Den goda viljan finns – problemet handlar om distribution

Utmaningen med att nå ut till SME-sektorn är att den är så fragmenterad. Det är 10 000-tals bolag som sysselsätter 100 000-tals människor och står för 25–30 procent av svensk export. Men hur når hjälpen fram till Bettans Hårvård AB i Örnsköldsvik eller Bertils Billack i Tranås? 

Problemet är inte unikt för Sverige. I USA arbetar statliga SBA, Small Business Administration, med att hitta nya sätt att nå ut till landets småföretag efter att man besviket konstaterat att de stora affärsbankerna inte har incitament att agera distributör åt statens hjälp-program. Det finns lärdomar att dra av SBA:s arbete, men man kan börja med att titta på hur det gick för Sverige förra gången, 2009.

Riksrevisionen konstaterade i sin utvärdering av stödet 2009 att satsningen var svårt att utvärdera eftersom det var bristande rapportering och uppföljning i hela processen. En andra slutsats var att stödet gick till bolag som distribuerande affärsbanker såg som kreditvärdiga, medan nödlidande bolag inte var kreditvärdiga i bankens ögon och därför inte fick del av stödet. Samma princip gäller fortfarande och är förmodligen den största enskilda anledningen till att dagens satsning riskerar att missa målet. Erbjud bankerna kostnadstäckning plus vinstmarginal för att göra jobbet!

Lån under stödprogrammen är väsensskilt från det som sker vid normal kreditprövning. Vid en normal kreditprövning är frågan som ska besvaras: är motparten tillräckligt stark? Gäller det förmedling av statligt stöd är frågan snarare: är motparten tillräckligt svag? Det blir en omvänd kreditprövning. Det är inte realistiskt att förvänta sig att bankerna ska göra det av egenintresse, oavsett hur mycket subvention som ligger i villkoren. Även om det bara är 10 procent egen risk i utlåningen är det 10 procent på ett bolag som enligt bankens modell inte är kreditvärdigt – och därmed blir det ingen utlåning. Man behöver alltså ta fasta på att bankerna utför en tjänst åt staten. Om stödet ska gå ut via affärsbankerna måste staten ta ställning till vilka kriterier som ska gälla och banken erbjudas kostnadstäckning plus en vinstmarginal som tas ur hjälpprogrammet. Det är en distributionskostnad för hjälpen. 

Ett liknande problem finns även på myndighetsnivå. Det myndigheterna gör under stödprogrammet är väsensskilt från deras normala verksamhet, oavsett om det nu är Riksgälden, SEK, EKN eller någon annan. Som det är nu är kan arbetet med det statliga stödet vara i strid med gällande direktiv och internationella regelverk och arbetet med stödprogrammen sker på marginalen av gällande direktiv. Det krävs att man ser över direktiven och gör de ändringar som behövs för att myndigheten ska kunna agera fullt ut mot de distributörer man vänder sig till.

En tredje faktor är infrastrukturen för distribution. Det finns inget som säger att det behöver vara just affärsbanker som är bästa – eller den enda – kanalen. Det finns en uppsjö ”factoringbolag” som EuroFinans, Arvato eller Svea Ekonomi som har en existerande, bred kontaktyta mot SME-sektorn. Staten behöver hitta rätt affärsmodell med dessa bolag, så att de får en ersättning för att agera distributör åt staten med givna regelverk för hur distributionen ska gå till och en process som möjliggör kontroll och utvärdering. Lyckas man med det är factoringbolagen förmodligen en utmärkt kanal.

En annan kanal är nya teknik-baserade spelare som Capcito, Klarna eller Izettle som arbetar med finansiering baserat på ny teknologi som gör det möjligt att nå ut till bolag med bättre förutsättningar för kontroll och till lägre distributionskostnad än vad de normala affärsbankerna klarar av. Ytterligare andra kanaler är kreditförsäkringsbolag, som Atradius, Euler Hermes eller Coface, som har tiotusentals SME-kunder vars kundfordringar man säkerställer. När de nu drar ned limiter för en försäkringstagare innebär det att försäkringstagaren får sämre möjligheter till överlevnad, samtidigt som deras kunder och leverantörer också får det. En statlig garanti så att limiterna kan stå kvar kan stoppa den domino-effekt som alltid händer vid en nedgång, där det börjar med att banker och försäkringsbolag drar ner limiter och det orsakar en företagskonkurs som sedan leder till att ytterligare två bolag går i konkurs. Ett konkurs-virus som sprider sig i näringslivet.

Stödet som det nu är utformat kommer att ge ganska blygsam hjälp till nödlidande bolag. Den goda nyheten är att det finns sätt att arbeta med affärsbankerna som kan göra dem mer effektiva som distributörer för statlig nödhjälp och det finns dessutom andra typer av finansiärer och nya tekniker som förmodligen är mer ändamålsenliga än de vanliga affärsbankerna för att sänka kostnaderna för distributionen av stödpengarna, nå ut till fler bolag och öka kontrollen i stödprogrammen.

Martin Atterby
Ekonom, grundare och vd för Floda Risk och Finans

Ref.
Artikel i Washington Post den 8 april 2020 om problem med statens stöd till SME-sektorn>>

Riksrevisionens utvärdering av stödprogrammet 2009>>