Etableringslotsar ett komiskt fiasko

Arbetsförmedlingen beskriver lotsarna som en länk mellan den nyanlände och arbetsmarknaden. Ersättningen till dessa privata aktörer med uppdrag att hjälpa flyktingar komma i arbete var minst sagt generös. Flera hundra miljoner gick till lotsar bara år 2014, med ytterligare 5 miljarder budgeterat till och med år 2018.

I slutet av förra månaden skrotades
dock lotssystemet abrupt under extraordinära omständigheter. Arbetsförmedlingens generaldirektör förklarade för SvD att han trots avsaknad av ett riksdagsbeslut tvingades ta ett ”akut beslut” att lägga ned programmet:

”Det finns en förordning som säger att jag ska hushålla väl med statens medel och det finns en arbetsmiljölag som säger att jag ska ha en rimlig arbetsmiljö för mina medarbetare.”

Misslyckade Ams-åtgärder är inte direkt ovanliga, men det är svårt att erinra sig om ett lika besynnerlig haveri. Generaldirektören ger exempel på några problem: ”Vidden av det hela är organiserad brottslighet, hot, människosmuggling och utpressning. Man handlar med folkbokföringsadresser och fuskar med hela systemet”. ”Vi har haft dödshot till våra medarbetare som riktats från representanter från lotsföretag.”

Expressen har gjort en granskning som visade att varje jobb eller jobbåtgärd i lotsprogrammet i genomsnitt kostade skattebetalarna 2.5 miljoner kronor och skriver ”trots att Arbetsförmedlingen var medveten om fiaskot så fortsatte de att betala ut ytterligare 758 miljoner kronor till lotsföretagen under 2014”. Vdn för ett av de större lotsföretagen utryckte sin frustration för Expressen: ”De flesta lotsföretag har köpt datorer och iPads till de nyanlända flyktingarna för att knyta dem till sig och tjäna pengar.”

Lotsföretagets vd berättar vidare: ”De vill först och främst att vi ska hjälpa dem med att ta hit deras anhöriga till Sverige, sen vill de ha bostäder, datorer och telefoner eller Ipads. Alla kräver datorer, de frågar till och med vilket märke de får.”

Etableringslotsar är inte historiens dyraste integrationspolitiska fiasko, men kanske det mest komiska. Grädden på moset är att säkerhetspolisen undersöker huruvida etableringslotsar har försökt rekrytera stridande till utländska terrororganisationer.

Lotsreformen var från början felkonstruerad. Lotstjänster är liksom friskolor en form av offentlig upphandling, inte en fri marknad lämpad för laissez faire. Riktiga kapitalister är inte korkade nog att tro att det inte behövs kontrollsystem bara för att underleverantören är en privat aktör.

Reglerna för ersättning är ett skolboksexempel på en felaktigt designad incitamentsstruktur. Lotsarna fick generösa bonusar om de hittade sysselsättning trots att det är lätt att fuska med detta. En annan genialisk idé var att ersätta lotsar på basis av hur många nyanlända de lockade till sig genom att bland annat ge bort skattefinansierade iPads.

”Översynen visade att de arbetssökande lockas med surfplattor och telefoner för att skriva på hos lotsföretagen, som får betalt efter hur många arbetssökande de lyckas knyta till sig. Det visade sig också att lotsföretag byter deltagare med varandra för att få högre ersättning”, rapporterar SvD.

Skönskrivning om ”privata alternativ”, ”valfrihet”, ”individualisering” och ”entreprenörer” har duggat tätt om lottsystemet. Att gödsla med liberal retorik ändrar inte att lottsystemet är en socialpolitisk åtgärd skapat av staten och finansierad av skattebetalarna. Etableringslotsar som ger bort Ipads till flyktingar är inte exakt vad som normalt avses med marknadsliberalism. Eller finns det länder där det växt fram privatfinansierade etableringslotsar på en kapitalistisk marknad?

