Festen är, trots allt, inte slut

Jaha, så var kalaset över för den här gången. Ungefär så kändes det när domaren halade upp det andra kyckling-gula kortet och örfilade Teddy Lucic med det. Dessutom hånflinade han elakt. Och hela det svenska landslaget föll ihop som ett illa ritat svartbygge i skärgården när höststormen kommer.

Först blev jag bara förbannad, sedan besviken, till sist resignerad. För med eftertankens kranka blekhet insåg jag att alla tecken redan funnits där sedan matchen mot Trinidad och Tobago. Det här är helt enkelt inte Sveriges sommar. Åtminstone inte sett genom runda fotbollsbrillor. Det blir inga nattliga fontändiscon och inget flaggviftande i Rålambshovsparken. Vi är helt enkelt inte tillräckligt bra just nu. Och det är nu som räknas.

För liksom i USA, den där helt vansinnigt heta deliriumsommaren, krävs det så oerhört mycket för att ett svenskt fotbollslandslag ska kunna hugga sig igenom den snårskog av hinder som ett fotbollsmästerskap innebär. Till exempel fordras att så gott som samtliga spelare är i sitt livs form. Det var de inte. Inte någon enda av dem. Och naturligtvis måste våra superstjärnor vara bra.

De tre musketörer som det skrivits en miljard bokstäver om sedan tidigt i våras. Zlatan gjorde knappt en dragning och ingen alls människa glad. Henke Larsson sprang och sprang men hittade aldrig den där kvadratmetern gräsmatta som han varit så fenomenal på att hitta tidigare. Kalsongkungen Ljungberg slet precis så som han alltid gör men till skillnad från tidigare utan resultat. I de situationer han tidigare alltid kommit ur med bollen vid fötterna upptäckte han nu till sin förvåning att bollen var någon helt annanstans. Och när dessutom en vanligen stabil, pålitlig, stark och anständig om än rätt trist spelare som Mellberg virrade omkring som om det alls inte var någon VM-åttondelsfinal utan bara lite lir på skolgården mellan geografin och bildlektionen så straffades vi omedelbart. 2-0 innan jag ens hunnit lägga upp fötterna på soffbordet och sedan bara en enda lång dags färd mot natt och den plågsamma slutsignalen.

Efter att ha varit nere i Tyskland, kollat fotboll på uteserveringar, rullat hatt på Berlins gator och suttit på läktaren när Sverige spelat så måste jag erkänna att det känns lite som ett antiklimax att komma hem. Här hemma är det inte festen lika påtaglig och jag inser att ett VM ska upplevas på plats. Det är en sanslös festival att röra sig i ett territorium som så tydligt präglas av att världens bästa fotbollsspelare beviljats inresetillstånd i utbyte mot att visa sina konster.

Där, bortsett från white-trash-britterna som dekorerade hela Kölns Altstadt med krossade flaskor och ölmagar, fans från hela världen umgås med varandra, festar och kollar boll. Och jag inser att även om de svenska bollspelarna och de svenska fansen, som för övrigt klart överglänste sina idoler, reser hem så stannar ändå väldigt många för att fortsätta festen. Jag tänker också fortsätta, om än framför teven. Och om Tyskland till sist vinner kommer jag inte att sura, det är trots allt något väldigt sympatiskt med ett land där till och med de ockuperade kulturhusen i gamla Östberlin tillhandahåller tvål och handdukar på toaletten och där bensinmackarnas kvalitet och utbud av vägmat får våra svenska motsvarigheter att framstå som taskiga skolkök.

Niclas Kindvall