Per Lindvall: Har man inte råd att äga har man heller inte råd att hyra

Årets mest lästa krönikor – plats 8. Krönikan publicerades första gången den 23 september 2020.

Ilija Batljans Samhällsbyggnadsbolags (SBB) ska nu satsa på statlig infrastruktur, samhällsfastighetsbolaget Offentliga Hus ska noteras på börsen och det innovationsdrivna investmentbolaget Serendipitys ska satsa på just det, samhällsfastigheter. Om något så är detta ett tecken, bland en uppsjö, om att vi numera lever i en ekonomi som har spänt vagnen framför hästen. 

En ekonomi med sådan ordning på ekipaget brukar bland akademiska ekonomer benämnas ”asset-based economy”, det vill säga en ekonomi som drivs för att skapa finansiella värden och inte det många kanske tror, det omvända, att det är en allt effektivare ekonomisk aktivitet, utbyte av varor och tjänster, som sedan skapar finansiella värden. 

”Den stora elefanten i rummet är att världens börser slår rekord trots en starkt krympande ekonomisk aktivitet.”

Vill man hitta fler observationer på detta så finns de framför näsan på oss. Den stora elefanten i rummet är att världens börser slår rekord trots en starkt krympande ekonomisk aktivitet. En mindre elefant, kanske en flodhäst, är att elbilstillverkaren Tesla värderas lika högt som de nästkommande fyra bilföretagen tillsammans, trots att dess lilla vinst endast kommer från de subventionssystem ”tax credits” som Kalifornien och andra amerikanska delstater har. 

I denna djurpark hittar vi också en svensk buffel, Klarna, som i sin senaste kapitaliseringsrunda värderas till knappt 10 miljarder dollar. Detta är ett bolag som går med stora förluster och har en på sina nya marknader oprövad affärsmodell och åtminstone historiskt klart obskyr affärsmodell på den svenska hemmamarknaden. 

Den som vill se en gasell i denna djurpark kan logga in på den gamla industribranschtidningen Dagens Industris hemsida. Det är inte mycket verkstad där längre, utan tio av nio artiklar har rubriker som ”De fyra mest köpvärda aktierna”, ”Fyndaktien du måste äga” och inte minst den stående ”Nu är det köpläge”.

Men tillbaka till investeringar i samhällsfastigheter och samhällelig infrastruktur, där SBB hoppas ha investerat 10-15 miljarder kronor inom fem år. Till sin hjälp har han rekryterat ett antal före detta toppmilitärer och politiker. Förhoppningsvis har han även inköpt en splitter ny tamburmajor. 

Realtid har kommenterat vurmen för samhällfastigheter tidigare. Och skribenten har inte varit imponerad. Läs här om du vill>>  

Vi kan rekapitulera lite av argumenten. Denna sektor är nu så het att den globala indexproducenten MSCI har skapat ett eget index för denna fastighetstyp. Vi har också fått en definition på vad det är, nämligen en ”fastighet som brukas till övervägande del av skattefinansierad verksamhet och är speciellt anpassad för samhällsservice. Dessutom inkluderas trygghetsboende under begreppet samhällsfastigheter.”

Den stora frågan är hur denna typ av tillgång har kunnat bli en finansiell tillgång hos privata placerare. För det finns inga bra argument för detta. Det finns inga finansiella skäl, tvärtom. Staten, regioner, och kommuner (där de senare har staten i ryggen) finansierar sig ALLTID billigare än någon privat aktör. De är också bättre på att bära den rörelserisk som dessa specialanpassade fastigheter har eftersom de har verksamheten i sin hand. Och vad gäller fastigheter så är finansieringskostnaden det absolut viktigaste. Det finns heller inga skäl att tro att en privat aktör är en generellt sett bättre operatör av fastigheten, för här kan den som letar hitta exempel på både plus och minus på båda sidor.  

”Det är nog endast tamburmajoren som hör hemma i ett privat vinstmaximerande företag.”

Detta innebär att för det offentliga, som ska hyra av en privat aktör som ska täcka sina finansieringskostnader och sitt krav på riskpremie, så blir det i princip ALLTID billigare att äga än att hyra. Argumentet att det offentliga inte har råd att bygga är humbug. Har man inte råd att äga har man heller inte råd att hyra.

