Handelsforskarnas bild av spelet bakom Skandia

Dagens Industris stjärnreporter Sophie Nachemson-Ekwall (DHS) har tillsammans med organisationsforskarna Sven-Erik Sjöstrand, legendarisk Handelsprofessor, och doktor Markus Kallifatides – docent sedan förra veckan – ägnat fyra år åt att samla empiri om Skandiaaffären: 75 personer i Stockholm och London – inte i Sydafrika – har intervjuats vid 200-300 tillfällen.

Resultatet har sammanställts till en 268 sidor lång skildring av processen (som föregås av ett teorikapitel och åtföljs av slutsatser) i en bok som säljs för 95 pund. Skildringen är skriven i indirekt form, dvs utan direkta citat, men Nachemson säger att resultatet är ”tvättat” – i bemärkelsen säkerställda fakta – och att de inblandade, alla centralfigurer, kommer att ”få väldigt svårt att dementera” det som står (även om de enskilda intervjuer som ligger till grund för skildringen inte är inkluderade i ”fråga/svar”-form).

Bankernas dans kring guldkalven (sid. 130)

På hösten 2004 låg Skandiakursen och harvade kring 26-28 kronor per aktie. Förslag om möjliga strukturaffärer haglade från olika investmentbanker, hungriga på arvoden, som förklarade att Skandia var för stort för att vara en nischaktör, och för litet för att uppnå några nämnvärda skalfördelar. Exempelvis arrangerade franska Axa ett möte mellan Skandias styrelseordförande Bernt Magnusson, dess vd Hans-Erik Andersson och Axas vd och finanschef. Deutsche Banks mytomspunna Nordenchef Jan Olsson träffade Andersson för att kolla upp Skandialedningens intresse för ”a structural deal with another party”. Och ABG Sundal – Espen Bruu syversen och Sigmund Håland – skrev i en analys att exempelvis Skandia och Old Mutual vore en bra kombination.

Bernt Magnusson träffade, efter att Andersson ställt sig kallsinnig till olika förslag om samgående, Nordea över en lunch i slutet av september 2004. Lite ”small-talk” om tänkbara samarbeten om delar av rörelsen, eller en fullskalig fusion, diskuterades – en diskussion som läckte ut i pressen som ”diskussioner kring samgående mellan Nordea och Skandia” och orsakade ett smärre Skandiarally på börsen.

Bernt Magnusson, ”öppen för allt” enligt en omskriven DN-intervju, träffade även två av Skandias största aktieägare: SEB Fonders Björn Lind, och Lars Idermark på Andra AP-fonden. Detta tillsammans med sin viceordförande Björn Björnsson, som liksom Magnusson, Lind och Idermark kom att ingå i den skara som var för Old Mutuals övertagande av Skandia.

Magnusson fick nu – och detta är nya uppgifter – stöd från både Lind och Idermark i frågan om att låta Morgan Stanley grundligt analysera den dåvarande ”stand alone”-strategin. Utan att resten av styrelsen visste någonting.

Bernt Magnussons chockbesked i styrelserummet (sid. 163-164)

Vid ett styrelsemöte i Skandia den 14 januari 2005 – Nachemson och hennes medförfattare har som sagt intervjuat folk anonymt – förklarade Magnusson hur aktieägarna närmade sig honom med klagomål på den låga börskursen. Dessutom ville ledningen för brittiska Skandia Life knoppas av från Skandia, varför Magnusson hade bett Morgan Stanley-teamet att analysera olika alternativ för huvudföretaget. Magnusson föreslog även att styrelsen skulle överväga behovet av en strategisk partner i Norden.

Bernt Magnusson förklarade vidare att han hade uppdragit åt Morgan Stanley att utvärdera hela tio olika bud från utländska aktörer intresserade av samarbeten eller fusioner med Skandia, delvis såväl som fullständigt. Per Hillström på Morgan Stanley ledde detta arbete, förklarade Magnusson för den förbluffade styrelsen: bara några månader tidigare, den 12 augusti 2004 – enligt Birgitta Johansson-Hedbergs och Kajsa Lindståhls uppfattningar, åtminstone – hade styrelsen beslutat att lägga alla diskussioner om strukturaffärer åt sidan tills vidare.

Magnusson förklarade att han hade uppfattat diskussionerna i augusti helt annorlunda, och hänvisade till såväl justerade styrelseprotokoll som till ett brev undertecknat den 22 december, där Morgan Stanleys förordnande som rådgivare förlängdes med 18 månader.

När Magnusson presenterade detta blev det enligt en av styrelseledamöterna – en av bokens källor, alltså – ”så tyst att man kunde höra en nål falla”.

Styrelsesplittringen (sid. 170)

I mars 2005 reste vd Hans-Erik Andersson till London och talade med Per Hillströms chef Paulo Pereira om hur han tyckte att skeendet var på väg att gå honom ur händerna, och att processen hade nått vägs ände. Han (Andersson) talade samma månad även med styrelseledamoten Kajsa Lindståhl om hur stand alone-spåret inte såg ut att fungera så mycket längre.

Lindståhl talade med Karl-Olof ”Olle” Hammarkvist (som ett par år dessförinnan var kursansvarig för en HHS-kurs om svenska finansmarknaden), styrelseledamot som också var skeptisk till samgående. Lindståhl föreslog att de båda skulle uttala sitt missnöje med hur styrelsearbetet fungerade och avgå ur styrelsen, något Hammarkvist höll med om – dock bara i princip: att avgå hade enligt honom orsakat ännu mer problem för ett Skandia som hade fullt upp med exempelvis sin före detta chef Lars Ramqvist och förlikningen med honom.

Lindståhl försökte även värva Birgitta Johansson-Hedberg till sin grupp av avgående styrelseledamöter, men eftersom Johansson-Hedberg hade fullt upp med att transformera Lantmännen ansåg hon sig inte ha tid med en styrelsekonflikt av det slag Lindståhl försökte få till.

Hela denna underliggande oro undgick såväl massmedia som en extern konsultrapport från Michaël Berglund Executive Search: där beskrevs styrelsearbetet i Skandia som ytterst välfungerande.