Derbyfeber

Det var en gång en pojke som avgjorde ett derby och fick en teve-apparat. Det var jag. Och när jag studsar omkring på internet för att ta reda på exakt när det var upptäcker jag till min fasa att sexton långa år har passerat. Många liter vatten har uppenbarligen passerat under diverse brobyggen sedan den där dagen på Råsunda gamla fotbollsstadion. Dessutom har jag fortfarande, efter sexton långa år, dåligt samvete för det sätt på vilket jag blev stolt ägare till en liten television. Det var nämligen självmål.

Så här var det: Ett elektronikföretag i desperat behov av uppmärksamhet lovade en teve till den första målskytten i varje allsvensk match under vårsäsongen. Brolin, som då spelade i IFK Norrköping, plockade hem tre stycken om jag inte minns helt galet. För oss AIK:are var väl snarare frågan om någon i laget överhuvudtaget skulle få nån liten grej att kolla på Sportnytt i, så skralt var det tyvärr med vår målfabrikation det året. Sen blev det derby mot Djurgården, hyfsat välbesökt även om publikens uppslutning under tidigt 90-tal knappast var i paritet med den fotbollsfeber som råder nu. Efter bara några minuter blir jag frispelad och kommer helt ensam med Anders Almgren i Djurgårdsmålet. Och jag minns att jag faktiskt hann tänka på den där teve-apparaten. Det var naturligtvis inte den tanken jag skulle ha i huvudet…

Avslutet var riktigt uselt. Med hela målet att sikta på valde jag att löjligt passivt fösa bollen i ansiktet på Almgren. Besviken slog jag ut med armarna och hade redan hunnit börja fundera på plausibla undanflykter när bollen studsade från Almgren och rakt i nyllet på djurgårdsbacken Stephan Kullberg. Bara för att sedan sakta rulla in i det tillspillogivna målet. Självmål alltså. Jag minns att jag undrade om jag skulle få teven ändå. Det var ju ändå ett ganska åtråvärt pris, med sjutusen kronor i månadslön hade jag dansat samba runt Odenplan om någon gett mig nåt så fint.

Jag fick teven. Kullberg krävde att åtminstone få fjärrkontrollen men till sist hade jag även den med mig hem. Teven står i förrådet och fungerar faktiskt fortfarande. Men jag skäms fortfarande lite, det var trots allt självmål.

Tänker på teve-episoden när jag ser det senaste derbyt på Canal plus. Men ännu tydligare minns jag den där skräckblandade förtjusningen och nervositeten inför en derbymatch. Hur otroligt viktig en sådan drabbning är. För ett derby har ingenting med poäng eller tabellplaceringar att göra, utan handlar om vem som nästa dag kan möta väckarklockans skrällande med ett leende och gå rak i ryggen på stan. Trots att benen värker och det känns som man kombinerat ett maratonlopp med att få spö av en thaiboxare. Och det är just under ett derby man känner som mest samhörighet med sitt lags supportrar. Det är under ett derby man till fullo förstår hur viktigt det är för ett fan att kunna gå till jobbet dagen efter med en ny svikt i steget. Slippa gömma sig i förrådet och låtsas sortera kopieringspapper hela dagen. Kunna diskutera matchen med arbetsplatsens derbyantagonister med en klädsam falsk blygsamhet. ”Jovisst, ni hade några bra anfall och xx är ju väldigt teknisk. Matchen var jämnare än siffrorna visar.” Samtidigt som man tänker ”Din sopa. Vi förnedrade er fullständigt och vad skönt det är att slippa ditt belåtna flin. Kolla in mitt belåtna flin!”

Förloraren kan bara sucka och ta bussen hem. Och våren, som bara dagen innan lovade så mycket, har för en tid samma grådaskiga färgton som en Roy Andersson-film.

Niclas Kindvall

redaktionen@realtid.se