Det är amorteringsreglerna som är det stora problemet

Ibland är det svårt att veta vilket ben man skall stå på. Ungefär så känns det förmodligen för det grönmärkta språkröret och finansmarknadsministern Per Bolund när han sjösätter en utredningen för för att undersöka om det går att införa ett nytt statligt bostadsfinansieringsystem riktat mot framför allt unga människor. 

Tanken är att underlätta för förstagångsköpare att etablera sig på den svenska bostadsmarknaden via ett billigt statligt bostadslån med förmånliga villkor. Bakgrunden är förstås att bostadspriserna eldats på i den ultralåga räntemiljön som förstärkts under coronapandemin. Lika viktigt till att, framför allt, unga människor fått allt svårare att flytta hemifrån är de bostadskreditregleringar (amorteringskraven 1 och 2) Per Bolund och regeringen infört och skärpt under de senaste fyra åren i sin iver att hejda skuld- och prisutvecklingen på den svenska bostadsmarknaden. 

Det första hindret är att få ihop till insatsen; ett bostadsköp får maximalt belånas till 85 procent. I storstadsregionerna gör detta att unga människor har svårt att ens ta sig över detta första hinder. Lyckas förstagångsköparen klättra över träffas hen av de mycket omfattande amorteringskraven som, beroende på inkomst, effektivt stoppar allt finansiellt sparande utom i den egna bostaden. Ett sparande som ger marginell effekt på tillväxten i hushållets egna kapital även på lång sikt eftersom bostadsräntorna är mycket låga efter skatt. 

Per Bolunds och regeringens påfund om ett statligt riktat och subventionerat bostadslån tycks främst handla om att förstagångsköparen skall klara det första hindret, det vill säga kontantinsatsen. Uppdragsbeskrivningen till utredaren (Eva Nordström, vd för Stockholms kooperativa bostadsförening, SKB) kommer klargöra mer kring inriktningen. Enligt uttalanden i media jämför Bolund med studielån där räntorna är extremt låga (0,16 procent i skulduppräkning som inte är avdragsgill) och avbetalningsvilkoren mycket långa och inkomstrelaterade. Lite udda i sammanhanget är att Finansinspektionen, FI, nyligen presenterade en studie för att påvisa effekterna av minskade räntesubventioner för belåning, vilket tyder på att regeringen funderar i de banorna. 

Märkligt nog förnekar finansmarknadsministern att bostadspriserna kommer eldas på ytterligare via subventionerade lån. Det är ju självklart att det kommer att uppstå positiva priseffekter av ett nytt statligt bolånesystem. Subventionerade lån, i stil med studielånen, är ju en form av helikopterpengar som stimulerar efterfrågan. Ju fler som får råd att delta på bostadsmarknaden desto högre kommer budgivningarna att bli. Den som kan bevisa motsatsen är värd Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne; det är inte troligt att Bolund är en av kandidaterna. 

Det är svårt att värja sig mot tanken att regeringens nya subventionerade bostadsfinansieringssystem är ett försök att mildra effekterna av de gällande amorteringsreglerna. Det är ju de som är det stora problemet och en fattigdomsfällan för förstagångsköpare. Sannolikt har regeringen också äntligen insett att prisutvecklingen i bostadsmarknaden, som bottnar i det mycket stora skiftet i räntemarknaden som bland annat den svenska Riksbanken är del i de senaste åren, i kombination med amorteringskraven drivit på en mycket snabb tillväxt för dyra blancolån som används i allt högre utsträckning för bostadsinvesteringar. Möjligen kan ett statligt bostadslånesystem delvis korrigera detta. 

Vad regeringen istället borde se över är förstås kreditregleringarna, som skapat djup orättvisa och splittring i samhället. De som redan är insiders och fått se sin bostadsinvesteringar växa kraftfullt under en lång rad år berörs överhuvudtaget inte alls av amorteringskraven och kan fortsätta sin förmögenhetsaccumulation. De unga, som tvingas ut i bostadsmarknaden efter åratal av prisuppgångar förhindras via statens kreditregleringssystem att anting avstå från investeringen och hänge sig åt en jakt på en bostad i den djupt dysfunktionella och svindyra andrahandsmarknaden för bostäder eller hamna i en situation där det i princip blir omöjligt för en medelinkomsttagare att skapa ekonomisk frihet via sparande och investeringar i andra tillgångsmarknader.

Det är fullt möjligt att göra om det befintliga amorteringssystemet så att det inte i första hand drabbar unga och individer som inte har kapitalstarka föräldrar.