"Gör inte bort dig nu Adaktusson"

I boken Världens bästa story som gavs ut i går, sammanfattar Lars Adaktusson sina erfarenheter från svensk och internationell nyhetsrapportering under drygt tre decennier. Bland annat skriver han ett kapitel om Göran Persson där den retsamma, stundtals elaka sidan av den tidigare statsministern träder fram.

Läs ett utdrag ur Världens bästa story här:

Vid flera tillfällen intervjuade jag statsminister Göran Persson om Irakkriget och dess konsekvenser. Han var redan från början starkt kritisk mot USA och hade stöd för sin hållning både i den svenska opinionen och hos befolkningarna i de flesta av EU:s medlemsländer. Icke desto mindre var det angeläget att pröva Perssons argument, speciellt med tanke på att han och den svenska regeringen i samband med Kosovokriget 1999 hade ställt sig bakom Natobombningar mot Serbien.

De bombningarna saknade stöd i säkerhetsrådet och genomfördes de facto i strid mot våldsförbudet i FN-stadgan – ändå var Göran Perssons uppfattning vid den tiden att våldsanvändningen var legitim. Om detta påminde jag honom i en längre intervju i Agenda. Olika varianter på frågan om det inte är inkonsekvent att fördöma vissa folkrättsbrott och acceptera andra, återkom under intervjun och jag noterade att Persson inte uppskattade resonemanget. Efter en stund såg jag att han mörknade i synen, svaren blev allt kortare och när jag satte punkt var han upprörd. Han meddelade kort att intervjun varit ”tendentiös” och när jag räckte fram handen för att säga tack och hej vände han på klacken och gick. Till skillnad från Persson tyckte jag att intervjun var intressant. Ämnet i sig innehöll väsentliga utrikespolitiska infallsvinklar och frågeställningarna var i hög grad angelägna och relevanta. Av den anledningen kände jag efteråt ingen anledning att beklaga upplägget eller ångra något – att Persson uppträtt obalanserat var hans problem, inte mitt.

Rejält förvånad blev jag dock när statsministern dagen efter ringde på min mobiltelefon och meddelade att han hade tittat igenom programmet och kommit fram till att ”intervjun faktiskt blev bra”. Om han med det ville säga att hans upprördhet efter sändningen hade varit en överreaktion eller att han ville be om ursäkt för sitt uppträdande, framgick inte. Däremot lät det som han ville dra ett streck över den lilla incidenten; Persson avslutade samtalet med att konstatera: ”Jag var bra i intervjun, du var också bra. Hoppas vi ses snart igen.”

Statsministern var en frekvent gäst i Agenda. Det var inte så att han kom så fort redaktionen ringde, men det verkade som han uppskattade programmet och såg det som ett bra forum för politik och samhällsdebatt. Journalistiskt var det spännande att intervjua Göran Persson, oftast var han både tuff och välformulerad, räddhågsna resonemang eller formuleringar som ”inga kommentarer” tycktes inte vara något för honom. Även på frågor som föddes i stunden var han villig att svara, han tycktes gilla att alla ämnen inte var överenskomna på förhand och emellanåt överraskade han med att ge sig in i resonemang där han själv inte hade någon färdig åsikt.

Samtidigt hade han speciella egenheter, bland redaktionsmedlemmar och produktionspersonal tyckte åtskilliga att han uppträdde märkligt och att hans humor var svår att förstå sig på. Själv kände jag att det mellan oss hade utvecklats en tuff men samtidigt rätt hjärtlig jargong av kvickheter och skämt. Å andra sidan hade jag emellanåt en känsla av att han ville få oss som jobbade med programmet att bli osäkra, genom sitt agerande och sina kommentarer försökte han få mig och andra ur balans och sprida oro i lägret. När det inför en direktsändning meddelades att en minut, eller 30 sekunder, återstod till programstart var den typiska kommentaren från Göran Persson; ”gör inte bort dig nu Adaktusson”, ”hoppas att det inte blir samma debacle som förra veckan” eller ”det här blir tufft för dig”.

Inför den första TV-sända duellen mellan Göran Persson och hans nye utmanare, Fredrik Reinfeldt, i maj 2005, var statsministern särskilt på hugget. Ett uppbåd av reportrar och fotografer från de stora tidningarna fanns på plats när han anlände till TV-huset och när jag hälsade honom välkommen tyckte jag mig märka att mycket stod på spel för statsministern. Han verkade irriterad, redan innan vi hade skakat hand förklarade han att debattreglerna var dåliga och när han en stund senare hade blivit sminkad ville han omedelbart tala med mig i

sin loge.

