Den globala ekonomin alltjämt fast i ett förödande oljeberoende

Den globala törsten efter olja har drivit upp priset per fat till nivåer som ligger långt över vad råvaran prissattes till innan pandemin. Att oljepriset dubblat på ett år bottnar i att världskonjunkturen fått upp tempot efter coronapandemin och många oljebedömare kalkylerar nu med att efterfrågan 2022 kommer vara högre än 2019. Det växande behovet nästa år lär driva på oljepriset ytterligare. Transportbehovet både för den enskilde vaccinerade individen och näringslivet driver på efterfrågan. 

Prisutvecklingen slår också direkt mot hushållens konsumtion, som är en mycket viktig del av återhämtningen efter pandemin. Ju mer pengar som går till energibehov och transportkostnader ju mindre finns över till övrig konsumtion vilket sänker tillväxten och jobbskapandet i ekonomin.  Näringslivets stigande energikostnader kopplade till oljeprisutvecklingen måste föras över till konsumenten för att upprätthålla marginaler och vinster. Det driver på den globala inflationen som i år visat sig på allvar. 

Trots den intensiva och ständigt närvarande klimatdebatten där fossila bränslen är ”huvudskurken” i dramat har mycket lite hänt med oljeefterfrågan.

Trots den intensiva och ständigt närvarande klimatdebatten där fossila bränslen är ”huvudskurken” i dramat har mycket lite hänt med oljeefterfrågan. Sedan 2016 har  oljekonsumtionen vuxit en aning, med ett fall under pandemin visserligen, och ligger runt 100 miljoner fat (200 liter) olja per dag. Tittar vi tillbaka 15-16 år så har det dagliga oljebehovet vuxit med drygt 15 miljoner fat fram till nu. De prognoser om framtida efterfrågan, som visserligen är behäftade med stor osäkerhet, som finns pekar mot att världens törst kommer öka med ett par miljoner fat per dag fram till 2026, trots allt klimatarbete från världens regeringar, näringsliv och en förvaltningsindustri som hårdsäljer klimatneutrala sparprodukter för att dämpa det dåliga samvetet hos en allmänhet som suktar efter något sätt att hjälpa till i klimatkampen. Därefter finns inga vettiga prognoser, men sannolikt kommer efterfrågan öka även efter 2025. Tillväxtambitionerna i tredje världen och Kina tyder på att det kommer bli så. Liksom att en överlägsen del av person- och lastbilsflottorna i den utvecklade delen av världen fortsatt drivs med fossila bränslen. 

Problemet med den kraftiga prisuppgången är inte bara att den slår mot den makroekonomiska utvecklingen. Nej, det som händer när priset klättrar över olika nivåer är att det återigen lockar fram frackingolja och utvinning av oljesand. Dessa typer av oljekällor har en betydligt större klimatpåverkan än normala oljekällor där oljan pumpas upp ur marken. ”Fracking” innebär att exploatören utvinner mer olja ur en sinande oljefyndighet genom att via olika vätskor åstadkomma sprickor i kolvätebaserade skifferlager djupt ner i marken. På så sätt frigörs gas eller olja. Metoden är kostsam och mycket miljöskadlig. När det gäller oljesand pumpas stora mängder olja ner i oljesandfyndigheten för att göra oljan flytande. Även denna metod är dyr och skadlig för miljön. Det finns en pågående debatt om ett förbud mot den här typen av utvinningsmetoder, men hittills handlar det om förbud i ett par amerikanska delstater. USA är en betydande producent av den här typen av olja och gas; vilket delvis beror på geopolitiska skäl. 

Mycket tyder på att oljepriset kommer förbli högt.

När nu priset på WTI (en viss typ av olja) oljan och Brentoljan (som framför allt utvinns i Nordsjön) rör sig strax under 80 dollar (i april 2020 var terminspriset på råolja negativt) per fat så är utvinning av både frackingolja och oljesand lönsamt. Ofta anges drygt 50 dollar per fat som breakeven för att denna produktion skall skapa tillräckligt lönsamhet för att påbörja utvinning.

Sedan skiljer sig förstås breakeven-nivån mellan olika fyndigheter. Den prisnivån klev oljan över i januari 2021. Det betyder alltså att dagens aggregerade oljeproduktion ger större negativ klimatpåverkan än före viruspandemins utbrott. Dels via direkt miljöförstöring i utvinningsområdena, dels genom högre koldioxidutsläpp i själva produktionsprocessen.   

Mycket tyder på att oljepriset kommer förbli högt. Dels för att de stora oljebolagen, åtminstone är det företagsledningarna i branschen säger till marknaden, inte kommer söka efter nya oljefyndigheter som förr om åren. Snarare pågår en omställning från oljebolag till energibolag där syftet är att ställa om utbudet till mer förnybar energi. Vackert så kan man tycka, men det gör att utbudet blir mer förutsägbart. Det betyder höga priser. De stora oljeländerna inom Opec och Ryssland har sannolikt inga skäl att driva upp produktionen när utbudskalkylen är mer förutsägbar. 

Å andra sidan går det att argumentera för att priset egentligen är lågt. Ett oljepris på 77 dollar per fat ger ett literpris på 3,30 kronor. Med tanke på de skadeverkningar som oljeförbränningen skapar är det svårt att hävda att priset är särskilt högt. För en svensk bilägare som nu måste betala drygt 17 kronor per liter vid bensinpumpen kan det förstås låta utmanande att påstå att priset är lågt. Sveriges koldioxidskatter är dock högst i världen. I många andra länder är priset under 3-4 kronor per liter. Det skapar små eller inga incitament för att elektrifiera bilflottan, eller ens en mindre törstig bensin- eller dieselbil. 

Den enda framkomliga vägen för det globala samfundet att dämpa efterfrågan på fossila bränslen är att skapa en gemensam och global ”carbon tax”. Den behöver absolut inte vara på svensk nivå för att få effekt. Det blir knappast lätt, men är ett måste för att få koldioxidutsläppen under kontroll inom rimlig tid.