"Det blev jag som utsågs till försökskanin"

Man är ganska utpumpad efter att ha blivit granskad från topp till tå under en dag, men det är en väldigt grundlig genomgång som görs av ens hälsotillstånd på vd:arnas privata lyxklinik.

Margaret von Platen, frilansjournalist och författare, skrev en artikel på Realtid.se om Executive Health i början av oktober med rubriken ”Klinik för rika hypokondriker”.

Executive Health hörde strax därefter av sig och menade att artikeln gav en lite missvisande bild, och bjöd in någon från Realtid.se att kostnadsfritt genomgå klinikens hälsoundersökning – som egentligen kostar 30.000 kronor.

Det blev jag som utsågs till försökskanin, och här är min rapport från undersökningen.

Det är inte bara blodprov och mätning av längd och vikt jag fick genomgå.

Inför undersökningsdagen informerades om att hela sessionen skulle ta 5,5 timmar.

Strikta förhållningsorder lämnades om att man måste fasta från och med midnatt innan undersökningsdagen.

Ett 6-sidigt formulär skickades ut som man skulle fylla i och skicka in i god tid.

Där ställdes frågor som ”Har du en pacemaker eller insulinpump?”, ”Har du obehag i trånga utrymmen?”, och om man har problem med lös avföring, förstoppning, sexualfunktionen eller nedstämdhet.

Man ska redogöra för sina hälsovanor och eventuella tidigare sjukdomsfall i familjen.

Klockan 10.30 den aktuella dagen var jag på plats på kliniken diskret förlagd ett stenkast från huvudkontoren för Investor, SEB och Handelsbanken på Blasieholmen i Stockholm, bakom Grand Hotell.

En sjuksyster tog emot och visade vägen till ett rum som kan liknas vid ett hotellrum utan säng.

Där fanns en bekväm fåtölj med fotpall och filt, bord med dator och internet, klädskåp med värdeskåp, och träningskläder från Ralph Lauren att ha på sig under dagen – inklusive mys-sockor, tyg-tofflor och morgonrock i frotté.

Jag fick en plastmugg.

– Under dagen ska den fyllas med kissprov som ska ställas i ett skåp här borta.

Efter att jag fått installera mig en stund kom sjuksystern tillbaks, och det blev dags för blodprovstagning i ett separat rum.

Hela 8 små behållare skulle fyllas med blod.

– Men det är bara några milliter. Hela kroppen har 6-7 liter blod, och det är mer hos män än hos kvinnor, sa syster.

Blodflödet in i behållarna gick ganska sakta.

– Jag tog en smal nål för det var ett smalt blodkärl, men det fylls på här ser jag, sa hon.

Samtidigt med blodprovstagningen fick jag en lunchmeny där man skulle beställa av blodprovs-systern vad man ville äta till lunch.

Ett 10-tal sallader fanns att välja på.

– Det är Café Kanvas som levererar dem till oss, sa syster.

Efter blodprovet får jag gå tillbaka till mitt rum och dricka ett stärkande glas granatäpple-juice med socker i.

Sedan var det dags för enskilt samtal med läkaren Lars Erik Strandberg.

Där var det fritt fram att redogöra för alla sina krämpor och även hur man lever utanför jobbet privat.

– Vi vill inte att det ska vara så att läkaren tittar på klockan efter 15-20 minuter och säger ”Nu har du en minut kvar!”, sa han.

Efter själva samtalet blev det klassisk läkekonst med att lyssna på hjärtat via stetoskop, mäta blodtrycket med upplåsbart armband, känna på körtlar, klämma på magen, och testa reflexerna på knäna med hammarslag.

När alla rutinmässiga undersökningsmoment var avklarade, tittade Lars Erik med allvarlig blick och sa att det nu bara är två viktiga moment kvar.

Det ena var att klämma på testiklarna för att känna efter testikelcancer, och det andra att känna på prostatan från insidan.

