Förändra marknadsekonomins och kapitalismens spelregler – enda sättet att klara ESG-mål

Ett bekymmer med ESG-vågen som sköljt in över de globala aktiemarknaderna de senaste åren, i synnerhet när det gäller den första bokstaven E (environmental, eller miljö på svenska), är att den hjälper till att tvätta bort många människors/pensionsparares djupa oro och stress för vad som håller på att hända med planeten, men det löser ju inte det faktiska problemet.

Förvaltningsindustrins ESG-gurus hårdsäljer investeringsprodukter med lockande argumentation; här får du en portfölj med låga koldioxidutsläpp och kanske fokus på mänskliga rättigheter. Visserligen kan det vara så att just den portfölj som portföljförvaltarna kokat ihop till dig har låga koldioxidutsläpp, men de ”onda” företagen finns förstås kvar även om du slipper äga de värsta klimatbovarna. 

”Friedman har fått en hel del kritik genom åren, men hans doktrin har präglat den moderna kapitalismen på gott och, om man så vill, ont.”

Samtidigt beter sig många stora företag i det globala näringslivet på ett liknande sätt när de flyttat fram sina positioner när det gäller ESG-frågorna, åtminstone vill dom att omvärlden skall tro det. Ett mycket oväntat uttalande från tungviktaren Business Roundtable (en amerikansk lobbyistgrupp där toppcheferna för flera av de största och viktigaste storbolagen ingår) i augusti 2019 var på sätt och vis ett startskott för en större förändringsrörelse. Historiskt har, vilket bekräftats av bland annat den amerikanske Nobelpristagaren och ekonomen Milton Friedmans doktrin, det enda syftet med varje företag varit att enbart tjäna aktieägarna genom att sträva efter vinstmaximering i varje ögonblick. Detta eftersom en vd och ledningsgrupps uppdragsgivare är de individer som satsat kapital i bolaget.

Friedmans doktrin innehåller visserligen skrivningar om att bolagen måste följa lagar och regler samt var i samklang med den rådande etiken i samhället. Friedman har fått en hel del kritik genom åren, men hans doktrin har präglat den moderna kapitalismen på gott och, om man så vill, ont.  

Business Roundtable, via JP Morgans chef Jamie Dimon som då var ordförande för lobbyistorganisationen, ställde begreppen på huvudet när lobbyistorganisationen menade att syftet med företagsverksamhet från och med nu är att tjäna alla stakeholders, det vill säga andra intressegrupper i samhället utöver aktieägarna var plötsligt lika viktiga. En vacker tanke kan man tycka. 

Hur detta skall gå till är höljt i dunkel. Uttalandet verkar mera var en eftergift för den kritik som finns mot kapitalismen och storbolagen från politiska grupperingar, miljörörelser och människorättsorganisationer. Snarare visar den här typen av försök till positionsförskjutningar och ansats till ansvarstagande från näringslivets sida att man vill skapa en illusion av förändringsvilja när det gäller frågor som samhället och individer brottas med och oroar sig för.

En effekt av Business Roundtable uttalandet är, till exempel, att fler och fler storbolag ansluter sig till eller hyllar olika typer av miljörörelser och människorättsorganisationer. Ett svenskt exempel är att konfektionsföretaget H&M skänkt pengar till den amerikanska BLM-rörelsen, en organisation som bekämpar rasismen i samhället. Samtidigt har H&M en betydande negativ klimatpåverkan i sin produktion och ibland dyker det upp rapporter om att H&M:s underleverantörer använder barn i sin produktion. Det är lätt att få intrycket att många bolag agerar för att glädja vissa “stakeholders” där bolaget egentligen inte har något större problem för att dölja andra delar där det finns problem. 

I slutändan är det svårt att komma ifrån att privata aktiebolagen skulle ha något annat syfte, helt i linje med Milton Friedmans välkända doktrin, än att tjäna så mycket pengar som möjligt åt sina aktieägare. Det är ju hela poängen med associationsformen aktiebolag och kapitalism. Naturligtvis gäller det, som sagt, på marknadens villkor. Kunder och andra intressegrupper sätter redan press en etisk och miljömässig press på bolagen. 

”Vinstintresset är starkt och nedärvt i generationer. Förmodligen finns detta i människans DNA.”  

Att bolagen transformerar sig i takt med att skiftningar i den generella uppfattningen om moral och etik (oavsett vad vd och styrelsen egentligen tycker om det; det handlar om att kapitalisera på samhällsfrågor) i samhället ändrar sig är därför en nödvändighet för att fortsätta tjäna sina aktieägare via stigande försäljning och vinster. De bolagskoncerner som inte begriper detta kommer knappast att överleva. Därför är det mycket naivt att tro att bolagen,  och finansmarknaden för den delen, via ESG-anpassning kommer att klara av att lösa de stora frågorna kring klimatet och social rättvisa. Vinstintresset är starkt och nedärvt i generationer. Förmodligen finns detta i människans DNA.  

Det är lite som att styrelsen och ledningen i ett fotbollslag plötsligt säger att nu skall vi spela sportsligt, i syfte att vinna nya sponsorer, och juste. Inga mer hårda tacklingar för att minska skadorna inom sporten. Och nu är det slut med alla filmningar” och maskningar när laget leder. Sannolikt kommer laget förlora alla matcher. Ett bolag som tappar fokus på vinsten kommer få liknande problem. 

Det enda sättet att förändra detta är därför att förändra marknadsekonomins och kapitalismens spelregler (eller regelverket för fotbollen så alla uppträder “sportsligt). Då måste stater och, i synnerhet, det globala samfundet synkroniserat kliva in i händelsernas centrum. Det handlar om att tvinga fram en ny sorts resultaträkning där olika företagsverksamheters externa negativa effekter prissätts utifrån vilka skador som uppstår på andra intressegrupper och samhället i stort. En mycket svår och megastor politisk nöt att knäcka förstås, men det är den enda vägen. 

Ett exempel på en väg framåt är en gemensam, global, beskattning av koldioxid; carbon tax. Som det ser ut idag spretar frågan åt alla möjliga håll. Vissa, som Sverige, har en internationellt sett hög skatt, medan andra länder har ingen skatt alls. I USA har bara vissa  delstater en carbon tax, medan andra saknar en sådan skatt. Kina, som är världens största koldioxidutsläppare har ingen skatt. Den här typen av regionala obalanser leder till suboptimering av klimatarbetet och bolagen utnyttjar förstås detta.