Ge FI ökade befogenheter!

Finansinspektionen, med generaldirektör Martin Andersson i spetsen, har orättvist fått utstå svidande kritik under de senaste veckorna.

Martin Andersson var konsult för bland andra Bank of England och IMF innan han började på FI. Dessförinnan var han chef för avdelningen för finansiell stabilitet på Riksbanken. Han har alltså gedigen kunskap inom ämnet bankstabilitet.

Mitt förtroende för honom är högt och det växte än mer i onsdags i förra veckan. Då högg nämligen FI-chefen tillbaka vid ett anförande på PWC.

Martin Andersson håller, helt riktigt, fast vid att statliga övervakande myndigheter inte ska ta hänsyn till kunder och aktieägare. Det är upp till varje enskild person att besluta var denne placerar sitt kapital, oavsett om det gäller likvida medel eller värdepapper.

Naturligtvis hamnar kunder och aktiesparare i kläm om Finansinspektionen beslutar att återkalla en banks tillstånd. Men man ska aldrig skjuta budbäraren, om FI vidtar en sådan åtgärd beror det på att företagen inte tagit i tu med sina problem, trots varningar från inspektionen.

En viktigt uppgift för FI är att värna finansmarknadens stabilitet och förhindra att staten tvingas gå in och rädda banker med statliga medel. Eller som Martin Andersson själv uttryckte det:

”Vilka banker som är systemviktiga handlar alltså inte om hur stora värden som deras aktieägare och kunder kan förlora. Nej, det handlar om hur mycket deras kollaps kan kosta helt oskyldiga skattebetalare som inte haft något att göra med banken överhuvudtaget”, sade han för en vecka sedan.

Flertalet av HQ:s aktieägare har, på samma sätt som Carnegies aktieägare 2008, klagat högljutt på beslutet att dra in banktillståndet. Men en placerare bör ha insikt i att FI har den befogenhet och således bör denna risk bör varit inprisad i aktiekursen.

Skulle staten komma till aktieägares och bankkunders räddning riskerar det att föra med sig ett så kallat ”moral hazard”-dilemma. I praktiken skulle det innebära att staten ger dessa en säljoption på skattebetalares bekostnad.

Risken är att en person placerar pengar på ett konto hos en bank utefter sparränte-nivå i och med att denne inte behöver ta konsekvenserna om banken går omkull. Trots allt finns insättningsgarantin i syfte att skydda en sparares kapital – upp till 500.000 kronor.

På motsvarande sätt riskerar en aktieägare att köpa en bankaktie utefter antagandet att staten kommer till räddning om det skulle börja krisa sig.

Trots allt måste staten rädda stora, så kallade systemviktiga banker, i syfte att undvika finansiell härdsmälta. Storbanker riskerar i och med detta få en konkurrensfördel eftersom staten inte kan tillåta dem att falla.

Martin Andersson vill därför se en speciell konkurslag med statligt förvaltarskap som gäller samtliga banker. Förhoppningsvis får han gehör för sina åsikter.

För som han säger skulle ett sådant beslut minska det överdrivna risktagandet på finansmarknaden och minska risken att skattebetalare tvingas skjuta till pengar till problemfyllda banker.

Detta skulle gynna hela samhället på sikt. Utom möjligen finansmän och dem som spekulerar vilt i finansaktier.