Ett ryskt affärsäventyr

En ödesdiger mellanlandning

”Jag visste att de skulle arrestera mig.” – Michail Chodorkovskij

Flygplatsen Tolmatjevo (Novosibirsk), lördagen den 25 oktober 2003

Klockan var kvart över fem på morgonen. Plötsligt avbröts tankningen av den Tupolev 134 som stod uppställd på det öde flygfältet. Det privatchartrade planet skulle fortsätta mot Irkutsk så snart det var fulltankat, men nu flyttades det istället av en truck till en avlägsen del av flygplatsen. Dörren bakom cockpit slogs upp och besättningen klättrade hastigt ned för passagerartrappan. Deras andedräkt bildade stora moln i den kyliga morgonluften. Med skärrade blickar skyndade de bort mot huvudbyggnaden. Snön knarrade under deras tunna loafers. Sedan blev det alldeles tyst.

Stillheten bröts av ljudet från skrikande V8-motorer. Två svarta bussar med tonade rutor närmade sig snabbt flygplanet. De stannade abrupt framför dess stjärt med strålkastarljusen mot vingen. Ut rusade ett tiotal uniformerade män, som lätt hukande sprang de få meterna till trappan.

Märket på deras mörka kamouflagejackor visade att de tillhörde Alfagruppen, den särskilda insatsstyrkan vid den federala säkerhetstjänsten. Iklädda hjälm och skyddsväst och beväpnade med kpistar var de redo att ta till våld om det behövdes. Uppdraget bestod i att gripa en man som var misstänkt för landets största skattebrott genom tiderna.

Samtidigt rörde sig mörka skuggor bakom snövallar och polisbilar med blåljusen på närmade sig. Flygplanet omringades av tiotals beväpnade vakter, även de från den federala säkerhetstjänsten. Det skulle krävas en mindre armé för att ta sig förbi.

Alfagruppen leddes av en bjässe på nästan två meter. I ett enda kliv var han uppe vid den halvöppna dörren. Utan att stanna till fortsatte han in i flygplanskroppen, med resten av insatsstyrkan tätt efter sig. Dörren till cockpit var öppen, men en snabb blick visade att där var tomt. Fortfarande i språnget apterade han en liten dosa på den stängda dörren till passagerarkabinen. Han tog ett steg bakåt ut på trappan och höll upp armen som skydd. Med en dov smäll flög dörren upp. Sekunden efter rusade han in.

”FSB! Upp med händerna! Ingen rör sig!” Saliven stänkte medan blicken irrade över sätena för att se tecken på höjda vapen. ”Alla vapen på golvet, annars skjuter vi”, skrek han. Men de två säkerhetsvakterna i planet hade i enlighet med gällande regler lämnat sina pistoler till piloterna och höll nu darrande upp händerna så att fingrarna nuddade taket. Under några sekunder rörde sig ingen.

Så reste sig en man i kritstrecksrandig kostym lugnt från sin fåtölj. Igår hade han informerat de anställda vid sitt oljebolag Yukos om den kommande superfusionen med Sibneft; ikväll skulle han sitta bakom galler. ”Okej, då går vi”, sa han sammanbitet och sträckte sig efter rocken. Spelet var över.

Michail Chodorkovskij, Rysslands rikaste man och Vladimir Putins starkaste utmanare till presidentposten, hade gripits. Hans öde förkroppsligar bättre än någon annans en oligarks uppgång och fall.

___

Michail Chodorkovskij – Från rövarbaron till regimkritiker

”Jag är inte bara oskyldig, utan oskyldig till ett brott som aldrig har begåtts. Min skuld har inte bestämts av en domstol utan av en hop byråkrater.”

Michail Chodorkovskij föddes i Moskva 1963. Föräldrarnas ingenjörsjobb var dåligt betalda och barndomen i familjens lilla lägenhet var knaper. Redan som liten ville Michail bli chef för en stor fabrik, men under studietiden fick han nöja sig med att bland annat extraknäcka som bagare.

Chodorkovskij tog sin kemiexamen med inriktning på raketbränsle vid Mendelejev-institutet i Moskva 1986 som bäst i sin klass. Ändå hade han på grund av sin judiska bakgrund svårt att komma in på den forskarutbildning som han sökte till. Dörren till den kommunistiska ungdomsorganisationen Komsomol stod däremot öppen.