Persson sade sig vilja informera om ett problem inför sändningen; han hade nämligen fått näsblod och eftersom det vid tidigare tillfällen blött ymnigt och varit problematiskt att få stopp på blodflödet ville han att jag skulle veta vad som möjligen väntade under direktsändningen. När jag påpekade att det inte syntes några spår av åkomman och att han verkade vara vid god vigör, förklarade han att näsblödningen hade börjat när han satt i sminklogen, att den för tillfället hade upphört men att ”näsblod brukar komma tillbaka”.

Beskedet var illavarslande, mindre än en halvtimme återstod till programstart och goda råd var dyra. Överläggningar följde med sändningens redaktör och bildproducent – tillsammans bestämde vi att köra som planerat, något alternativ fanns inte. Skulle statsministern börja blöda under pågående duell fick vi vara beredda att bryta sändningen och lämna över till kanalens programkontroll.

Allt gick dock utan missöden, debatten blev livfull och det kändes som om Göran Persson hade fått en ung politisk motståndare som han inte riktigt kunde hantera. Men båda verkade

nöjda med sändningen, vi växlade några ord i studion och skildes sedan åt. Lättad över att det hela kunnat genomföras utan dramatik stötte jag så ihop med maskören som hade sminkat Göran Persson före programmet. Jag tackade henne för bra jobb och frågade sedan vad som hände när statsministern fick näsblod mitt under sminkningen. Något oförstående svarade hon: ”Näsblod? Nej, det hade han inte, han var bara täppt i näsan.”

Bland kolleger och politiska reportrar som följt Göran Persson genom åren har hans personliga stil och uppträdande varit ett återkommande samtalsämne. Ofta har skildringarna handlat om pompös framtoning och självtillräcklighet men också om humor och dråpliga kommentarer. Persson tycks genomgående ha haft en bra relation till medierna, samtidigt har han inte dragit sig för att läxa upp enskilda journalister eller öppet visa missnöje med sådant han ogillat. Vid ett tillfälle när jag under en intervju med Persson påannonserade ett reportage, där någon av hans kritiker figurerade, spände han ilsket ögonen i mig. När inslaget sedan hade startat slog han näven i bordet och väste: ”Så här gör du inte gosse!”

Redan från Göran Perssons kommunalrådstid i Katrineholm finns historier om hans okonventionella metoder för mediehantering. Vid ett tillfälle ska han just före en presskonferens ha

slagit sig ner tätt intill den dåvarande kommunreportern Krister Wistbacka som arbetade för Katrineholms-Kuriren, stadens borgerliga tidning som Persson starkt ogillade. Till de närvarandes förvåning ska han ha tagit redaktören i hand, lagt armen om honom för att därefter ha ställt sig upp och inlett presskonferensen med orden: ”Mycket välkomna hit. Ni får ursäkta att jag bara tar Wistbacka i hand, men jag är så djävla förkyld.”

Ytterligare en episod som illustrerar temat var jag själv med om i samband med en officiell svensk statsministervisit i Sarajevo. Något år efter att kriget i Bosnien hade avslutats var Göran Persson på plats för att överlägga med sin bosniske regeringschefskollega. Tillsammans med fotografen Jacek Stanczyk följde jag besöket, bland annat skulle vi direktsända en intervju med Persson från en studio i Sarajevos TV-hus.

Just innan programmet startade anlände han tillsammans med ett stort följe av medarbetare och säkerhetsvakter. De hade stressat för att hinna fram i tid och när statsministern hade sjunkit ner i stolen bredvid, såg jag att han svettades i pannan. De ålderstigna studiolamporna gjorde inte saken bättre, värmen var svåruthärdlig och några minuter innan sändningen skulle dra igång frågade Persson om det fanns något smink. På mitt korta svar att sådana finesser inte existerade i det halvt utbombade TV-huset replikerade han blixtsnabbt: ”Synd, du ser för djävlig ut”!

Om Göran Persson emellanåt hade en tuff jargong i relation till medieföreträdare, tycktes han inte i mindre utsträckning ha haft det till sina egna medarbetare och statsrådskolleger. Genom åren har ett antal berättelser cirkulerat om hur statsministern drivit med sin omgivning eller förringat medarbetarnas betydelse. Av Expressens legendariske reporter, Per Wendel, hörde jag en historia om hur Göran Persson vid ett tillfälle hade kommit in i regeringsrummet i Rosenbad samtidigt som hans närmaste man, Pär Nuder, hade samlat regeringskansliets statssekreterare till möte. Persson gick runt och småpratade med några av dem som just skulle ta plats vid bordet, med armarna på ryggen gick han sedan mot utgången och precis innan han skulle stänga dörren efter sig vände han sig mot Nuder som satt på kortsidan och just skulle inleda mötet. På sitt oefterhärmliga sätt meddelade han: ”Och där sitter du, din lille skit.”

