Extrem penningpolitik krävs för fortsatta uppgångar

Tittar vi lite längre bakåt så har 2010-talet varit ett mycket starkt börsdecennium, trots en förhållandevis svag tillväxt i världsekonomin i spåren av finanskrisen. Det som tryckt aktiepriserna allt högre är framför allt den extremt expansiva penningpolitiken som präglat hela decenniet. Det finns, som optimisterna brukar säga, inga alternativ till aktier. 

Optimisterna har haft rätt. Räntorna har successivt tryckts ner under 2010-talet för att nu vara i negativt territorium i flertalet ledande högutvecklade ekonomier. Miljön för aktier har helt enkelt varit extremt gynnsam. 

Tar vi ett ännu längre steg bakåt i tiden har aktieägande utan tvivel varit saliggörande för de övre samhällsgrupperna. På 30 år har det amerikanska S&P 500, det viktigaste aktieindexet i världen, stigit med drygt 800 procent. För dom som varit i aktiemarknaden har aktieportföljerna fungerat som ett ymnighetshorn som drivit upp fastighetspriser och konsumtion.  

Att denna makalösa kursutveckling skulle upprepa sig är knappast troligt varken under det nya 20-talet eller på längre sikt. Att priset på kapital är nära noll indikerar att priserna på fastigheter och aktieportföljer inte kan få samma skjuts uppåt under de kommande åren. Det som kan få ytterligare långsiktig fart på aktier är att vinsttillväxten kommer tillbaka till historiska nivåer. 

Det kräver fortsatt extrem penningpolitik eller flera snabba teknologiska genombrott. I den andra vågskålen finns den snabbt försämrade demografiska utvecklingen i den högutvecklade delen av världsekonomin. USA, Kina, Europa och Japan plågas av en allt äldre och resurskrävande befolkning. 

Japan, som i slutet av 1980-talet var världens näst största ekonomi, hamnade i en negativ demografisk spiral långt tidigare än, till exempel, Europa. Befolkningen krymper och centralbanken i Japan har under betydligt längre tid än i Europa och USA försökt få fart på ekonomin via extrem penningpolitik.

Den japanska aktiemarknaden, mätt som Nikkei aktieindex, nådde runt 1990 sin högsta topp och står idag 40 procent lägre. En jämförelse med S&P 500 är inte helt rättvis, men utvecklingen visar tydligt det som ekonomer brukar kalla ”japanisering” av ekonomin, det vill säga att räntevapnet och kvantitativa lättnader inte hjälper när den potentiella efterfrågan inte finns i ekonomin; ekonomin har nått en platå och det enda det aggressiva penningpolitiken åstadkommer är att bevara status quo. 

Det är också svårt att avvisa den japanska utvecklingen med att Japan skiljer sig markant från övriga stora och utvecklade ekonomier. Snarare är den japanska ekonomin en återspegling av konkurrentländerna. 

Får pessimisterna rätt i att framför allt Europas väg mot en ”japanisering” förstärks finns starka skäl att räkna med att aktieavkastningen under 20-talet och på längre sikt blir betydligt lägre än den som skapats historiskt.