Dans på glödande kol

Först och främst har vi Veronica Palm, som i någon mening såväl tillsatte som avsatte Omar Mustafa. Först var hon väldigt förtegen och hänvisade till ”den samlade bilden” men att hon inte då kunde gå närmare in på vad den egentliga orsaken till avsättningen var.

Nu har vi fått svaret. Omar Mustafa vägrade att ta avstånd från de personer och de åsikter som fritt fått utgjutas inom ramen för den islamistiska organisation som Mustafa är ordförande för, det Islamiska förbundet i Sverige. Hade Palm väntat sig att så skulle ske? I sådant fall är det endast ett kvitto på hennes okunskap om vad islamism är.

Det förefaller som en stor del av vårt politiska etablissemang har dåliga kunskaper om historia och religion, de må gälla judendomen, kristendomen eller islam. Man förmår inte hantera den här typen av frågor med hjälp av den redskapslåda av innehållslösa floskler som man normalt släpar med sig.

Partiledare Löfvén ligger platt som en pannkaka och vill för död och pina inte dras in i en diskussion om islam.

Peter Weiderud, ordförande i organisationen Socialdemokrater för tro och solidaritet, har däremot gått i försvar för Mustafa. Weiderud är en äkta ulv i fårakläder och han anger inte några religiösa eller ideologiska skäl för sin ståndpunkt utan istället att 75 procent av muslimerna enligt honom röstar på hans parti, socialdemokraterna. En pragmatiker måste man säga!

Socialdemokraterna kommer sannolikt nu att tillsätta en intern arbetsgrupp som skall ”titta på frågan”. Frågan är dock vilken fråga de skall titta på så länge de skyr pudelns kärna. Det vanliga är väl att hela frågeställningen så att säga bakas om till en rent praktisk eller administrativ fråga, det vill säga man kommer fram till att man måste ”se över rutinerna” för nomineringar med mera.

Om ni kommer ihåg lovade även Mustafa i ett inledande skede att ändra på ”vissa rutiner” i sitt islamistiska förbund! Men när det kom till kritan var han inte beredd att ändra på vare sig det ena eller det andra. Det handlar dock inte alls om rutiner utan om något betydligt viktigare; är islamismen förenlig med demokrati och de fri- och rättigheter vi berömmer oss för att omfatta? Riktiga muslimer anser inte det!

Man kan säga att socialdemokraterna nu dansar på glödande kol och vi kommer säkert att få se fler märkliga uttalanden och kanske även huvuden som rullar. Det ligger ju nära till hands att det skapas en syndabock och naturligtvis är det Veronica Palm som då kommer att falla. Problemet är dock betydligt större än denna stackars aningslösa kvinna!

Om vi så tittar på medierna å sin sida så sticker händelseutvecklingen efter Monica Gunnes relevanta krönika i Aftonbladet ut.

Aftonbladets bror duktig, chefredaktör Jan Helin, lät den uppenbarligen först passera för att därefter drabbas av panik. Han hade plötsligt upptäckt att vi ju ”inte vet vad Omar Mustafa står för och skall därför inte spekulera i det”. Det var minst sagt ett lustigt påstående. Det kan liknas med att en medlem i ett kriminellt mc-gäng skulle påstå sig inte veta vad klubbens modus operandi är.

Det var givetvis Aftonbladets kulturredaktion som bannade Helin att i sin tur banna Gunne som ”plötsligt insåg” hur fel hon hade haft och tog tillbaka allt! Det hela påminner lite till formen om de så kallade Moskvarättegångarna i slutet på 30-talet där Stalin tillämpade principen att själva åtalsakten också var beviset.

Problemet i ett nötskal är att när någon skribent inte uttrycker exakt de åsikter som omfattas av kulturredaktionen så är det så att säga ”fel”. En anställd skribent kan alltid skrämmas/hotas till tystnad eller ändrad officiell åsikt medan externa skribenter inte göre sig besvär med något undantag där censuren klickat.

Jan Helin borde be Monica Gunne om ursäkt och intyga att hon får behålla jobbet även om kulturradikalerna säkert skulle vilja ta tillfället i flykten och bli av med en katt bland hermelinerna. En sådan ryggrad tror jag dock saknas hos den rättfärdige Helin som möjligtvis är lika okunnig om islam som Palm?

Jan Guillou uttrycker sig med kultursidesmått mätt ”rätt” trots att han i sin söndagskrönika i Helins tidning tar till riktiga skamgrepp i sin slagordsmässiga argumentation. Han kallar kritiken mot Omar Mustafa – och det islamiska förbundet Mustafa företräder – för ”billig demagogi” och pekar ut Expressens ”kampanjmakare” som de ansvariga för ”ännu en framgångsrik propagandakampanj om antisemitism, ett ständigt inslag i Mellanösterndebatten”.

Jan Guillou är ju alltid politiskt ”biased” i sitt skrivande och därmed väldigt förutsägbar. Allt amerikanskt och judiskt är skräp medan däremot – enligt principen min fiendes fiende är min vän – vänsterpopulism och islamism är något definitionsmässigt bra i Guillous värld.

Men nu är det inte så att endast Expressen framför åsikter som inte stämmer med Guillous fanatism i denna fråga. I söndagens DN skrev exempelvis Dilsa Demirbag-Sten en klar och redig krönika som var kritisk mot Omar Mustafa och vad den organisation han leder står för.

Kanske sätter Guillou likhetstecken mellan Expressen och DN då bägge tidningarna ingår i Bonniersfären varför han därmed kan avfärda Demibag-Stens krönika som en del i den ”judiska kampanjen” mot islam?

I en sak kan jag dock hålla med Guillou. Kunskaperna om Mellanöstern, judendomen, kristendomen och islam är förfärande låga inom det politiska toppgarnityret.