"Etablerade partier tappar greppet"

I en intervju med Realtid.se ger Stig-Björn Ljunggren sin syn på det politiska klimatet i Sverige efter det senaste valet. I mångt och mycket är han skeptisk till hur de etablerade partierna sköter sig.

– Avskaffa partistödet. Då skulle förändringstrycket bli större, säger han.

Framförallt är Ljunggren inte tillfreds med hur det gamla regeringspartiet – hans ”eget” parti – skötte den gångna valrörelsen. Han är också skeptisk när han försöker se den framtida utvecklingen för socialdemokraterna framför sig.

Vilket var det största misstaget som socialdemokraterna gjorde under valrörelsen?

– Socialdemokraterna hade faktiskt förnyat sig under förra mandatperioden, och de var på rätt väg. Men det kom aldrig fram, säger Ljunggren, som menar att Göran Persson gjorde ett stort misstag som i slutspurten girade åt vänster i debatten.

– Han trodde att han skulle kunna vinna vänsterväljare, samtidigt som mittenväljare skulle låta sig imponeras av den ekonomiska uppgången. Men mittenväljarna skrämdes istället iväg.

– De borde ha pratat om jobb, för de hade ju faktiskt en jobbpolitik.

Hade de?

– Ja, titta på plusjobben till exempel. Och a-kassan var man också på väg att reformera med bortre parenteser, säger Ljunggen, som beskriver detta som just det nya som var på gång inom socialdemokraterna.

Ljunggren är pessimistisk om hur det största oppositionspartiet kommer att utvecklas de närmsta åren, och han är inte imponerad av de hittills gjorda interna analyser som verkar styra partiets agerande.

– De verkar ta för givet att den borgerliga regeringen kommer att misslyckas, eftersom de alltid gjort det tidigare, säger Ljunggren.

Det är denna tro, eller snarare övertygelse, inom socialdemokratin som ligger till grund för den vänstersväng som Ljunggren tror kommer att fortsätta. Tanken är att då att när den borgerliga regeringen misslyckas så kommer socialdemokraterna att vinna tillbaka mittenväljarna, samtidigt som vänsterväljarna mobiliserats.

– Men om alliansen inte misslyckas så kommer vänstersvängen istället att leda till en ny förlust för socialdemokraterna vid nästa val. Då ligger de helt fel, och kommer inte att kunna ta tillbaka mittenväljarna, säger Ljunggren.

– Om socialdemokraterna ska lyckas så måste de prata jobb och bidrag, inte bara bidrag. Och de måste fortsätta på förnyelsebanan. De måste inse att det finns en stor grupp på arbetsmarknaden som man skulle kunna beteckna som ett B-lag, som på grund av låg utbildning inte är attraktiva på marknaden. De måste se till att skapa en arbetsmarknad även för dem. Moderatledaren Fredrik Reinfeldt var faktiskt inte helt fel ute när han sa att alla kan bidra, om än aldrig så lite.

Hur kommer då en eventuell förflyttning vänsterut för socialdemokraterna att se ut?

– Den påbörjade förnyelseprocessen när det gäller jobben kan komma att avbrytas för gott. Det blir istället viktigt att skilja sig mot regeringen när det gäller till exempel a-kassan De kanske också börjar gå hårt åt mot sånt som friskolorna.

Samtidigt tycker Ljunggren att företrädare för alliansen å sin sida verkar överoptimistiska i tron att de ska lyckas. Det är inte alls omöjligt att det än en gång ”går åt h-lvete” för de borgerliga, menar han.

Fast han håller med om att förutsättningarna för de borgerliga är bättre den här gången än vid tidigare regimskiften.

Fast början kunde ju ha varit bättre för den nya regeringen. Vad var det som hände?

– De så kallade skandalerna med några av de nya statsråden var till stor del skapade av media, säger Ljunggren.

– I ett tidigt skede av valrörelsen hade media bestämt sig för att alliansen skulle vinna. Göran Persson skulle bort, helt enkelt. Men när väl alliansen hade vunnit så var det dem som skulle sättas dit. Dels ska ju makten granskas, men dessutom så måste ju media växla. Annars blir det inte intressant.

