Det är vindkraftens fel

Innevarande år ser ut att bli ett år med ett av de lägsta elpriserna någonsin. För den som har följt energimarknadens utveckling så är det inte så märkvärdigt. Den massiva utbyggnaden av svensk vindkraft har gjort det svenska systemet mättat på elproduktion under långa perioder, när det blåser. När det inte blåser kan det bli tvärtom.

Det är en ganska enkel matematik. Det momentana elbehovet över året varier mellan 25 000 MW och 10 000 MW. Och kom ihåg att el måste konsumeras när den produceras. Vår kapacitet att lagra el är ytterst begränsad, och lär på en större skala vara så över överskådlig tid, minst tio år.

I vår produktionsmix har vi vattenkraft som har en installerad effekt på 15000 MW. Vi har kärnkraft på knappt 7 000 MW, när Ringhals 1 stängs till årsskiftet. Vi har 5 000 MW kraftvärme. Och så har vi vindkraft. Den installerade effekten vindkraft har mer än fördubblats under de senaste fem åren och närmar sig 11 000 MW till årsskiftet. Fullföljs alla planer har vi 17 000 MW vindkraft vid slutet av 2023.

Så när det blåser kommer vindkraftselen att kunna stå för hela vår svenska elkonsumtion. Bra kan man tänka, bara förnybart! Men det är inte så enkelt. För dels går det inte att stänga ner kärnkraften för att anpassas efter hur vindarna blåser. Den brummar på och även kraftvärmeverken har längre cykler. Vattenkraften kan visserligen samla vatten i sina dammar när annan produktion är hög och priserna låga, men bara till en viss gräns.

Då får vi exportera el, vilket vi också har gjort i massiv skala under de två första tertialen. Som mest tryckte vi momentant ut 6 000 MW till våra grannar. Det är nära den kapacitet som vi har att exportera el. Det är framför allt Finland som är vår stora och stabila exportmarknad. Men om eller när de får igång sitt ytterst problemfyllda kärnkraftverk Olkilouto 3 så kommer Finlands importbehov att sjunka med 1 600 MW.   

Konsekvensen av detta är att när det blåser mycket och konsumtionen är låg så kommer elpriserna på spotmarknaden att gå mot noll, eller till och med minus när förbrukningen är låg. Så var läget i början av februari i år, då förbrukningen kan toppa på 2 5000 MW, men det var mildväder och det faktiska förbrukningen var 1 5000 MW.

Men de nedpressade elpriserna får naturligtvis konsekvenser. Lönsamheten sjunker kraftigt. Känsligast är kärnkraftverken och kraftvärmeverken som behöver priser över 30 öre per kWh för att få en rimlig kostnadstäckning. De låga elpriserna under våren fick till följd att nedstängningen av reaktorer, så kallad revision, blev extra påtaglig i år. Där endast två av landets sju reaktorer producerade el i slutet av augusti. Samtidigt blåste det lite under denna period, effektuttaget var nere på 2 procent under några dagar i augusti och kom inte över 15 procent. Konsekvens stigande elpriser och vi fick till och med importera el.

Extra påtagligt blev detta i södra Sverige, elområde 3 och 4 för att prata med Svenska Kraftnät. Orsak revisionen av Ringhals 3 och 4, och ettan i malpåse, samt två reaktorer i Forsmark, samt lite störningar i produktionen vid Oskarshamn 3. Detta gjorde att den egengenererade effekten sjönk påtagligt, vilket lyfte fram flaskhalsarna i elöverföringen från norra Sverige.

”En slutsats är att systemnyttan med ytterligare utbyggnad av svensk vindkraft, så länge den inte kan lagras, är närmast negativ i nuläget.”

De låga elpriserna har lett till att lönsamheten, inte minst för kraftvärmeverken, har blivit mycket låg. Deras elaffär är visserligen en mindre del av intäktskakan, cirka 15 procent, och där resten utgörs av värme, och lite kyla på sommaren, men med sämre avsättning för de senare har de blivit direkt olönsamma. Stängningen av Öresundverket är en sådan effekt, liksom stängningen av de två kolpannorna, en i fjol och en i år, vid Värtaverket i Stockholm är exempel på detta.

En konsekvens är att den produktion som ligger närmast de stora förbrukarna snarast har minskat, vilket har ökat överföringsproblematiken och flaskhalsarna i systemet. Därtill har stängningen av kärnkraftverk och kraftvärmeverk gjort att den planerbara produktionen i landet har minskat och därmed ökat risken för att vi inte kommer att kunna klara topplasterna under riktigt kalla vintrar. Vindkraften gör inte mycket nytta för detta. För sambandet mellan kallt väder, stabila högtryck och därmed obetydliga vindar är starkt.

Och risken för att inte klara denna så kallade ”topplastsituation” för med sig stora ekonomiska konsekvenser ut i hela ekonomin. Stockholms Handelskammares och WSPs färska rapport ”Elbrist kortsluter Sverige” bygger sin konsekvensanalys på just denna risk, att Stockholmarna inte kommer att ha tillräckligt med el när den behövs som mest. Stängningen av lokal produktion, flaskhalsar i regionnätet samt risk för att vi inte kan  producera den el som vi behöver blir en broms för  Stockholms och svensk ekonomis tillväxt.

Denna rapport kan synas lite alarmistisk där den räknar med ett produktionsbortfall fram till 2031 på upp emot 500 miljarder kronor, och att upp till 50 000 bostäder inte kommer att byggas under samma period, för att vi inte kan klar att leverera el under någon potentiell kall vinterdag i januari. Men samtidigt är det ett alltmer tydligt att detta är något som kommer att påverka många investeringsbeslut i Stockholm och Södra Sverige där elsituationen är som mest ansträngd.

En slutsats är att systemnyttan med ytterligare utbyggnad av svensk vindkraft, så länge den inte kan lagras, är närmast negativ i nuläget. Den slår undan benen på lönsamheten för de planerbara kraftkällorna, som behövs för att klara topplastriskerna. Laddningsbara elfordon och vätgas-produktion säger någon. Elbilar stod i fjol för 0,7 promille av den svenska elkonsumtionen, så en hundrafaldig ökning ger endast en marginell påverkan på systemet. Och vätgasproduktion är ännu  på försöksstadiet, där de största anläggningarna i världen ligger på 10 MW. Om tio år kan vindkraften kanske komma till någon större nytta. Just nu viftar den inte ens för kråkorna.