Det innebär att ett finger måste stickas in i ändan för att känna efter om det vuxit någon prostatasvulst.

– Hela vår idé är att upptäcka sådana här symptom tidigt, så att vi snabbt kan bota det, sa Strandberg.

– Du ska stå så här, som en katt som ryggar, visade Strandberg böjd framåt med två händer på britsens kortsida och framåtlutad med böjd rygg – samtidigt som han tog på sig kirurghandskarna.

Sedan var det dags för magnetkameran, en jättepjäs från Philips som kostar 10 miljoner kronor och fanns en spiraltrappa ner.

Precis nedanför spiraltrappan var ett antal dataskärmar uppställda som en mindre övervakningscental på Nasa.

Innanför en mörk panorama-ruta stod själva magnetkameran i ett separat rum.

– Du måste ta av dig allt med metall, sa sjuksystern där.

Hon höll upp en liten metallbit och berättade att den skulle flyga direkt in och sätta sig på magnetkameran om hon släppte biten.

– Så magnetisk är magnetkameran.

– Men det är inget hälsofarligt, underströk Strandberg.

– Det är ingen farlig strålning eller så, bara lite radiovågor.

Magnetkameran gav ifrån sig ett ljud som låter som modern dunka-dunka-musik med regelbundna, snabba trumslag.

– Det är heliumpumpen, sa syster.

När kameran körs blir den upphettad, och kyls av med heliumgas. Det gör att det var ganska kyligt i lokalen, och de båda sjuksystrarna där hade på sig tjocka tröjor.

Jag fick lägga mig ned på en smal, rundad brits som sedan sköts in i ett smalt och några meter långt hål i själva magnetkameran.

– Vissa är så storvuxna att de inte går in i kameran, sa syster.

Efter att jag fick välja radiokanal, satte den andra systern på hörlurar innan man sköts in i hålet.

I handen fick man en liten boll med en sladd som man skulle trycka på om man ville något.

Väl inne i kameran hade det varit en fördel med öronproppar.

Det första som hände var att det lät som en bil stod och tutade gång på gång precis vid ena sidan om huvudet.

Det var magnetkameran som läste av de inre organen.

Ljudet förändrade sig sedan allteftersom analysen fortskred, och lät ibland som en gatuborr och ibland som en telefax.

Nu började jag förstå frågan ”Har du obehag i trånga utrymmen?” i det förberedande frågeformuläret.

I ett av undersökningsmomenten skulle man andas in, andas ut, och sedan hålla andan under lång stund tills syster sa att man fick andas igen.

När jag hållit andan jättelänge och nästan inte kunde det mer, och öppnade ögonen och såg att jag var ”fastklämd” med nästippen mot kamerahålets tak, kunde det kännas lite obehagligt.

– Vi såg att din hjärtpuls gick upp och ner lite där ett tag, sa ena systern efteråt.

Innan hela magnetkamera-undersökningen skulle jag även få ett hål stucket på ett blodkärl med en nål, så att en slang kunde spruta in en saltlösning direkt i blodet som ”kontrast” för att underlätta analysen av organen.

Dels gjorde det ont att sticka flera sådana hål innan systrarna hittade ett lämpligt blodkärl, och sedan gjorde det ont när de under undersökningen sprutade in saltlösningen.

Undersökningen gick vidare och totalt blev det 1,5 timme med magnetkameran i olika omgångar om 15-20 minuter i olika vinklar.

Jag kände av hur magnetkameran läste av längs kanten av hjärtat, och senare längs kanten av levern också.

Vid sista momentet hintade syster om att ”genitalierna” också kommer att avläsas, och det var en upplevelse också.

Då blev det alldeles varmt mellan benen medan kameran lät som att den skickade skarpa strålar dit.

Händer det att folk somnar i magnetkameran?

– Ja, småbarnsföräldrar, sa ena systern.

