Gordon Gekko kastrerad

När eftertexterna börjar rulla i Wall Street – Money never sleeps, spelas Talking Heads ”This must be the place”. Samma låt sätter sin prägel på originalfilmen från 1987 och jag kommer på mig själv med att vilja se om den. Gärna många gånger så jag glömmer bort uppföljaren.

De svenska filmrecensenterna har gett Money never sleeps en trea i genomsnittsbetyg. Det är förmodligen bara förhandsförhoppningarna om en storfilm som håller uppe betyget så pass högt.

Förvånansvärt många lyfter fram helikopteråkningarna över, runt och igenom Manhattan som filmens behållning. Det säger det mesta.

Oliver Stones regi, Michael Douglas tolkning av Gekko och en historia som utspelar sig i en finansbubbla av enorma dimensioner borde sätta djupare avtryck än kamerasvep över skyskrapor och Manhattans skyline mot en bakgrund av time-lapsade skyar.

Oliver Stone levererade en rad fantastiska filmer under perioden från Plutonen 1986 till Natural born killers 1994. I finansbranschen är det givetvis Wall Street som blivit närmast historisk.

Så varför blir det inte lika brännande angeläget denna gång?

Ingredienserna finns där. Gordon Gekko är besatt av att återta de pengar han förlorade kontrollen över under åren i fängelse. Han tänker också hämnas på mannen som en gång sålde ut honom till myndigheterna och nu återfinns i toppen av en aggressiv investmentbank (nej, det är inte Bud Fox, Bud Fox dyker upp i en scen och är förväxlande lik Charlie i Two and a half men).

Storyn griper inte tag, parallellhandlingarna är för många och för ytligt skildrade för att det ska bli spännande (Oliver Stone på JFK-humör hade kunnat göra tre timmars film bara kring spelet om statens stödpaket till finansindustrin som nu flimrar förbi lite pliktskyldigt).

Drivet, nerven och galenskapen från Stones forna storfilmer saknas helt enkelt.

Jaha, en investmentbank sänks av en konkurrent och 15.000 jobb hotas. Jaha, Gekko blåser sin dotter och blivande svärson på 100 miljoner dollar. Jaha, Gekko vet fortfarande hur man slickar håret bakåt.

Det blir bara platt. Att Oliver Stone släppt iväg manusansvaret till två medelmåttor borde han ångra bittert i efterhand.

Eller så ingår detta i hans kalkyl. Oliver Stone har många gånger sagt att han blev förvånad över den beundran som hans iskalla Gekko-skurk väckte hos så många i finansbranschen. Han var ute efter att varna och avskräcka men skapade ett monster som fick evigt liv.

Kanske är detta den ultimata hämnden. Gordon Gekko utnyttjar sina närmaste för att nå sitt mål. Han lyckas även sänka sin fiende på investmentbanken. Han har dessutom genomskådat finansbubblan och mångdubblar sitt kapital på kort tid. Det onda geniet är åter herre på täppan.

Då kastrerar Oliver Stone sin skapelse. Att skildra marknadens problem och dysfunktionella beteende kommer i andra hand. Han verkar främst vara ute efter att sänka Gekkos ikonstatus.

Denna förgör han skickligt när den ytliga historien får ett ännu ytligare slut, där blivande morfar Gekko med vädjan i blick försöker försonas med sin dotter. Och jo, den här gången menar han allvar.

Vi får också veta att han ger bort 100 miljoner dollar till ett bolag i cleantech-sektorn som blivande svärsonen tror stenhårt på.

Dessutom kommer Gekko ut som förvaltare av andras pengar. Vi talar om ensamvargen som är så self made man kan bli. Fondförvaltare äter han till frukost.

– You ever wonder why fund managers can’t beat the S&P 500? Cos they’re sheep. And sheep get slaughtered, som Gekko förklarar i den första filmen.

Den enda som kan glädjas över Gekkos karriärval är möjligen Christer Gardell på Cevian Capital. Från att ha kallats Sveriges svar på Gordon Gekko kan han nu konstatera att Gekko går i hans egna fotspår och startar fond.

För alla oss andra blir filmen bara ett tungt antiklimax som inte lär ut något nytt om marknadens mekanismer.

Om du är sugen på att se Gordon Gekko i action rekommenderas originalet ännu en gång. Spelar ingen roll om du redan sett den 25 gånger och kan varenda replik.