguider. Då knuffade sig de tyska tanterna gärna åt det hållet. Och en massa andra tanter med för den delen.

Familjen åkte till alperna två veckor per år under hela min fortsatta uppväxt. Oftast till Val d'Isere. Vi gick alltid i skidskola. Och när de inte var skidskola, eller när lärarna lunchade, tog vi privatlektioner. Skiduppfostran blev genomgående fransk och trots att jag helt lagt om åkstil har jag fortfarande en tendens att hålla ihop fötterna och använda stavarna.

I mars bär det av mot de himmelska höjderna i British Columbia igen. Med viss vånda har jag bokat Personlig Tränare för att komma i form till årets heliskiing. Nu korsar jag fingrarna för att korsbanden håller. För i full fart bland en massa granar, i fyrtiofem graders lutning och sex meter pudersnö behövs alla korsband man har.

Av gammal sjuttiotalsteknik återstår däremot inte så mycket. Men det är ändå en god idé att använda stavarna i skogen. Faktiskt nödvändigt. Och för mitt inre kan jag höra ett avlägset eko mellan trädtopparna:

bâtoN! bâtoN! bâtoN!