Realtid

Den mest naturliga affären – sju år för sent

administrator
administrator
Uppdaterad: 30 sep. 2015Publicerad: 30 sep. 2015

Altor skrudar Carnegie inför en försäljning där personalen är en tänkbar köpare av investmentbanken, skriver Karolina Palutko Macéus.

ANNONS
ANNONS

Mest läst i kategorin

I dag kom beskedet att Carnegie delas. Privatbanken och investementbanken bildar ett bolag medan kapitalförvaltningsaffären med Carnegie Fonder och Carnegie Asset Management formar en egen grupp.

Huvudägaren Altor gör därmed den uppdelning som Patrik Enblad och Anders Böös hade tänkt ut och ville göra redan för sju år sedan. Eller egentligen, för att vara helt ärlig, var det norrmannen och den tidigare chefen för norska Carnegie, Anders Onarheims idé från allra första början. Duon gjorde copy-paste på hans skiss men planerna sprack och investmentbanken förstatligades hösten 2008.

Skillnaden är att i deras kalkyl var Privatbanken inte värd en enda krona. I alla fall inte utan verksamheten i Luxemburg. Böös och Enblads plan var nämligen att köpa Carnegie Investment Bank och därefter sälja kapitalförvaltningen och Luxemburgverksamheten vidare till den schweiziska banken EFG för 1,5 miljarder kronor. Finansiering och lösen av köpeskillingen fanns det lösningar på och i slutändan skulle merparten av Carnegies egna kapital bli kvar.

Den kvarvarande svenska Privatbanken skulle de därefter direkt göra sig av med. SEB eller HQ eller egentligen vem som helst som anmälde sig kunde få den i princip gratis. Utan Privatbanken behövde Carnegie inte ett banktillstånd och kunde på så sätt göra sig av med både kostnader och krav. Pengarna som blev över skulle kunna delas ut. Så gick tankarna då. Nu blev det inte som Böös och Enblad hade tänkt sig. Carnegie såldes istället vidare till riskkapitalbolagen Bure och Altor.

Men inte heller den affären har blivit vad Altors grundare Harald Mix hade tänkt sig. Bure är ute ur bilden. Fiaskot med noteringen av OW-Bunker, där Carnegie var en av de inblandade bankerna, skaver. Men framför allt har exiten som Mix hoppats på inte blivit av. Det går inte att göra en börsnotering på de värden som man kommunicerat internt (personalen är delägare).

Delningen är den enda utvägen. Det ökar värdet på de olika enheterna och det ökar chanserna att få något sålt. För Altor vill ur, mer än någonsin. Försäkringsmäklaren Max Matthiessen har redan skickats iväg. Att investmenbanken till slut säljs till personalen är inte en alltför järv gissning. För det är betydligt lättare att hitta en köpare till kapitalförvaltningsaffären, även om danskarna förmodligen kommer trixa i vanlig ordning, än till investmenbanken. Så såg det ut redan för sju år sedan.

En delning av Carnegie är alltså den mest naturliga affären, även om det tog Altor och Harald Mix lite för lång tid att inse det. Men även av ytterligare en orsak. Investmentbanken och Privatbanken är distributörer medan fondbolag är producenter. Dessa verksamheter borde vara åtskilda och oberoende av varandra av självklara skäl.

Så sent som i maj försvagades Privatbanken när stora delar av Carnegies seniora private banking team gick till Söderberg & Partners. Helt plötsligt riskerade Privatbanken halva sin omsättning på den svenska marknaden. Förutom missnöjet med ledning och styrning var rådgivarna just irriterade på att de tvingats ihop med ”producenter”. Organisationen för strukturerade produkter – där aktieindexobligationer ingår – hade nämligen efter ett uselt fjolår med 80 miljoner i omsättningstapp precis fusionerats in i Privatbanken.

ANNONS

Sen ska vi inte glömma att kapitalförvaltningens och investmentbankens intäktsmodell ser helt olika ut och att hitta en lämplig bonusmodell utan kolosalt mycket gnissel har visat sig allt annat än enkelt. Så även ur den aspekten är delningen klok.

Vi ska inte utesluta att det redan finns en tänkt köpare på delar av Carnegie. Säljs investmentbanken till personalen blir det kusligt likt historien då Nordea ville bli av med Carnegie och toppchefer och anställda med hjälp av brittiska Singer & Friedlanders 1994 byggde upp en ägarandel som realiserades genom en börsnotering av Carnegie 2001. Det blev början till slutet på den anrika firmans glansdagar. Firman tömdes på kapital och risken i affärerna exploderade.

När det gäller valet av vd nummer fyra på sju år. Kan man bara konstatera att den forna aktiestjärnan Björn Jansson som har haft svårt att leva upp till gamla meriter och att hitta sina plats på Carnegie nu har investmentbanken i sin hand. Att Björn Jansson och Harald Mix är goda vänner som umgås privat familjevis har naturligtvis underlättat i maktkamperna med de tidigare vd:arna. Är det någon som kan få Harald Mix att lätta på plånboken är det han.

Läs mer från Realtid - vårt nyhetsbrev är kostnadsfritt:
ANNONS