Även bortsett från fifflet var etableringslotsarna en tveksam arbetsmarknadssatsning baserad på ett fundamentalt missförstånd av jobbproblematiken. Den bakomliggande teorin gick ut på att arbetslöshet bland nyanlända inte beror på svag efterfrågan på lågutbildade. Problemet antogs vara informationsbrist och ofullkomlig ”matchning”, det vill säga att arbetslösa inte hittar arbete samtidigt som det finns arbetsgivare som söker men inte hittar arbetskraft.

Utanförskapet förklaras dock inte av dålig matchning lika lite som det förklaras av brist på validering. Sverige har skyhög arbetslöshet bland lågkvalificerade medan den arbetskraftsbrist som finns återfinns bland högkvalificerade. Det är vad som karakteriserar en klassisk tudelad arbetsmarknad, inte bristande matchning.

Arbetsgivare som söker efter erfarna dataspecialister kommer inte matchas med förgymnasialt utbildade arbetslösa oavsett hur många miljarder som kastas bort på jobbcoacher och etableringslotsar. Fokus på förbättrad matchning är bara meningsfullt om det faktiskt finns många lediga enkla jobb som inte tillsätts, vilket det inte gör och aldrig gjorde.

Att lotsreformen var ett misslyckade har varit känt länge. Det haglade anmälningar till myndigheter om missförhållanden redan från början, och någon sysselsättningsökning gick inte att hitta i statistiken. Reformen har länge kritiserats skarpt av Socialdemokraterna och beskrevs som ineffektiv och kostsam av Riksrevisionen förra året. Att det tog så länge innan systemet skrotades beror på att Alliansen tilläts spinna bort fiaskot med skönmålningar.

Liberala tankesmedjan Fores gav exempelvis ut en rapport som medgav att det ”finns problem” men som samtidigt försvarade lottsystemet och prisade det för ”en lovande start”. Fores dåvarande vd Andreas Bergström gav i en debattartikel i SVD sken av att lotsarna ökat sysselsättningen med det anekdotiska argumentet att ”flera” lotsföretag (av flera hundra) fått ut nyanlända på arbetsmarknaden:

”Studien pekar också på att lotsföretagen bidragit till att fler nyanlända tar sig in snabbare på arbetsmarknaden än tidigare. I flera lotsföretag har fler än två tredjedelar av de nyanlända fått jobb eller börjat studera inom två år efter att de påbörjade etableringen.”

Fores avslutade sin debattartikel med att ge borgerligheten rådet att behålla lotsarna: ”Vår studie visar att lotsverksamheten har goda chanser att lyckas om regeringen fortsätter att justera systemet.”

Integrationsminister Erik Ullenhag försvarade envist etableringsreformen och lotsarna, exempelvis i en intervju med den liberala tidningen NU: ”Systemet med lotsar vill han också behålla och även här tror han att det går att utveckla, att de får extra betalt om de kan ordna in sin kontraktsperson på ett arbete är ett system han gillar och han tror att lotsarna själva kommer att utvecklas.”

Redan år 2011 föreslog Socialdemokraterna att etableringslotsarna skulle avskaffas för att istället återgå till kommunal regi. Integrationsministern avfärdade då kritiken med tom retorik i ett formellt uttalande ”S vill åter till misslyckad integration. Socialdemokraterna tycks inte ha lärt sig någonting av den havererade integrationspolitik som de lämnade efter sig”.

Invandrares arbetslöshet ökade under alliansregeringen samtidigt som förvärvsfrekvensen stagnerade. Detta var dock länge tabu att lyfta fram och uppmärksammades vare sig av oppositionen eller media. Bristen på kritisk granskning tillät regeringen att komma undan med diverse floskler och bortförklaringar. Under en sköld av en manipulativ retorik som gav sken att invandrare snabbt kom i arbete kunde även lotsreformen spinnas till en framgång.

År 2012 lyfte Fredrik Reinfeldt för SVT belåtet fram etableringslotsarna bland exempel på vad han betraktade som framgångsrik liberal politik: ”Vi har öppnat för arbetskraftsinvandring, har infört liberalare regler för asyl- och immigrationspolitik och lagt om så att vi får en etableringslots i integrationspolitiken.”