En annan gång, i samband med någon samling, anlände Göran Persson i ensamt majestät och tog plats vid ett bord längst fram i lokalen. Samtidigt noterade de församlade hur han började spana under bordet och under den stol som han just hade satt sig på. Det hela såg en smula märkligt ut och när någon undrade om statsministern letade efter någonting, svarade han: ”Nej, jag skulle bara kolla om Paggan har kommit.” Skämtet om att ministerkollegan Leif Pagrotsky är kortvuxen uppskattades säkert av somliga. Samtidigt är det ingen djärv spekulation att den typ av humor och nedsättande omdömen som Göran Persson allt som oftast använde sig av måste ha sårat människor.

Humor utgör utan tvivel ett av de viktigaste inslagen i tillvaron, icke desto mindre är det anmärkningsvärt att en person som är inflytelserik politisk ledare, ideologisk förebild och landets statsminister uttalar sig på det sätt som Göran Persson emellanåt gjorde. I intervjuboken Aldrig ensam, alltid ensam och i memoarerna Min väg, mina val fullföljer han konstarten; gamla regeringskolleger, utländska ledare och politiska motståndare häcklas och begabbas. Om det är en nivå värdig en person som fått förtroendet att leda Sverige under ett helt decennium, tål att diskuteras.

I samband med hans medverkan i Agenda hörde jag själv emellanåt hur hans omdömen om människor kunde låta. I september 2003 satt statsministern i Agendastudion för att kommentera resultatet i folkomröstningen om den gemensamma europeiska valutan. Nej-sidan hade vunnit, i valkampanjens slutskede hade utrikesminister Anna Lindh mördats och Göran Persson var hårt pressad. I den valanalys som fanns i programmet ingick en kommentar av Sveriges EU-kommissionär, Margot Wallström, som uttryckte viss kritik: ”Det står helt klart att Europa och EU-frågorna inte har funnits med som en naturlig del i det politiska samtalet i Sverige. Det är inte bara Socialdemokraternas fel, men det hade krävts ett bättre politiskt ledarskap.”

Göran Persson hörde uttalandet under pågående sändning. Monitorn i studion där inslaget spelades upp var dock en aning skymd och när jag frågade om han såg intervjun med Wallström svarade han: ”Jag vill inte se fanskapet, det räcker att jag hör. Jag blir så förbannad.” När jag undrade vad som var så stötande uppmanade han mig att ställa den frågan när vi skulle återkomma i sändning någon minut senare. Det gjorde jag och listigt valde Persson då att framställa Wallströms uttalande som ett angrepp på den mördade Anna Lindh: ”Vi har just förlorat en utrikesminister som var en av de mest tongivande i Europa. Att vi, liksom Danmark och Storbritannien, har problem med eurofrågan handlar inte om brist på ledarskap. Det handlar om en djupt känd skepsis i hela Europa”.

Efter en följdfråga kom han tillbaka till Wallströms, i mångas tycke, välgrundade synpunkter: ”Det känns bara så bittert. Ledarskapet i Europafrågorna har utövats av både Anna Lindh och mig själv. Åtminstone Annas del måste betraktas som oerhört framgångsrik. Jag är förvånad över kritiken.”

Bara några dagar senare deltog Göran Persson och Margot Wallström i en minneshögtid i Stockholms Stadshus för den bortgångna utrikesministern. Båda hade framskjutna roller, båda talade om Anna Lindhs stora betydelse för socialdemokratin och Sverige. Om de samtalade med varandra är okänt, men en inblick i hur statsministerns kommunikation med Sveriges EU-kommissionär kunde gå till, fick jag några år senare. Vid ett middagsbord i Visby, under pågående Almedalsvecka, berättade Margot Wallström hur hon vid ett tillfälle hade ringt till statsministern för att konferera i någon angelägenhet. Efter att ha inlett samtalet med; ”Hej, det är Margot”, hade hon hört Persson dundra från andra änden: ”Vilken djävla Margot?!”

***

Världens bästa story är Lars Adaktussons personliga berättelse om TV, nyheter och journalistik. Boken ges ut av Ekerlinds Förlag i samarbete med Libris Media.