Förlåt mig, Hanna Hellquist

Förutom att vara fyndigt formulerat tyder det också på ett alldeles för uppblåst ego hos den gode Lewis.

Och nu har jag, tydligen, själv hamnat där.

Gjorde bort mig i 180 häromdan när jag snackade med en kompis som fått en inbjudan till Hanna Hellquists julmys. Visserligen hade Hanna bjudit in oss på telefon, men jag hade vänligt men bestämt avböjt med hänvisning till att vi redan var bortbjudna.

Nu for fan i Hermele och upprört och indignerat tyckte jag att det var ett – på ren svenska – jävla sätt av Hanna att låta bli att skicka en inbjudan till mig bara för att jag inte kunde komma.

En inbjudan har man ju ändå rätt att få. Eller hur? Om inte annat för att snorkigt kunna tacka nej.

Nå, sagt och gjort, jag kastade mig över telefonen i akt och mening att utsätta Hanna för detta mitt lilla indignation- och kränkthetsskämt.

Men medan jag lät ovettet flöda över stackars Hanna så insåg jag att jag visst hade fått en inbjudan. Jag kom till och med ihåg den lilla fula katt som hon ritat på inbjudan.

Medan känslan av kränkthet blixtsnabbt ersattes av skamkänslor och medan jag upprepade gånger rullade runt på golvet och bad om ursäkt på mitt mest hundlika vis så insåg jag:

Jag har slutligen och definitivt blivit alldeles spritt språngande galen.

En God Jul, Hanna!

För övrigt tar jag det högst personligt när just de saker som jag omsorgsfullt plitat ner på på matlistan ”glöms” bort.

Var är osten, glödlamporna och Kalles kaviaren?!