Det stora bekymret för Riksbanken är att det inte finns något riktigt tryck i den underliggande ekonomin

I dessa onormala tider kunde vi i alla fall klocka av onsdagens siffra för inflationstakten, KPIF, på 1,9 som något helt vardagligt och som vi känner igen från förr. Till och med Riksbanken kan glädja sig lite extra, då deras prognos den här gången var helt ackurat, till skillnad mot de flesta andra marknadsbedömare som låg några snäpp för lågt.

Riksbanken har ju annars de senaste åren legat lite snett och har sett ut att systematiskt ha överskattat inflationstrycket. Därmed kommer i alla fall det verbala trycket på Riksbanken att åter flytta stolpen för reporäntan in på det lite gungiga minusområdet att vara lågt.

Synar man inflationssiffran så lutar den dock fortfarande mot att det underliggande pristrycket ligger klart under målnivån på 2 procent. För det är framför allt det stigande oljepriset, som ett år tidigare trampade genom golvet när pandemin slog och för vissa kontrakt hamnade på minus sidan, som ger en stor del av förklaringen till ökningen. En kall vår och vissa pandemirelaterade problem med bemanningen inom den europeiska grönsaksproduktionen har också drivit upp priserna på frukt och grönsaker. Röd paprika kunde exempelvis klocka in på 109 kronor kilot på Ica Bea i Svedmyra. (Den som tänkt servera 80-tals-klassikern färsfylld paprika får nog tänka om och kanske ta Flygande Jakob eller Hawaiilåda i stället.)  

Motkrafterna till inflationslyftet har mest handlat om sjunkande elpriser, som har potential att fortsätta söderut, med tanke på att fyllnadsgraden i vattenmagasinen ligger över normalnivån i både Norge och Sverige. Dessutom kommer det att adderas ett par tusen MW ny vindkraft (två Ringhalsreaktorer, när det blåser) under året vilket talar för att elpriserna periodvis kommer att bli riktigt låga, läs; negativa. När det inte blåser lär de studsa tillbaka till normalnivån.

Kommer man att upprepa misstaget från finanskrisen och strama åt för mycket eller kommer man att ta rygg på Joe Bidens USA och lägga i en extra växel för att satsa på investeringar? 

Det stora bekymret för Riksbanken och ekonomin är emellertid att den underliggande inflationen, rensat för energi, ligger runt 1,3 procent. Den vittnar om att det inte finns något riktigt tryck i den underliggande ekonomin och dess viktigaste kraft, arbetsmarknaden.

Här är frågan om när och hur den svenska och den närliggande omvärldens ekonomier kan öppna upp när coronapandemin är under kontroll. Följdfrågan blir vilka finanspolitiska policyåtgärder som kommer att vidtas därefter. Kommer man att upprepa misstaget från finanskrisen och strama åt för mycket eller kommer man att ta rygg på Joe Bidens USA och lägga i en extra växel för att satsa på investeringar? 

Här hemma i Sverige är frågan om man kommer att inse om det så kallade överskottsmålet är förbrukat, och hör hemma i sopfraktionen deponi, eller inte. Även Sverige har ett mycket stort behov av investeringar för att framtidssäkra vår infrastruktur.  

I USA verkar dess finansminister Janet Yellen ha förstått att investeringar kan finansieras på kredit, och absorbera det höga finansiella sparandet i USA och omvärlden, och att detta är nödvändigt både för att få igång de ekonomiska hjulen och ställa om ekonomin till en mera fossilfri och (fysiskt) resurskrävande variant. Den europeiska kamrersvarianten att spara först och investera sedan är bara ett recept på kronisk stagnation.

Visst det finns röster som höjs för att Biden och Yellen tar i för mycket och att detta riskerar att tända en inflationsbrasa. Men för detta finns konventionella motåtgärder, som klassisk penningpolitik, räntehöjningar, och finanspolitiska, skattehöjningar. Skulle ekonomin i Sverige och med det även inflationen dras med uppåt är min bedömning att Stefan Ingves skulle glädjas storligen åt att få återgå till något som liknar normalitet.