Hans Majestät Tidningskungen

En ding ding entreprenör. Sprängfylld med idéer som inga tidningsförlag nappar på. Idéer som trots det föder succé på succé.

Men Hans Hatwig, 61, är van vid det här laget.

– Mina tidningar har aldrig haft de stora förlagen bakom sig. Jag förstår inte hur de tänker. Om jag jobbat på förlag hade jag aldrig låtit en person som Hans Hatwig härja fritt.

Under 70-talet fick han rätt. Idolbilderna från Hatwigs framgångsrika tidning Poster ”tapetserade en hel generations väggar”, som han själv säger.

– Inga förlag var intresserade så jag gick direkt till tryckeriet och förhandlade fram en deal. Istället fick de en stor del av vinsten.

Nu blir Hans Hatwigs tid med den legendariska tidningen föremål för en tjock bok. Den 20 november släpps nämligen den enorma Poster – Nordens största poptidning 1974-1980.

– Jag kom till Sverige från Tyskland 1967 och började diska på Åhlén & Åkerlunds serieförlag. Sedan dess har jag startat 10 framgångsrika tidningar. Utländska förlag är och rycker i mig. Springer Verlag ville att jag skulle starta i gång stora ungdomstidningar där, men jag vill inte jobba i Tyskland.

Efter en tid på tidningen Tiffany startade Hans Hatwig 1974 succén Poster, ett renodlat koncept för en ny tid. Han lyssnade på läsarnas önskemål. När han sparade på Kiss i ett nummer blev det läsarstorm.

I början sprang Hans Hartwig runt själv med en liten Yashica-kamera. ”Vad är det för modern, minimalistisk teknik?” undrade världsstjärnorna och valde som tur var att imponeras.

Hans Majestät Tidningskungen lyckades knyta till sig åtskilliga av dåtidens bästa fotograftalanger runt världen. Kontakterna med tyska Bravo var också användbara.

– Vi ville inte använda skivbolagens färdiga pressbilder. Jag avskydde att samarbeta med skivbolagen. De hjälpte oss aldrig. Fuck skivbolag och management, det var vårt motto. I och med att jag hade bra kontakt med artisterna spreds ryktet. Jag var alltid väldigt tidig med att etablera kontakter.

1980 lades Poster ner och Hans Hartwig fick napp hos dåvarande förlaget Saxon & Lindström. Tre nummer fick han på sig att bevisa att nya projektet Okej var kommersiellt gångbart.

– Vi gick från 16.000 ex för första numret till 48.000 för andra och upp till 64.000 för tredje numret. Men det blev ett fruktansvärt rabalder. Bilderna var inte speciellt tuffa men rubrikerna var sex, drugs and rock´n´roll. Och formatet var som en liten porrblaska. Sedan kom Okej i gång på allvar och runt 1984-1985 var den uppe i 150.000 ex, säger Hans Hatwig.

– De unga arvtagarna till Saxon & Lindström lämnade förlaget för att starta eget. Johans Lindström Saxons barnbarn
Bo och Mats Lindström kallade det nya förlaget Bröderna Lindströms Förlag och tog faktiskt med sig tidningen Okej som enda titel. I dag är Mats Lindström känd för Boss Media, han är värd en miljard och allt bygger på Okej. På smarthet och Okejs vinster.

– Okej har ju sålts många gånger, för många miljoner – till Norge, till Egmont. Själv har jag inte sett en enda av de miljonerna.

Senare kom projekt som En ding ding värld. Förlagsrepresentanterna såg återigen ut som levande frågetecken inför detta tidningsmonster från yttre rymden.

– Jag gick runt till alla förlag men de sa bara att de inte hade någon aning vilken målgrupp tidningen ville vända sig till. Jag utgick ju från mig själv. I Sverige var upplagan 60.000 ex, en gång i månaden. Den kom ju ut i hela Skandinavien och då pratar vi 200.000 ex. Detta tackade förlagen alltså nej till.

Historierna om Mannen med hundhuvud, luftskepp som landat på höghustak och annat lockade läsarna. Hatwig hade gjort det igen.

Tidningens gimmick var att de äkta nyheterna trycktes i färg medan de falska nyheterna var i svartvitt.

– Förlagen lyssnade inte heller när jag kom med idén till Veckans nu, som startade år 2000. ”Det finns ju inga skvallertidningar för unga” tänkte jag men de fattade ingenting. Inte ens Expressen eller Aftonbladet hade börjat med sina Klick-bilagor och allt som kommit sedan dess.

– Men jag har lämnat Veckans nu, för några månader sedan. Jag brukar tröttna efter 7-8 år och vilja gå vidare till nästa projekt.

Finanskrisen gör det dock svårt.

– Tiderna är inte de idealiska vad gäller nya tidningar. Jag tror det blir stiltje vad gäller nya titlar. Men det är i tider som dessa man måste våga satsa på en framtidsstrategi.

Hans Hatwigs produkter har alltid varit bildburna. I butikerna ligger just nu hans senaste projekt ute till beskådan.

– Jag har gjort en liten pilot. Världen i blick heter tidningen. 116 sidor, inte en enda annons. Det är alla möjliga sorters reportage: politiska reportage, andra som är mera En ding ding värld.

Något som låter som En ding ding värld men som enligt Hans Hatwig absolut inte är det är mannens bokprojekt. En numera bortgången känd svensk person ska ha anförtrott Hatwig sprängstoff med storpolitisk bakgrund. Material som kommer att förändra synen på Sveriges efterkrigshistoria och landets relation med Nazityskland.

– I dag har jag jobbat ganska länge med det projektet. Jag skrev på ett kontrakt där jag förpliktigade mig att inte komma med en bok på 25 år. Den tiden löpte ut i fjol, säger Hans Hatwig.

– Det kommer att bli stort, stort rabalder. Alla frågar sig hur det kommer sig att skvallerkungen Hans Hatwig kunnat hålla inne med detta i 25 år. Då skulle de kunna ställa sig frågan hur jag kunnat ha tillgång till alla stora artister, som inte ens kvällspressen fått tillgång till. Det beror på att jag alltid varit ärlig och kört med raka puckar.

Hans Hatwig säger att det är därför folk har vågat öppna upp sig på ett annat sätt.

– Då kommer det förtroenden även från andra håll, som de politiska. För det här är ett riktigt världscoop. Det går inte ens att antyda vad det här handlar om utan att förstöra allt. Sedan det publicerats är det bara att gömma sig någonstans. Jag hoppas verkligen jag hinner göra det färdigt snart. Jag är ju så upptagen med mina tidningar. Det blir nästan som att boken blir ett hoppyprojekt. Men i och med att embargot är borta så kan jag börja.