Dags att skrota kapitalkraven

Detta är en argumenterande text med avsikt att påverka. Åsikterna som förmedlas här är skribenten/skribenternas egna.

Coronavirusets framfart har fått den redan höga arbetslösheten att förvärras ytterligare – i synnerhet för ungdomar. Samtidigt har bostadspriserna rusat i höjden. Detta slår hårt mot förstagångsköpare som vill in på bostadsmarknaden. 

För tio år sedan införde Finansinspektionen (FI) ett bolånetak som innebar att svenska bostadsköpare var tvungna att ha 50 procent högre kontantinsats än tidigare. Det innebär att den som i dag köper en genomsnittlig etta i Storstockholm (31 kvadratmeter) måste lägga nästan 300 000 kronor i kontantinsats. Dessutom krävs en månadslön på minst 35 000 kronor för att få låna pengar till bostadsköpet. Den nivån är det bara en av fem 25–29-åringar i Stockholm som når upp till. Övriga är förpassade till hyresmarknaden eller den ännu dyrare andrahandsmarknaden. 

Fem år efter bolånetaket införde FI även ett amorteringskrav som sedan skärptes ytterligare 2018. Enligt Lars E.O Svensson, professor i nationalekonomi och tidigare vice riksbankschef, blev effekten att unga utan hög inkomst eller sparkapital fick det svårare att köpa en bostad. I sin rapport konstaterar han även att införandet gjordes på felaktiga grunder. FI:s motivering till åtstramningen var främst inte att öka hushållens motståndskraft vid en eventuell konjunkturnedgång (de finansiella stabilitetsriskerna kopplade till hushållens skulder bedöms relativt små), utan att minska den makroekonomiska risken då högt skuldsatta hushåll skulle kunna dra ner på sin konsumtion. Men även för detta saknas belägg. Tvärtom finns skäl att tro att amorteringskraven kan ha motsatt effekt och öka sårbarheten. Amorteringskraven ökar hushållens utbetalningar och försvårar sparandet till en buffert som skulle kunna nyttjas vid sämre tider, som stigande räntor eller arbetslöshet.

Den prisdämpande effekten som FI var ute efter blev heller inte särskilt långvarig. Nu är bostadspriserna återigen uppe på rekordnivåer. Bara under det senaste året har priserna ökat med 6 procent, trots en liten svacka i våras till följd av att Covid-19 började spridas i Sverige. I centrala Stockholm ligger genomsnittspriset per kvadratmeter nu närmare 100 000 kronor, enligt Svensk Mäklarstatistik.

Coronaviruset har även fått effekter på den redan svaga svenska arbetsmarknaden. Sedan 1 mars i år har cirka 113 000 svenskar blivit varslade om uppsägning, enligt siffror från Arbetsförmedlingen. I slutet av november var sammanlagt 450 000 personer arbetslösa, vilket motsvarar en arbetslöshetsnivå på 8,7 procent. Bland personer i åldern 18-24 år är andelen arbetslösa nästan 40 procent fler (11,8 procent). Den allt svagare arbetsmarknaden innebär ytterligare en utmaning för unga som riskerar hamna i ett Moment 22. Det vill säga att de behöver ett jobb för att kunna köpa sig en bostad, men de behöver en bostad för att kunna skaffa sig ett jobb. 

Ungas inträde på bostadsmarknaden hotas alltså från två håll: svag arbetsmarknad och höga kapitalkrav. