Fransk socialism

Montebourg uppmanar den gigantiska stålkoncernen Arcelor-Mittal att kort och gott lämna landet! Detta för att Montebourg hävdar att stålkoncernen inte visar Frankrike vederbörlig respekt.

Arcelor kontrolleras av den indiske stålmagnaten Lakshmi Mittal som fått besöka den franske presidenten i Paris för att läxas upp och direkt ta emot det kärva budskapet som kombineras med ett hot om nationalisering av en av Arcelors franska anläggningar.

Vad handlar då det hela om?

Den europeiska stålindustrin befinner sig i en djup svacka och sedan 2006 har efterfrågan minskat med 25 procent vilket kräver kapacitetsanpassningar. Arcelor vill lägga ned två olönsamma franska smältanläggningar med tillsammans drygt 600 anställda. Totalt sysselsätter den indiskdominerade stålkoncernen 20.000 personer i Frankrike och inte färre än 200.000 world wide.

Den franska regeringen anser att Mittal tidigare förbundit sig att inte minska sysselsättningen i sina franska anläggningar och om inte detta påstådda löfte infrias stundar nationalisering. Det bör påminnas om att vi inte befinner oss hos president Hugo Chàvez i Venezuela utan på kontinentaleuropeisk mark.

Fransk politik är ordrik och ledsagas ofta av yviga gester, ja den är ofta direkt teatralisk och i våra ögon något löjlig. Frankrike under socialisten Hollande för också osökt tankarna till Mitterands tid som president 1981-1995.

Francois Mitterrand får nog anses som den mest utsökt cyniske franske statsmannen sedan Talleyrand under revolutionen och Napoleon. Efter en krigsskada anslöt sig Mitterrand till den nazikontrollerade Vichyregimen vars ledare, Pètain, efter kriget dömdes till döden för landsförräderi.

Nåväl, när Mitterrand 1943 insåg att vinden vänt anslöt han sig till de Gaulle och motståndsrörelsen. Efter ett stort antal ministeruppdrag efter kriget bildade Mitterrand 1971 det franska socialistpartiet vilket var en smula uppseendeväckande då Mitterrand i grunden var en konservativ person och dessutom katolik.

När han fick den inte helt oberättigade frågan om hur det kom sig att han plötsligt var socialist var hans exemplariskt opportunistiska svar; Jag föddes som katolik och kommer att dö som katolik, men tiden däremellan……..!

1981 valdes Mitterrand med buller och bång till fransk president. Inför valet hade han oförblommerat kastat ut antikapitalistiska köttben i form av höjda löner, kortare arbetstider, sänkt penisonsålder, nationaliseringar av finansinstitutioner och nationella industriklenorder, valutarestriktioner med mera. Ja, här fanns i princip allt som en tvättäkta kommunist skulle kunna önska sig på smörgåsbordet.

USA-administrationen blev så chockerad att man jämförde Frankrike med Sovjetunionen! Det tog inte lång tid innan paniken spred sig i det franska industrietablissemanget, valutan strömmade ut ur landet och det framgick att Frankrike, liksom Sovjetunionen, skulle skärma sig från den internationella kapitalmarknaden. Inflationen tog naturligtvis fart och Frankrike stod snart inför en omedelbar finansiell kollaps.

Redan 1982, året efter presidentvalet, gjorde Mitterrand en helomvändning under galgen. Pris- och lönestopp infördes, de offentliga utgifterna skars ned, skatterna höjdes med mera. Presidenten bytte återigen färg som en kameleont och hans anhängare chockades svårt. För att om möjligt rädda ansiktet en aning anslöt sig Mitterrand nu till en rörelse som kom att kallas eurokommunism som vurmade för europeisk integration och avsåg att bygga ett blandekonomiskt lyckorike som skulle överglänsa den rena kapitalismen.

