Demokratin vid skampålen

Under onsdagskvällen, eller senast på torsdagsmorgonen, väntas det slutgiltiga valresultatet. Beskedet är högintressant eftersom det kan visa sig att Alliansen får egen majoritet när poströsterna räknats.

Realtid.se har under inledningen av veckan försökt reda ut alla turer kring Alliansens vara, eller inte vara, som majoritetsregering. Ett dilemma även Aktuellt och Ekot samt övriga rikstäckande medier tagit upp under inledningen av veckan.

Klicka här för att börja prenumerera på Realtid.se:s veckovisa nyhetsbrev Makro

Riksdagens 349 mandat delas in i 319 fasta och 39 utjämningsmandat. Syftet är att skapa en jämn regional fördelning men detta visar sig nu skapa skev fördelning mellan partierna.

Dagens valsystem gynnar större partier som säkrar fasta mandat även i mindre valkretsar, exempelvis Jämtland och Gotland. Socialdemokraterna är i årets val den stora vinnaren med 113 mandat, mot teoretiska 109 (utefter antalet röster).

Men även Moderaterna ser ut att ”vinna” ett mandat till 107 mot 106. Läs vidare om detta i Realtid.se:s tidigare artiklar i ämnet.

Redan i söndags publicerade DN Vetenskap ett reportage där det nuvarande svenska valsystemet förklarades och ifrågasattes av en rad matematiker, bland annat KTH-professorn Svante Linusson.

Matematikerna har fått vatten på sin kvarn i och med årets valresultat, där åtta partier kommer in i riksdagen. Nuvarande valsystem är utformat för, enbart, fem partier. Svante Linusson går så långt att han i ett inlägg på SvD Brännpunkt skriver att ”vallagen behöver göras om”.

Flertalet statsvetare är dock av annan åsikt. Henik Oscarsson, professor vid Göteborgs universitet, frågar sig på sin blogg vad Alliansens valresultat spelar för roll egentligen?

”Det är inte det procentuella röststödet som är betydelsefullt i sammanhanget. Mandatfördelningen är allt. Alliansen backar med fem mandat och mister därmed sin riksdagsmajoriet”, skrev statsvetaren i måndags.

Däremot lär inte Sveriges väljare hålla med honom om det. Sedan barnsben har vi tutats i att Sverige är en demokrati och att alla röster är lika värda. Det parti eller block som vinner mest röster är också det som ska regera, lär vi oss på lågstadiet.

Dessvärre är risken stor att detta ställs på sniskan i årets val. Alliansen är bara 7.108 röster ifrån majoritet – av rösterna.

Under de senaste valen har antalet poströster växt rekordartat. En trend som kan tänkas fortsätta. Förra valet var det ytterliggare runt 110.000 poströster.

I det förra riksdagsvalet lades drygt 55 procent av poströsterna (även inkluderat hälften av rösterna på övriga partier) på Alliansen, eller drygt 10.000 röster fler. Gapet på 7.108 röster mot de rödgröna och Sverigedemokraterna kan således tänkas raderas ut med hjälp av poströsterna.

Men detta är inte den stora frågan, utan Alliansen måste istället hoppas på att poströsterna fördelar sig på rätt partier – i rätt valdistrikt. På så sätt kan några av Socialdemokraternas fasta mandat ”förvandlas” till utjämningsmandat för Centern, KD och Folkpartiet. Det krävs så lite som 298 röster i extremfallet.

Det är naturligtvis öderstigert att ha ett valsystem som i jämna val hotar att fördela mandaten på motsatt sätt jämfört med opinionen. Risken i detta val är att Alliansen tvingas bilda minoritetsregering, fastän blocket fått majoriteten av rösterna.

När Kristdemokraterna låg pyrt till i opinionsmätningarna togs en Allians-valkartell upp som möjlig lösning på problemet. Teoretiskt sett hade troligen en sådan, i detta val, ha gett Alliansen 175 mandat.

Teoretiskt går det även att tänka sig en situation där de fyra allianspartierna, adderat, når upp i en knapp majoritet av rösterna men där Socialdemokraterna plockar fasta mandat så att vänsterblocket ändå får makten, i och med att det rödgröna blocket är ett ”litet” parti färre.

I USA föll Al Gore snöpligt mot George W Bush i presidentvalet år 2000, sedan den sistnämnda vunnit delstaten Florida med några hundra rösters marginal.

I och med att USA har ett system med elektorsröster kunde således den presidentkandidat som hade klart lägst stöd hos befolkningen ändå vinna valet. På något sätt är det ändå mer okej att det blir så, även om det är skevt. Samtliga amerikaner vet om förutsättningarna inför valet.

Däremot räknar gemene svensk med att varje röst i riksdagsvalet är lika värd, fastän så inte är fallet. I Sverige riskerar det i värsta fall vara slumpen som fördelar mandaten mellan blocken.

Eller som Svante Linusson uttrycker det: ”Jag har hört många svenskar ondgöra sig över det tokiga amerikanska systemet där man kan bli president på en minoritet av rösterna.

Men det är inte så mycket bättre här. Snarare värre eftersom svenska folket har invaggats i en tro på att vi har ett proportionellt valsystem”, skriver han i sitt debattinlägg på SvD Brännpunkt.

I någon mån måste förvisso fördelningen av mandat bli snäv, i och med att det inte går att dela ett mandat i mindre delar utan att valresultatet ska ta fram 349 politker till Riksdagen. Men däremot bör inte skillnaden bli mer än ett halvt mandat.

När skillnaden för Socialdemokraterna är 3,88 mandat visar det att någonting är på tok fel med dagens system. Det är bara för ett parti, Sverigedemokraterna, som skillnaden ser ut att bli mindre än en halv.

Lösningen är antingen att utöka antalet utjämningsmandat, från dagens 39. En annan möjlighet är att ha jämn fördelning av mandaten bland partierna som överordnat mål och inom ramen för detta tillåta utjämning av mandat över landet.

En annan möjlighet skulle vara att minska antalet valkretsar, från dagens 29.

Dessvärre lyssnade inte beslutsfattare på matematiker som tidigare under 2000-talet ifrågasatte nuvarande valsystem, i samband med en översyn av landets grundlag. Men kanske har frågan hamnat högre upp på dagordningen nu?

Klart är i vilket fall att en förändring inte kan realiseras förrän tidigast till valet 2018. Med andra ord riskerar mandaten att bli skevt fördelade – till förmån för de större partierna – även under 2014 års val.