Från slum till affärsman

Via mikrolån är han nu en framgångsrik affärsman i Kenya.

– Klart jag är stolt, säger Wilson Maina i en paus på Mikrofinansdagen som hölls på torsdagen på Östermalm i Stockholm.

I tonåren livnärde sig Wilson Maina på att stjäla. Han blev så småningom en hyfsad ficktjuv och meriterna från Nairobis gator tog honom snart in i kriminella gäng med skottlossningar, dödsskjutningar och ett antal fängelsevistelser som följd.

För tio år sedan kom Wilson i kontakt med mikrofinansorganisationen Jamii Bora. Till skillnad från andra finansiella institutioner och banker lånar Jamii Bora ut pengar till utfattiga människor i slummen.

Här började Wilson Maina att låna. Som första insats skulle han hosta upp vita pengar och började därför att köra livsmedel från affärer hem till folk. Snart hade han 50 shilling och kunde därför låna 100.

Med hjälp av de lånade finanserna startade han upp en liten grönsaksrörelse med sin mamma. Affärerna gick bra, han betalade tillbaka lånet och kunde därför låna mer. Varorna blev fler i affären och snart lånade han mer, betalade tillbaka och i takt med att nya idéer växte fram lånade Wilson mer. Som säkerhet för alla lån ligger alltid 50 procent av utlånat belopp.

Nu har Wilson Maina flera olika verksamheter. Förutom grönsaksaffären sysslar han med smycken och hyr ut bostäder, och nästa månad är det premiär för ett eget åkeri med minibussar i Nairobi.

Vid sidan av arbetar Wilson Maina med att motivera unga killar till ett bättre liv.

– De tror på mig. De vet vem jag är och min bakgrund, säger han.

Svenskt Näringslivs chefsekonom Stefan Fölster gillar vad han hör. Han är förtjust i idén om mikrofinanser och menar att bistånd till länder borde vara strukturerat på liknande sätt.

– Det är ett bra sätt att driva utvecklingen framåt, säger han och menar att mikrofinansiering och satsningar i form av riskkapital skulle få länder att kravla sig upp ur fattigdom.

– Det viktigaste är att vi får reda på vad som fungerar. Det är inbakat i mikrofinansverksamheten och på det sättet är mikrofinansiering en förebild för bistånd. Därför borde man ge mer till projekt som har en kommersiell sida.

Pengar ska inte bara lånas ut, utan även komma tillbaka, resonerar Fölster.

– Så att man kan se om ett projekt klarar av att stå på egna ben.

Är detta aktuellt?

– Egentligen inte. Sida ger lite pengar till mikrofinansverksamhet. Men 90 procent går till icke-utvärderingsbara projekt, säger han.

Givetvis uppstår en mängd problem med mikrofinansiering. Svenska Ingrid Munro, grundare av och manager för Jamii Bora, upptäckte snart att även om en entreprenör lyckades drogs hela 93 procent av Jamii Boras medlemmar in i fattigdom så fort någon anhörig behövde sjukvård. För att motverka detta startades en hälsoförsäkring som kopplades till mikrolånen.

Ett annat problem är oförutsägbara händelser, såsom 2007 års upplopp på Nairobis gator när affärsrörelser för 80 av Jamii Boras medlemmar saboterades. För händelser som denna har organisationen utvecklat en katastrofförsäkring.

Enligt Rwandas ambassadör Jacqueline Mukangira är mikrofinansiering en nödvändighet i de flesta afrikanska länder. I Rwanda har dock flera institut gått i konkurs och därför har nya lagar trätt i kraft som avser reglering av dessa institut.

Eftersom det handlar om att fattiga människor ska resa sig ur slummen är det viktigt att de, rent fysiskt, kommer bort därifrån. Jamii Bora med sina 250.000 medlemmar har därför byggt en helt ny stad, Kaputei, med stenhus och fungerande avlopp. Hit kan man också flytta med hjälp av bostadslån som organisationen tillhandahåller.

Här bor bland andra framgångssagan Wilson Maina.

Trots att han lyckades resa sig ur Nairobis slum för att bli affärsman fortsätter Wilson att låna pengar av Jamii Bora. Han skulle aldrig i livet vända sig till något annat finansiellt institut.

– Bankerna ville inte ha mig när jag var fattig, så varför skull jag stödja dem nu?