1986 förlorade Mitterrand stödet i parlamentet och han fick sedan nöja sig med att vara president utan allt för stora faktiska befogenheter i inrikespolitiska ärenden åren fram till 1995. Regeringen leddes av hans politiska motståndare Jacques Chirac och de två tvingades leva i ett obekvämt resonemangsäktenskap som fransmännen kallade ”cohabitation”.

På det utrikespolitiska planet hade dock Mitterrand betydligt större manöverutrymme och tillsammans med den tyske förbundskanslern Helmut Kohl drev Mitterrand på vad gällde EU:s inre marknad. Dessutom kunde Mitterrand, liksom Nero på sin tid, från sin Olymp få utlopp för sitt stora arkitekturintresse och Paris begåvades med flera storartade byggnadsverk.

Men tillbaks till dagens franska situation. Det franska hotet om nationalisering gäller inte endast Arcelors två olönsamma smältanläggningar utan hela anläggningen i Florange i den hårt industrialiserade Lorraine-regionen. I detta Arcelorkombinat ingår även plåttillverkning för bilindustrin.

Londons oortodoxe borgmästare, Boris Johnson, kunde inte låta bli att ge Frankrikes regering ett nålstick när han nyligen besökte Indien. Han uppmanade indierna att investera i Storbritannien och hans slogan på franska var; ”Venez á Londres, mes amis” – ”kom till London mina vänner”!

Boris Johnson kallade den franska regeringen för revolutionärer och uppmanade indierna att inte vänta på att bli förföljda och plågade av dessa ”sans-culottes”.

Den historieintresserade erinrar sig att ”san-culottes” var ytterst militanta revolutionärer ur arbetarklassen som under inledningen till den franska revolutionen bar vanliga byxor och inte knäbyxor som var borgerlighetens och överklassens plagg.

Uppseendeväckande nog får den franska regeringen visst stöd även från icke-socialistiskt håll vad gäller nationaliseringshotet även om franska storföretagsledare i allmänhet anser att regeringens agerande är dumt, för att inte säga direkt skadligt för landet.

Den franske finansministern, Pierre Moscovici, tonar ned det hela och menar att man inte avser att gå tillbaka till tidigare exempel på totala nationaliseringar utan att det nu skulle handla om en temporär åtgärd. Man kan i sitt stilla sinne undra över vad en ”temporär nationalisering” innebär?

Många ser den senaste tidens agerande som en hämnd för Mittals ”ovänliga” övertagande av det Luxemburgbaserade Arcelor 2006. Det anses att Mittal då lämnade utfästelser som sedan inte infriats. En regeringstjänsteman påpekar att Frankrike inte uppskattar att bli betraktad som en pygmé länderna emellan! Den franska nationalistiska stoltheten har sårats. Enligt uppgift har Acelor-koncernen även en tvist med den franska skattemyndigheten angående påstådda obetalda skatter.

Arcelors bas är visserligen Luxemburg men man har sina förnämsta anläggningar i Frankrike och en stor del av koncernens Europeiska toppchefer utgörs av fransmän.

Arcelorkoncernens resultat (EBITDA) har sjunkit från 24 miljarder dollar 2008 till i år 6-7 miljarder dollar. Koncernens skuldsättning har skenat och såväl Moody’s som Standar & Poor’s har nedgraderat koncernens skulder till ”skräpstatus”.

Det är den europeiska delen, som utgör 50 procent av koncernens verksamhet, som har stora lönsamhetsproblem. Av 34 smältanläggningar i Europa har nio stängts temporärt medan ytterligare fyra har lagts ned för gott i syfte att anpassa kapaciteten till efterfrågan.

Vi talar om normal och nödvändig rationalisering, men när den franska nationalitetskänslan såras förvandlas var och varannan fransman till en Danton eller en Robespierre.Om det fortsätter på den inslagna vägen kanske det blir Frankrike under Hollande som stjälper euron och inte Spanien eller Italien. Det brukar ju aldrig bli som experterna tror.

”Vive la Révolution”!