Egoism styr politiker

I årets val är det skattesänkingar till pensionärer och 2006 var det ett slopande av fastighetsskatten. Åtgärder som är katastrofala ur ett ekonomiskt perspektiv, men som politiker tar för att vinna billiga röster.

Klicka här för att börja prenumerera på Realtid.se:s veckovisa nyhetsbrev Makro.

Att skriva att pensionärer är gnälliga var kanske inte helt smart. Det gav förvisso (knappa) femton minuter av kändisskap i TV4-morgonprogram, men även PRO-mobben emot mig.

Med 1,7-1,8 miljoner pensionärer är det naturligtvis viktigt för politiker att attrahera så många som möjligt av dessa. Därför lovas skattesänkningar för samtliga pensionärer. Detta medför dock att en stor del av sänkningen tillfaller pensionärer som faktiskt har det gott ställt.

Flertalet pensionärer, primärt män, har levt ett rikt liv och varken behövt bekymra sig om arbetslöshet, pensionssparande eller utbildning. De har gjort miljonvinster på boende och sommarhus. Dagens pensionärer som grupp sitter på en stor del av landets nettoförmögenhet.

Däremot finns det pensionärer som har det åtskilligt sämre ställt och som lever ensamma på väldigt små medel (knappt 8.000 kronor i månaden före skatt).

I Sverige finns det närmare 700.000 så kallade garantipensionärer, som har max drygt 10.000 i månaden före skatt. 81 procent av dessa är kvinnor (som i många fall varit hemmafruar).

I debatten nämns pensionärer ofta som en homogen grupp, men inget kan vara mer fel än så. Eventuella skattesänkningar bör riktas till de pensionärer som har det sämst ställt.

Paradoxalt nog kommer de pensionärer som har det bäst ställt, i kronor och ören räknat, tjäna mest på skattesänkningarna som kommer efter valet, oavsett vilket block som vinner.

Hade politiker varit måna om att göra ett ekonomiskt effektivt beslut hade exempelvis en höjning av garantipensionen varit en bra väg att gå. Politiker tänker dock mer på att bli valda än att ta ekonomiskt riktiga beslut. Detta är i linje med vad public choice-skolan antar.

Bland några av public choice-skolans anhängare kan märkas ekonomiprisvinnarna James M. Buchanan (1986), George Stigler (1982), och Gary Becker (1992). Skolan är dock omstridd, bland annat Uppsala-statsvetaren Leif Lewin är kritisk mot antagandet om att politiker primärt röstmaximerar.

Frågan är hur public choice-kritiker förklarar flirten med pensionärer under denna valspurt, eller slopandet av fastighetsskatten 2006, utan att anta att politiker primärt fiskar röster.

Fastighetsskattens slopande var, ur rent ekonomiskt perspektiv, ett katastrofalt beslut. Till skillnad från kapital, som går att flytta med ett knapptryck, är det ytterst svårt att bo i exempelvis Schweiz men arbeta i Sverige.

Det är också svårt att (marginal)skatta inkomster för högt eftersom det riskerar att leda till att folk arbetar mindre. En fastighetsskatt påverkar däremot inte ens persons vilja att arbeta.

Dessutom har en sådan skatt den fördelningspolitiskt förmånliga effekt att den framför allt träffar rika. Ju rikare någon är desto större och dyrare kan denne person bo.

För att få volym i skatten går det dock inte enbart att skatta de allra dyraste villorna. Den stora tårtbiten finns så att säga att hämta hos medelklassen.

Ur ett grönt perspektiv skulle man dock kunna tänka sig en progressiv skatt, där skattesatsen ökar efter ett visst antal kvadratmeter i boyta per person. Detta skulle kunna kombineras med halverad reavinstskatt för dem som säljer en stor bostad och köper ett mindre och billigare hem.

Politiker, inte minst Anders Borg och andra nationalekonomer, visste och vet naturligtvis om fastighetsskattens förträfflighet ur ett finanspolitiskt perspektiv. Samtidigt vet de om hur många villaägare som skyr denna skatt som pesten. En politiker som vill vinna ett val kan alltså inte återinföra en sådan skatt.

Politiker är dessvärre egoister som hellre tar beslut som gynnar karriären snarare än är bra för Sverige…

PS.

Det kanske värsta röstfisket stötte jag dock på utanför Stockholms Stadion på väg till Djurgårdens match i söndags. Politiker försökte då locka röster genom att säga sig vara för en egen arena till Djurgården. Det behövs dock inte mer än två nya arenor i Stockholmsområdet.

Då två arenor är samhällsekonomiskt mest effektiva lösningen går min röst istället till den politiker som erbjuder Djurgården ett förmånligt konrakt på den nya arenan i Globen. Det skulle nämligen vara möjligt att utforma ett kontrakt som både gynnar Djurgården och skattebetalare, istället för att Djurgården bygger en tredje arena.

Sedan går det även att ifrågasätta att det nu byggs två stycken evenemangsarenor i Stockholmsområdet. Är behovet så stort? Ekonomiskt hade det troligen varit bättre att enbart bygga en evenemangsarena och utöver det en arena i DIF-arenans storlek och prisklass.

I fredags togs i alla fall första spadtaget till nya arenan i Globenområdet. Även om det finns anledning att närmare beröra beslutet att bygga den arenan ryms det inte inom denna krönika. Så tills jag berör det ämnet kan jag bara hänvisa till den osynliga handens blogginlägg om arenahysterin.

DS.