Därför är det fel att stänga Lundsberg

Det lär inte ha gått många förbi att Förvaltningsrätten i Stockholm i torsdags beslöt inhibera (upphäva) Skolinspektionens beslut om tillfälligt verksamhetsförbud vid Riksinternatet Lundsbergs Skola, vilket betyder att Skolinspektionens beslut om stängning inte ska gälla i avvaktan på att Förvaltningsrätten meddelar dom eller dessförinnan beslutar annat. I praktiken betydde beslutet att eleverna kunde återvända till sin skola, vilket alla utom sju valde att göra. Omedelbart därefter bestämde dock Skolinspektionen att överklaga Förvaltningsrättens inhibition till Kammarrätten. Och där befinner vi oss nu.

Samtidigt och parallellt pågår diskussionen om alla tre Riksinternatens fortsatta ställning i Sverige. Eftersom dessa tillkom i första hand för att bereda möjlighet för svenska barn vars föräldrar är bosatta utom landet att kunna gå på en svensk skola, tror vi, 38 utlandssvenska tidigare elever (varav några har barn på skolan), att vår erfarenhet från skolan kan vara av intresse för att bedöma den uppkomna situationen. I tillägg återfinns också ett öppet brev från ett enigt elevråd, vilket betyder att våra gemensamma erfarenheter – 60 år tillbaks i tiden och fram till förra veckan – torde ge en mer korrekt bild av Lundsberg än mycket av det som sagts i pressen på sistone.

Låt oss först slå fast att vi samtliga, föredettingar, föräldrar och nuvarande elever, är orubbliga i vår inställning att varje form av pennalism och mobbning måste på alla sätt stävjas, var de än yttrar sig och vare sig det är fråga om en arbetsplats, försvarsmakten, på ett statligt verk, inom idrottsvärlden eller, och icke minst, på en skola, där de som är i farozonen är yngre och har svårare att värja sig. Detta gäller också helt självklart på Lundsberg, där absolut nolltolerans råder. Detta hindrar inte att brott mot denna regel kan ske överallt, så också på Lundsberg.

I det nu aktuella fallet upptäcktes en allvarlig incident, varvid följande åtgärder omedelbart vidtogs: internatchefen följde med den utsatte till sjukhuset där han kom under läkarvård; förövarna förvisades från skolan; och händelsen anmäldes både till polisen och till Skolinspektionen (SI). En kort tid därefter entledigades också rektorn och styrelsens samtliga medlemmar ställde sina platser till förfogande. En ny styrelse och en ny tillförordnad rektor är nu på plats. Det är svårt att se vad mera hade kunnat göras.

SI inleder ett tidigare beslut gällande Lundsberg daterat 2011-­11-29 med konstaterandet att

”Syftet med utbildningen inom skolväsendet är enligt skollagen att elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden såsom respekt för de mänskliga rättigheterna och grundläggande demokratiska värderingar. Alla elever ska tillförsäkras en skolmiljö som präglas av trygghet och studiero.”

och i sitt beslut att stänga skolan daterat 2013-­08-­28 anför SI att

” Skolinspektionen att huvudmannen inte har vidtagit de åtgärder som krävs för att förhindra kränkande behandling samt för att tillförsäkra eleverna trygghet och studiero ”

Oberoende av den exakta ordalydelsen i regeringens regleringsbrev till SI, måste SI:s primära uppgift vara densamma som den ovan anförda, nämligen att skapa studiero och harmoni inom hela skolväsendet, som SI är satt att övervaka. På samma sätt måste också andemeningen i det andra stycket gälla för SI när man skall bedöma hur framgångsrikt verket utövat sitt ansvar att överse det svenska skolväsendet i dess helhet.

Detta till trots rapporteras det så gott som dagligen i pressen om de hot och det våld som allmänt förekommer inom de kommunala skolorna och andra friskolor.

Så sent som den 4 juni i år skrev DN om oprovocerade slag, sparkar och dödshot mot lärare från deras elevers sida. Artikeln konstaterar att antalet incidenter med hot och våld mot lärare som lett till sjukskrivning under de gångna fem åren ligger kring 260/år, och att över 1.300 lärare sjukskrevs efter hot eller våld från elever under samma tid. Dessa är skrämmande siffror.

Och för eleverna var det inte bättre. På SI:s egen hemsida läser vi i en debattartikel publicerad 2010-­04-25 att

” Mobbning och kränkningar i skolan och på internet är vardag för många elever. Skolan garanterar inte den trygghet och säkerhet som skollagen och arbetsmiljölagen kräver. Skolverket uppskattar i en rapport att 50 000 elever i Sverige mobbas varje dag ”

Bara i en skola i Skåne, visade en undersökning gjord av en dagstidning på en diger lista av våldsamheter: ” bland anmälningarna finns fem fall av misshandel, två våldtäktsförsök, två
fall av människorov,
två rån, hemfridsbrott, vapenbrott och övergrepp i rättssak. Dessutom tillkommer ett gäng stölder och skadegörelser. ” (Skånskan.se, 27 juni 2013).