Komsomol, som samlade närmare 40 miljoner sovjetiska ungdomar under 1980-talet, hade börjat fungera som ett slags business school. Ungtupparna fick en chans att testa sina ledaregenskaper och visa upp sig för partifunktionärerna, vilket kunde leda till en vidare karriär inom sovjetbyråkratin. Det var naturligt att det var inom Komsomol som de första möjligheterna att starta en vinstdrivande företagsverksamhet uppenbarade sig. För Chodorkovskijs del innebar det, på samma sätt som för Michail Fridman ungefär samtidigt, att öppna ett kombinerat café och diskotek; namnet blev Menatep.

Under sin tid vid Komsomol lyckades Chodorkovskij göra sig till vän med flera kommunistpampar och till och med KGB-företrädare, ett nätverk som skulle bli utomordentligt viktigt när han sedan startade sina mer våghalsiga entreprenörsprojekt. Chodorkovskij berättade 1991 för tidningen Miami Herald att ”alla projekt som startades vid den här tiden lyckades bara om de hade förankring hos personer med stort inflytande. Det handlade inte om pengarna, utan om beskyddet. På den tiden var det nödvändigt med politiskt skydd.”

Det var knappast på inträdesbiljetter till Disko Menatep som Chodorkovskij tjänade sina första stora pengar som entreprenör. Men genom den verksamheten lärde han sig att ta betalt, något han sedan skulle utnyttja vid Institutet för höga temperaturer. Han lyckades förmå institutets chef att betala för ”konsulterande forskning”. Något sådant hade tidigare varit omöjligt i Sovjetunionen, men utnyttjades nu av flera blivande entreprenörsoligarker. Forskningen genomfördes förmodligen aldrig, men det spelade ingen roll. Det viktiga var att Chodorkovskij lyckades omvandla en betalning i icke-kontanter, så kallade beznalitjnyje, till riktiga pengar, som kunde användas i resten av ekonomin.

Konsultarvodet gjorde det möjligt för Chodorkovskij att 1989 öppna en av Sovjetunionens första privata banker – med samma namn som hans café. Snart ägnade han sig åt att utveckla programvara, importera bristvaror (som datorer och falsk konjak) och hantera företagstransaktioner. Menatep hade redan tusentals anställda.

Genom de kapitalistiska experimenten växte såväl Chodorkovskijs erfarenhet som hans kontaktnät. Han ordnade fester för inflytelserika gäster på flotta klubbar i Moskva och Menateps avskilda datjor utanför staden. Som den kapitalismens pionjär han var fick den ryska republikens premiärminister till slut upp ögonen för honom, och han utsågs 1991 till ekonomisk rådgivare åt regeringen. Han hade startat utanför etablissemanget, men på några få år gått hela vägen till att bli en insider i den sovjetiska politikens centrum.

Efter Sovjetunionens fall var det guld värt att äga en bank. Med egna och andras medel lyckades Menatep snabbt köpa upp flera billiga företag, främst genom voucherprivatiseringen; Chodorkovskij var en av de allra första att inse dess potential. Det krävdes djärvhet och respektlöshet för att lyckas och Chodorkovskij hade båda dessa egenskaper. Liksom övriga entreprenörsoligarker agerade han i en unik laglöshet där gränsen till korruption och ännu grövre kriminalitet suddats ut. När tidningarna skrev om rövarbaroner var det sådana som Chodorkovskij som de syftade på.

Chodorkovskij fick 1995 kontroll över oljebolaget Yukos i en av de största auktionsprocesserna. Som företagsledare var han stenhård. Han installerade raskt videokameror på alla kontor för att kontrollera sina anställda och avskedade över en tredjedel som han ansåg inte arbetade tillräckligt hårt. Förändringarna var obarmhärtiga för personalen men gav resultat. Efter ett antal grundläggande effektiviseringsprojekt i bolaget, men också med hjälp av ett oljepris som hunnit bli mångdubbelt högre, rusade värdet på Yukos i höjden.

Snart försvann Chodorkovskijs gamla flanellskjortor och de sovjetiska glasögonen. Som den klarast lysande stjärnan på den ryska finanshimlen i början av 2000-talet uttalade han sig plötsligt om minoritetsrättigheter och genomlyst bokföring, klädd i italienska, skräddarsydda kostymer. Arbetet med att bli av med rövarbaronstämpeln pågick frenetiskt.

Med den jättelika förmögenheten ersattes endast delvis Chodorkovskijs modesta vanor, men gradvis vände han sig bort från de aggressiva metoder som hade tagit honom dit han var. Samtidigt hade han inte några problem att lära sig utnyttja den politiska makt som förmögenheten möjliggjorde. Han tog kontroll över sitt eget beskydd – sitt krysja – och sa själv i början av 2000-talet att han hade hundra dumaledamöter på sin avlöningslista, redo att rösta enligt hans instruktioner.