– Men vi föredrar att man inte somnar, för då rycker man till och ligger inte stilla.

Efter magnetkameran blev jag något darrig i benen och därefter visad tillbaka till mitt rum, dit den beställda kalkonsalladen med keso kom.

Dagens fjärde sjuksyster dök sedan upp och visade vägen till ett nytt rum med motionscykel.

Ett antal EKG-sensorer med sugkoppar skulle först fästas på kroppen, och syster rakade av huden för att de skulle fästa bättre.

– Vi ska vänta på Lars Erik Strandberg, för han ska också vara med, sa syster.

Slangen in i blodkärlet från magnetkamera-undersökningen, fick sitta kvar.

– Om något skulle gå snett under fystestet, så blir det lättare att injicera lämpligt läkemedel, berättade syster.

– Men det har aldrig hänt oss att det har behövts, skyndade hon sig att lägga till.

Sedan blev det upp på motionscykeln med alla EKG-sensorer kopplade till en dataskärm.

– Försök cykla i en hastighet på 60 varv i minuten, sa syster och en mätare visade vilken hastighet jag hade.

Sedan ökade hon successivt via datorn trögheten att trampa, och jag fick säga då och då på en skala hur jobbigt det var.

Minuterna gick och det blev mer och mer ansträngande.

När jag uppgav ”mycket ansträngande” på skalan hejade syster och Strandberg på för fullt, och det blev totalt 8-9 minuter på motionscykeln med en effekt på 280 watt och en topp-puls på 160-170 slag i minuten.

– Det var imponerande, sa Strandberg glatt efteråt.

De flesta brukar enligt honom nå upp till 200 watt och därefter ge upp.

– Vi brukar säga att om man når 300 watt så är det lysande, så 280 watt är mycket bra, sa han.

– Det är precis så man ska tänka när man kommer hit till vår undersökning: ”Man lever bara en gång och nu ger jag järnet!”

Efter det följde ett moment med samma sjuksyster, där man med ultraljuds-dator och gelé-insmord metall-avläsare skulle undersöka hjärtat och ta bilder på det.

Där gick det att själv få se och höra hjärtat pumpa ”i realtid”. Se videoklipp från Youtube med mitt hjärta här:

Och det ingick även att undersöka halspulsådrarna på varje sida om halsen, för att se om de blivit åderförkalkade.

– Bilderna skickas sedan till en expert för analys, sa syster.

Vem är det?

– Han sitter hemma och läser av bilderna på sin laptop, sa hon.

Det sista momentet gick ut på att mäta lungfunktionen genom att blåsa i en tuta som såg ut som en kazoo.

Jag fick exempelvis andas in så mycket jag kunde och därefter ut så mycket jag kunde för att lungvolymen skulle mätas, och samtidigt såg man ett diagram över andningarna på dataskärmen.

– Det går inte att andas så mycket om man har spår av astma eller rökskador, sa syster.

Sagt och gjort. Klockan 15.46 stegade jag något omtumlad ut från kliniken efter 5 timmar och en kvart, med ett antal plåster efter alla blodprover och kanyler.

Och medan det var mörkt och regnigt under morgonen på väg in i kliniken, så var det fin eftermiddags-sol på väg ut från kliniken.

Jag kände mig på ett sätt pånyttfödd. Livet kändes större och småsaker mindre viktiga.

Dagarna efter undersökningen var jag lite ”seg i bollen” ungefär som efter att man fått ett slag i huvudet, och kände av magnetkameran.

Det här var bara del 1 i undersökningen.

Tid bokades för del 2 om några veckor.

Det omfattar ett 1,5-timmespass med två läkare, för genomgång och analys av alla provresultaten, inklusive rådgivning.

Fotnot: Executive Health startade i augusti år 2008, och har alltså nu varit igång i drygt 1 år. Cirka 360 kunder har hittills gått igenom klinikens hälsoundersökning.