Den tyglade marknaden är den mest brutala

När politiker säger att marknaden ska tyglas så innebär det ofta att det är människorna som ska tyglas. När de säger att avregleringar skall ske under kontrollerade former så är det människorna som ska kontrolleras. Därför är den tyglade och kontrollerade marknaden också den mest brutala.

Den som någon gång besökte det gamla Östeuropa innan muren föll i slutet av 1980-talet minns nog den form av livlig marknadsekonomi som fanns under den officiella ytan. Visst, officiellt var kapitalismen och med den marknadsekonomin bortsopad. Men för den med rätt kontakter och inte minst rätt tillgångar fanns det i gamla tiders Östeuropa stora möjligheter att tjäna stora pengar.

I många afrikanska länder finns det i storstädernas utkanter områden som mer påminner om Beverly Hills eller Nice, eller Djursholm för den delen, än om Afrika. Lite förvånande är det kanske att många av dessa områdens invånare byggde upp sina rikedomar under den tidigare epoken när länderna var hårt statskontrollerade och slutna mot omvärlden.

Men speciellt förvånande är det ju egentligen inte. Marknadsekonomi är ett naturligt system. Det uppstår automatiskt. Centralistiska och statskontrollerade system – socialistiska om man så vill – är däremot onaturliga, och måste därför alltid tvingas fram.

Men marknadsekonomi fanns, och finns, alltså även i länder där marknadsekonomin är officiellt avskaffad. Människorna konstruerar sin egen marknad. För människor med tillgångar som är knappa – knappa tillgångar finns det gott om i dessa länder – och som därmed är efterfrågade finns en marknad med helt marknadsanpassade priser. Vem minns till exempel inte hur lönsamt det var at svartväxla under semesterresan till Polen? I många fall är den svarta marknaden mer effektiv än den officiella, och priserna är absolut mer ”rätt”. I dagens Zimbabwe är det i stort sett bara den svarta marknaden som fungerar.

Men gemensamt för dessa marknader är att de saknar officiella regelvek. De utan rätta kontakter har svårt att ta sig in, och människor blir ofta lurade och utnyttjade. Eftersom det inte finns regelverk, finns heller ingen myndighet som kan stå till tjänst för dem som drabbats. De rika blir ofta rikare medan de fattiga blir fattigare. Paradoxalt nog så är det ofta djungelns lag som gäller i länder med hårt kontrollerade ekonomier. En kontrollerad och reglerad marknad leder till att ojämlikheten mellan de som har och de som inte har ökar – tvärtemot det uttalade syftet således.

Även i ett jämförelsevis så pass liberalt och avreglerat land som Sverige kan vi också se exempel på detta inom vissa specifika sektorer. Marknaden för hyreslägenheter i storstäderna är så pass reglerad att marknaden i stort sätt är avskaffad. Men bara officiellt, alltså. Det finns en mycket livlig svart marknad i hyreskontrakt. Ett annat effektivt sätt att komma över ett åtråvärt kontrakt är naturligtvis via kontakter. Systemet har gjort hyresrätter till en knapp tillgång, och det finns en stor efterfrågan. Marknaden har uppstått spontant.

Med dem som inte kan hosta upp hundra tusen eller mer för ett hyreskontrakt eller som saknar kontakter får snällt ställa sig i kön. Det går naturligtvis att hyra svart i andra hand, och då är det marknadshyra som gäller. Fast naturligtvis utan den trygghet det innebär att ha ett vitt kontrakt. Hyresregleringen har lett till av vissa har stängts ute, och om de ändå ger sin in är riskerna stora.

Marknadsekonomi finns således alltid, oavsett politiskt system. Frågan är bara vilken sorts marknad vi skall ha.

Den kan vara öppna för alla med precisa regler och med full insyn. De kan vara fria.

De kan också vara svarta och inofficiella utan regler och full insyn. En marknad där den starkes rätt går före just bara för att han är stark. Detta blir fallet när politiker har bestämt sig för att tygla marknaden.

Så nästa gång en politiker säger att an avreglering skall ske under kontrollerade och reglerade former så är det människorna som skall regleras.

De tyglade marknaderna är de mest brutala.