I en intervju från höjdpunkten av karriären berättade Chodorkovskij 2003 att han var för ung för att minnas hur illa det gick för dem som utnyttjat de tillfälliga liberaliseringarna under 1960-talet – det så kallade Kosygin-tövädret – när det också hade blivit möjligt att tjäna pengar på privat företagsverksamhet. Med ett skratt konstaterade han: ”Jag kom inte ihåg något av det! Jag var för ung! Så jag körde bara på!”

Men Chodorkovskij skulle bli smärtsamt medveten om att historien tenderar att upprepa sig. Problemen började redan 1999, då det anonyma Menatep, registrerat på en boxadress i Gibraltar, anklagades för att ha hjälpt till att föra ut motsvarande flera miljarder dollar av statliga pengar genom amerikanska Bank of New York. Ett amerikanskt protokoll gjorde gällande att ”en pengatvättsoperation av stulna medel, genomförd av KGB, passerade genom Chodorkovskijs Menatep som ett KGB-kontrollerat frontbolag”. Skandalen kom att kallas för Kremlingate, men ledde aldrig till några fällande domar.

Trots att Berezovskij och Gusinskij hade fått fly landet med svansen mellan benen växte Chodorkovskijs politiska ambitioner sig allt starkare, och 2001 skapade han Öppna Ryssland, som skulle arbeta med filantropiska projekt. Snart påstods dock Chodorkovskij betala tiotals miljoner dollar till olika politiska oppositionspartier, inklusive kommunistpartiet. En egen kampanj inför presidentvalet 2004 var långt ifrån otänkbar.

Under 2002 uppvaktade Chodorkovskij Exxon Mobil och Chevron-Texaco i ett försök att finna utländska investerare till Yukos. Han pendlade till USA:s östkust, där han träffade allt från höga företagsledare till den amerikanske presidenten. ”Din byråkrati är full av mutkolvar och tjuvar”, sa han direkt riktat till Putin och med en röst som andades oövervinnerlighet under våren 2003. Här någonstans fick droppen bägaren att rinna över för presidenten i Kreml.

Som Rysslands rikaste man, med en uppskattad förmögenhet på 15 miljarder dollar, greps Chodorkovskij av en beväpnad elitstyrka den 25 oktober 2003 vid en mellanlandning med sitt privatflyg i Novosibirsk. Han hade haft flera chanser att lämna landet men inte tagit dem. ”Jag ruttnar hellre i ett fängelse än kompromissar med de brottslingarna”, hade han rutit så sent som i juli.

Anklagelserna gällde officiellt korruptionsmisstankar mot Yukos, men flera bedömare har menat att den egentliga orsaken var att Chodorkovskij stött regimkritiska grupper. Det var symptomatiskt för oligarkernas dåliga rykte att det egentligen bara var det Chodorkovskij-sponsrade kommunistpartiet (och Berezovskij som redan flytt) som kritiserade gripandet.

Chodorkovskij dömdes till åtta års straffarbete i ett avlägset fängelse i den sibiriska hålan Tjita på gränsen till Kina. Han var förmodligen världens rikaste fånge, men fick likväl foga sig i att sy tumvantar. Efter domen har han dessutom blivit åtalad för fler förskingringsbrott.

Rättsprocessen har pågått länge och skulle kunna leda till ytterligare tio år i fängelse, även om Putin själv har ifrågasatt de nya åtalspunkterna. Domen väntades i slutet av 2010. Inställningen till Michail Chodorkovskij skiljer sig vida åt och är ett utmärkt exempel på den ambivalenta bilden av entreprenörsoligarkerna. Den erkände journalisten Jevgenij Kiseljov har lovordat fyrbarnspappan Chodorkovskij som ”den före detta ägaren till Rysslands största och mest framgångsrika oljebolag, en konstens beskyddare, filantrop och en hängiven förespråkare för en liberal utveckling i Ryssland”.

Men det finns också motsatta beskrivningar som målar bilden av en laglös teknokrat, opportunistisk och beredd att gå över lik för att nå sina mål. Den amerikanske fondförvaltaren Bill Browder har till exempel sagt att ”han förtjänar definitivt inte medlidande som politisk fånge efter allt han har gjort”. Historien om Chodorkovskij visar att det är omöjligt att kategorisera entreprenörsoligarkerna enbart i det ena eller andra facket.

Copyright: Claes Ericson och Norstedts

TÄVLING:

Vinn ett eget exemplar av Oligarkerna: Klicka här för att svara på frågorna i vårt oligark-test.