För statlig infrastruktur inte minst försvarsbyggnader, som SBB:s nya affärsområde hoppas kunna investera i, är argumentet för privatisering ännu svagare. 

Förutom att det blir dyrare för den offentliga aktören att hyra än att äga så riskerar den ökande sammanblandningen mellan privat och offentlig ekonomi att både öka risken för korruption, tänk ”Göteborgsandan”, och inte minst den hos allmänheten upplevda risken för korruption, när tidigare och nuvarande politiker tar positioner i näringslivet. Det gäller Offentliga Hus tidigare styrelseordförande och delägare, s-politikern Mats Hulth och hans m-kollega i samma styrelse Ulf Adelsohn. Dessa har nu ersatts av Carl Bild och Björn Rosengren. Tror ingen av dessa herrar är specialister på fastighetsförvaltning, men de har sitt politiska nätverk och är med för att skapa ”legitimitet” för verksamheten. 

Att Ilija Batljan har rekryterat en rådgivningskommitté till sitt nya affärsområde bestående av två tidigare ministrar, två före detta generalmajorer, en brigadgeneral, en överste, och förhoppningsvis en stabil tamburmajor, tänjer denna gräns ytterligare. Det är nog endast tamburmajoren som hör hemma i ett privat vinstmaximerande företag.

Men det som kanske är mest absurt och kanske även skrämmande är att dessa tillgångar som finansieras billigare och högst sannolikt sköts bättre av det offentliga än av det privata ”frigör” finansiella värden när de vandrar över till en privat ägare. Det är bara att fullfölja tanken att låta det offentliga bygga fängelser och flygplatser ”en masse”, teckna långa hyresavtal och sedan sälja av dem och ”frigöra” enorma värden.

”Det känns som om någonstans har någonting gått riktigt snett.”

Det är ett exempel på att den finansiella världen har om inte frikopplats så åtminstone omkopplats från den underliggande reala ekonomiska verkligheten. Den finansiella balansräkningen, där vi lägger in värdet på aktier, fastigheter och tillhörande skulder och fordringar, har expanderat långt mer än vad den underliggande ekonomin, där det bästa måttet är BNP, har förmått.

Lite statistik från USA kan illustrera detta. Det samlade värdet på amerikanska börsaktier har exempelvis gått från att motsvara 50 procent av BNP 1976, till 109 procent 1996 för att nu efter årets börsuppgång och BNP-fall närma sig 200 procent av BNP. Till det kan vi lägga den amerikanska ekonomins samlade skulder, offentliga, företag och hushåll, som har vuxit till att idag motsvarar 400 procent av BNP. 

Det känns som om någonstans har någonting gått riktigt snett. Den underliggande avkastningen som ska bära upp dessa finansiella värden ska ju komma från den reala ekonomin, det vill säga det vi mäter som BNP. 

Och en källa till detta stora snedsprång är 80-talets avregleringar av kreditsystemet. Som den brittiske ekonomen Adair Turner beskrivit i sin bok ”Between debt and the devil” så skapar kreditsystemet idag nya krediter och med det betalningsmedel för att finansiera gamla tillgångar, läs fastigheter, bostäder, belåning av företag och vid köp av företag.

Det vill säga krediter och med det betalningsmedel som skapas hos aktörer som inte har något intresse och ibland inte ens mandat att styra detta mot reala, verkliga aktiviteter som köp av varor och tjänster, som antingen faller ut i form av konsumtion eller investeringar och in i BNP. De nyskapade krediterna jagar istället andra finansiella placeringar, driver upp värdena på dem och ner priset på pengar, vilket skapar nya belåningsmöjligheter och nya tillgångsköp i en spiral.

SBB:s nya infrastruktursatsning, börsnoteringen av Offentliga Hus och innovationskoncernen Serendipitys insteg i samhällsfastigheter är en del i denna spiral. Hade vi i dag haft nationalekonomer i klass med Hyman Minsky, som visste hur bubblor skapas, och Michel Kalecki, som är väl den som kommit närmast en nationalekomisk härledning av vad vinster är, hade de varit riktigt oroliga.