Och en granskning som Kvällsposten genomförde visade att det lämnas in i snitt två anmälningar om dagen gällande våldsbrott på skolor i Skåne. Detta bara för att ge en bild av hur det kan se ut i Skolsverige. Och en av anledningarna till att detta kan pågå är, enligt SI ” att man helt enkelt inte får veta vad som händer. Vi får veta vad som händer genom anmälningar till oss eller det vi läser om i tidningarna ”. I det aktuella fallet på Lundsberg anmälde skolan omedelbart det inträffade till SI.

Samtidigt så läser man bland resultaten av en enkät under tiden februari – maj 2012, utförd av Karlstads Universitet i samarbete med SI, att

” 79.5 % av eleverna tycker att de är med och bestämmer vilka trivselregler Lundsbergs skola ska ha, i riket som helhet anser 49 % av eleverna detta.

Dryga 98 % av eleverna känner sig trygga eller ganska trygga på Lundsbergs skola och 98.9 % av eleverna anger att de trivs på skolan.

På Lundsbergs skola blir man inte dåligt behandlad av andra elever om man upplevs som annorlunda. Detta anger 73.7 % av eleverna. Om man jämför med riket som helhet så ligger denna siffra på 27 %.

På Lundsbergs skola tar man upp frågor om grundläggande värden. Om man tittar på till exempel mänskliga rättigheter så tycker 90.3 % av eleverna på Lundsbergs skola att detta ämne tas upp till diskussion, i riket som helhet endast 50 % av eleverna. Vad gäller jämställdhet mellan könen ligger dessa siffror på 90.3 % för eleverna på Lundsbergs skola mot 46 % i riket som helhet. 96.3 % av eleverna på Lundsbergs skola anser att man tar upp frågor rörande kränkande behandling och trakasserier och 87.6 % att de har fått mer kunskap i dessa ämnen. ”.

Vidare svarar eleverna på Lundsberg i januari 2013 (de senast tillgängliga siffrorna) som följer angående diskriminering respektive trakasserier av olika nedan angivna skäl (se tabell nedan). Dessa siffror talar ett annat språk än det pressen och också SI vanligtvis förmedlar.

Även om SI inte på samma sätt som med de privata skolorna kan stänga kommunala skolor, utan endast besluta om åtgärder för rättelse, är deras mandat om tillsyn vad vi förstår detsamma. Det är därför anmärkningsvärt att det bara hänt fyra gånger tidigare att SI beslutat om att stänga en skola, och detta under helt andra och icke jämförbara omständigheter (ej legitimerad personal, avsaknad av lokaler, bristande/utebliven utbildning, ingen rektor, hot och våld mot personal och elever, hälsofarlig miljö, etc.), trots att de säger sig få in ca 1.000 ärenden om året till följd av kränkningar.

Efter att ha studerat ovanstående siffror och uppgifter kan man inte annat än undra vem som bäst skött det fögderi som de satts att förvalta, stävja hot och våld, skapa studiero, förhindra pennalism, befrämja mänskliga rättigheter och jämlikhet: SI (i samarbete med Arbetsmiljöverket) eller ledningen för Lundsbergs skola.

Trots att det inte framkommit några som helst klagomål på själva skolan och den utbildning eleverna fick – skolan har i stället ett av landets högsta antal lärare per elev, och betygen på de nationella proven ligger också dessa högt – väljer man att stänga just skolan, medan man anger att eleverna kan bo kvar på internatet, där missförhållanden sägs råda.

Slutligen måste man konstatera, som också framgått i vissa media, att varje form av kollektiv bestraffning utgör en brottslig gärning enligt fjärde Genèvekonventionen, och FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna (MR).

Och eftersom MR-­deklarationen implementerats i nationell lagstiftning, är kollektiv bestraffning olagligt även nationellt, i stort sett världen över, även i Sverige.

I det nu aktuella fallet fråntogs dock ca 170 elever rätten till fortsatt skolgång på den skola de valt och vill fortsätta på, medan en hel lärarkår och många andra anställda förlorade sina arbeten, för att litet antal personer begått något totalt oacceptabelt, som eventuellt kommer att rubriceras som brott, vilket den fortsatta utredningen får utvisa.

Detta har SI gjort, enligt uppgift för att ”skydda barnen”, trots att drygt 98% av eleverna i SIs egen enkät förklarat sig känna trygghet på skolan. Alla som sett bilderna på de gråtande eleverna på skolgården som kramade om sin rektor, lärare, personal och varandra, likasom glädjescenerna när de kom tillbaka, måste nog ställa sig frågan vad som egentligen drivit SI.

Och läser man elevrådets öppna brev i frågan så finner inte SI mycket stöd bland dem som man säger sig vilja skydda. Man kan i det läget inte annat än tänka på Barnkonventionen, som slår fast barnets rätt att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade, samt att det är barnets bästa som ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barnet.

