Gåslever, intriger och förtal

En degenererad maktelit i upplösning brukar visa upp sig just så här. Mönstret finns många gånger beskrivet i historien. I det franska hovlivet i Versailles, där meningslösa intriger skapade pastischer av verkligheten. Eller hos den ryska, dekadenta överklassen under slutet av 1800-talet. Här flödade champagnen på folkets bekostnad, gåslevern skars upp i breda skivor och de svarta kaviarkornen serverades i djupa skålar. Det var dukat med guldkandelabrar och utvalda gäster, alla med var sitt exklusivt förläningstillstånd i kuvertet.

Vi förflyttar oss i tid och rum till den ryska överklassfesten. Få se, vad händer. Värden ska visst hålla tal, schhh, kristallglaset ges en vacker klang och sorlet lägger sig.

– Ansvar, vet ni, jag tar allt ansvar, skroderar värden. Jag har ansvar för allt och alla här i världen. Skål mina vänner!

– Broder, berätta mer om ditt sommarhus! Avbryter en av gästerna som för inte så länge sedan hade varit bröllopsvittne och som nu precis fått en skopa svart kaviar i mun och ärligt talat är rätt trött på värdens tjat om ansvar.

– Åh, det ligger vackert vid en sjö, min hustru och jag har just skaffat ett gammalt pörte, som ska rivas så klart och jag tänker bygga ett litet sommarslott i 1700-talsstil. Något i pastell.

– Men säg mig, hur kommer det sig att herrskapet inte tillbringar den kalla vintern som brukligt i vingården i södra Frankrike så här års?

– Ansvar, min gode man, ansvar, jag tar så väldigt mycket ansvar. Därför är jag inte på vingården, utan här hemma och tar ansvar för de svaga och utsatta i den ryska vintern.

– På vilket sätt, broder?

– Genom att jag eftertryckligt betonar ansvar, ansvar, ansvar. Jag säger ansvar varje gång jag går över gårdsplan bort till hästarna. Ibland kan jag till och med framhålla mitt ansvar i samtal med gårdsfogden när han gör ordning hästen åt mig.

I byns utkanter festar de yngre adelsmännen, mer intresserade av sina drycker och förmåner, än de officersuppgifter, som de har skaffat sig för att försörja sig utan att behöva arbeta. Vodkan är oändlig, festen pågår i timmar, ibland drar följet vidare till nästa ställe och de unga officerarna råkar piskar upp serveringspersonalen som just nekat dem ytterligare ett glas. En av de mest framträdande, yngre i sällskapet får tillbringa natten i arresten. Det hör till, han är en riktig officerskämpe, ett föredöme för oss andra! Förklarar byfånen, som självutnämnt kommenterar, kraxande på sin alltför fasta bänk vid torget.

I herrgårdens källare smider den ryska aristokratins förtrogna förtal om dem som är överhetens fiender, lappar smugglas ut, man sprider rykten på krogar och i vägskäl. Naturligtvis i skydd av mörker och anonyma avsändare. Vem är med och vem är mot? Misstänksamheten lägger sin osäkerhetens slöja över alla samtal i byn. Det är bäst att hålla tyst, allt man säger kan vändas emot en. Det tycks långt till ett den nya tidens uppbrott.

Men som alla vet är just detta den degenererade överhetens påbörjade resa mot det oundvikliga slutet.

Marika Ehrenkrona

ehrenkrona@hjarnverk.se