Den Socialdemokratiska arbetsmarknadsministern har nu tillsatt en utredning om fiffel och fusk med offentliga medel och säger till DN: ”Mångmiljonbedrägerierna mot Arbetsförmedlingens anställningsstöd och oegentligheterna kring de nu avskaffade etableringslotsarna är en del i en växande ekonomisk brottsligheten. Likaså reglerna kring arbetskraftsinvandring från länder utanför EU, där kontrollen av arbetsgivarna hittills varit minimal”. Morgan Johansson tillägger: ”Alliansregeringen hade en naiv tilltro till företagen och marknaden, och gjorde Sverige till ett paradis för brottsliga företagare.”

Socialdemokraterna är berättigade i sin kritik. Det är förvisso smått orättvist att kalla etableringslotsarna för ”marknaden”, men det var faktiskt inte Socialdemokraterna som torgförde skatteförsörjda socialarbetare som någon sorts marknadsliberalism. Det var snarare regel än undantag att Alliansregeringen förde fram sina dyra och ineffektiva åtgärdsprogram under manteln av liberal retorik. Reinfeldt och Borg pratade exempelvis konstant om att skapa ”riktiga jobb” samtidigt som de på bara åtta lyckades tredubbla antal invandrare i diverse arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Den främsta skillnaden mot tidigare S-märkta arbetsmarknadspolitik var att de åtgärder som drömdes ihop av Alliansens och Miljöpartiet var flummigare och lättare att missbruka. Det är ännu oklart vad som blev bättre av att ersätta klassiska socialdemokratiska AMS-jobb med fler och ännu dyrare tramsjobb.

Det pekar i sin tur på en av de regeringens Reinfeldts mer långsiktiga skador på svensk borgerlighet. Genom att saluföra sin misslyckade bidragspolitik med liberal retorik bidrog Alliansen till att diskreditera äkta liberalism. Det räcker inte att dela Ayn-Rands värdegrund när innehållet i politiken bara är en mer individualistiskt version av vänsterpolitik. Att repetera enkla moralfilosofiska axiom är heller inte tillräcklig utan en djupare förståelse av vad marknadsekonomin egentligen är och av de mekanismer som gör att den fungerar.

Risk för fusk och missbruk är exempelvis inte en detalj som elegant kan antas bort när statliga program ska designas, det är av första ordningens betydelse. Skattefinansierade program med en pervers incitamentsstruktur som belönar fusk garanterar missbruk. Detta gäller minst lika mycket för privata företag som agerar underleverantör till staten som för bidragstagare. Även bortsett från fusk kan kontrakt mellan stat och privata utförare leda till felprioritering mot aktiviteter som är mer synliga och som belönas mer.

I verksamheter där risk för fusk eller felprioritering är stor kan det vara både effektivare och billigare för skattebetalare att behålla statlig kontroll över både finansiering och utförande än att lägga ut tjänsten på entreprenad. I många fall kan dessa problem hanteras med strikta krav och kontrollsystem, men inte heller detta ansågs vara ideologiskt renlärig inom Alliansen.

Etableringslotsarna är inte det sista eller största fiasko som kommer att uppdagas. Andra mångmiljardsprogram med omfattande fusk i varierande grad inkluderar anställningsstöd, personliga assistenter till funktionsnedsatta, jobbcoacher och instegsjobb. Den största krutdurken är Alliansen och Miljöpartiets avreglering av lågkvalificerad arbetskraftsinvandring, där omfattningen av missbruket är svindlande men fortfarande känslig att diskutera.

I takt med att dessa skandaler ofrånkomligen dras fram i ljuset kommer vänstern försöka utnyttja de för svartmålning av marknaden. Det är då extra viktigt att skilja mellan de senaste årens dyra flumexperiment under falskt liberalt flagg och äkta marknadsekonomi.