– Hade inte Maria Borelius och Cecilia Stegö Chilò funnits så hade de uppfunnits, säger han

Ljunggren ser främst två orsaker till att del blev just dessa två som granskades och sattes dit.

– Vissa roller ska ju tillsättas, och framförallt Borelius passade ju bra som ”högerkärringen”.

Men även det faktum att båda hade förflutet som journalister gjorde att de blev ett lovligt byte för sina före detta kolleger, tror Ljunggren.

– De sågs som överlöpare, sådana som gått över till ”de andra”, säger han, och menar att det de hade gjort – anlitat svart arbetskraft och inte betalt tevelicensen – mest var en förevändning för att kunna sätta dit dem.

– Fast att de inte betalt tevelicensen ledde ju till att trycket blev extra hårt, eftersom licensen är viktig för vissa journalisters inkomstkälla.

Ljunggren håller med om att media fick god hjälp. Främst av statsminister Reinfeldt själv, som hanterade det hela rent uselt.

– De hade inte gjort ett ordentligt förarbete. Ministerlistan var till vissa delar ett hafsverk. Det blev ju uppenbart. Och en bättre krishantering hade räddat åtminstone Stegö Chilò.

Men Carl Bildts aktieinnehav i Vostok Nafta var väl ett reellt problem?

– Ja, men samtidigt mer komplicerat för media att skriva om. Det visar sig av att man aldrig tagit upp det verkliga problemet, nämligen vad som händer i länder som Sudan på grund av dessa företags verksamheter på plats. Debatten har till stor del handlat om att Bildt äger aktier, vilket många – inte minst inom media – tycker är skumt i sig.

– Personligen tycker jag det snarare är positivt att politiker och statsråd äger aktier. Det visar ju att de är insatta i företagarfrågor.

När det gäller de många anmälningar till Konstitutionsutskottet som gjorts under hösten, så tycker Ljunggren att det hela är komiskt.

– Det är rena gatuteatern. Det är nästan så man tycker synd om dem. Ja, de som anmäler, alltså, säger han.

– På sikt leder det till att Konstitutionsutskottets betydelse och trovärdighet devalveras.

Ljunggren tror att det politiska klimatet kan bli stökigt framöver. Under nästa års avtalsrörelse är konfliktrisken stor, inte minst med a-kassestriden i bakgrunden.

– Det är ju bland annat detta som gör att det kan vara frestande för socialdemokraterna att gå åt vänster, säger Ljunggren, som samtidigt tror att vem partiet väljer till ny ledare får stor betydelse.

– Men kanske lika stor betydelse får valet av partisekreterare, säger Ljunggren som nu tror på ett mer kollektivt ledarskap för socialdemokraterna.

Vem tror du blir ny partiledare?

– Jag tror vi kan utgå från att han eller hon måste sitta i riksdagen. Många anser ju att det ska vare en kvinna, och då ligger Carin Jämtin och Mona Sahlin bra till.

Blir det en man så kan Ljunggren tänka sig Pär Nuder eller Thomas Östros.

– Men Nuder har ju en nackdel i att han förknippas väldigt mycket med Göran Persson. För Thomas Östros kan det faktiskt vara en fördel att han inte synts så mycket de senaste åren. Då kan ju han ses som något nytt”.

På lite längre sikt så tror Ljunggren att den politiska kartan i Sverige kan komma att ritas om. Nya partier kan komma upp, och in i riksdagen. Han håller det för möjligt – för att inte säga troligt – att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen efter nästa val. Men andra nya partier kan dyka upp.

– Vi ser i dag en utveckling där de etablerade partierna blir allt mindre intressanta, har allt sämre koll och tappar medlemmar. Samtidigt blir medborgarna – väljarna – allt kunnigare, intresserade och engagerade. Det bildas då ett vakuum som nya partiet kan fylla upp, säger Ljunggren.

– Välutbildade kvinnor kan dras till partier som Feministiskt initiativ, och män till partier som Junilistan.

Men mest tror Ljunggren på ett nytt ”Stockholmsparti”.

– Ett modernt parti för den välutbildade storstadsbon, säger han.

Ett sätt att få fart på de etablerade partierna och öka förändringstrycket kunde vara att avskaffa partistödet, tror Ljunggren.

– Kanske också de politiska partierna borde ha en bortre parentes när det gäller deras bidrag.