Kan SI i detta läge och mot denna bakgrund ärligt säga att dess enda syfte med beslutet om tillfälligt verksamhetsförbud med omedelbar verkan var att skydda eleverna på Lundsberg? Och att det inte finns ens en tillstymmelse till önskan att straffa en skolledning som man tycker har underlåtit att efterkomma SIs förelägganden? Eller att man känt sig tvungen att agera på ett sätt som man visste skulle få medial täckning, i skenet av de 50.000 barn Skolverket rapporterat vara ständiga offer för mobbningar, ett problem som de ansvariga verken uppenbarligen inte lyckats få bukt på?

För om SI inte kan det, och för den delen även om SI skulle påstå att så var fallet, så är beslutet, i vår mening, felaktigt och inte i enlighet med skollagens regler. Ett beslut om verksamhetsförbud med omedelbar verkan får vad vi förstår endast fattas om beslutet inte kan avvakta med hänsyn till allvarlig risk för barnens eller elevernas hälsa eller säkerhet, eller av någon annan särskild anledning.

Därutöver är SI skyldigt att iaktta proportionalitetsprincipen som är en allmän rättsprincip inom svensk och internationell förvaltningsrätt. Vi kan inte se att det lidande och den skada som SIs beslut orsakar elever och personal vid skolan är nödvändigt för att uppnå ändamålet med beslutet. Skolan har funnits i över etthundra år och vi kan inte se att det inte skulle varit möjligt för SI att låta stängningsbeslutet prövas i domstol utan att omedelbart stänga skolan.

Varken SI, vi eller någon annan får eller bör föregripa den polisutredning som inletts beträffande det inträffade. Detta innebär också att det måste lämnas utrymme för möjligheten att händelsen inte gick till precis så som SI skriver i sitt beslut, vilket senare flitigt återrapporterats i medierna. Vi vet inte exakt vad som hände och innan detta är helt klarlagt av behöriga myndigheter är det ännu mer anmärkningsvärt att SI låtit händelsen ligga till grund för sitt drastiska beslut om tillfälligt verksamhetsförbud med omedelbar verkan.

De drabbade eleverna är inte bara barn till de välbärgade föräldrar som pressen så gärna skriver om. Många har kommit till Lundsberg för att slippa den mobbning och de trakasserier de tidigare fått uppleva i den kommunala miljön. Andra kommer från spruckna hem, eller lever så långt från en ordinarie skola att de ändå inte kan bo hemma. Somliga, slutligen, har föräldrar som av olika skäl bor utanför Sveriges gränser.

Bland dessa finns främst företrädare för svenskt näringsliv, men också egna företagare, biståndsarbetare, FN-­personal och anställda vid den svenska utrikesförvaltningen. För samtliga dessa är det viktigt att behålla kontakten med Sverige, liksom det är viktigt för Sverige att så också blir fallet. Sveriges välfärd baserar sig i stor utsträckning på deras arbete. För många av dessa är det inträffade inte bara en emotionell, men också en akademisk, katastrof, som kan komma att kosta dem både ett och flera bortkastade läsår.

Vi som skrivit under är samtliga utlandssvenskar, de allra flesta också utlandsfödda, och vi representerar fem kontinenter. Åldersmässigt skiljer det dryga 55 år mellan den äldste och den yngsta. Några har haft eller har barn på Lundsberg, där de senare nu skickades hem mycket mot sin vilja.

För oss var det en fantastisk gåva och en källa till värme, trygghet och harmoni att ha fått gå på Lundsberg. Och själva är vi tacksamma att ingen myndighet försökte ”skydda” oss bort från skolan, den miljö som gav oss den ”familj” vi som barn och ungdomar så väl behövde när våra egna nära och kära var långt borta, liksom möjligheten att få, och behålla, många svenska vänner, hemma och i utlandet, samt att få förkovra oss i det svenska språket, kulturen och miljön. Nog är väl det vad Utbildningsdepartementet til syvende og sidst eftersträvar?

Ingen har rätt att frånta andra den rätten.

Anders Grundberg

Anders Jahn

Bengt Grundberg

Carl Tesdorpf

Caroline v Malmborg-­Björkman

Carolita Urrestarazu

Christer Elfverson

Christian Hultner

Claes Kockum

Ebba Horn

Frans Henrik Kockum

Fredrik Rundquist

Fredrik Ulfsäter

Gunnar Winbergh

Gustaf Horn

Gustaf Lilliehöök

Hans Wihlborg

Henriette Reuss

Ian Grundberg

Ivan Påhlson-­Möller

Jonas Frykman

Karin Wachtmeister

Mats Horn

Niklas Jahn

Nils Bonde

Patrik Rundquist

Paul Anderlind

Pauline Reuss

Per Björkman

Per Kronholm

Peter Jahn

Philip Bonde

Philip Sane

Rebecca Aschenbrenner-­Thyberg

Svante Horn

Svante Påhlson-­Möller

Tom Jahn

Wilhelm Lundborg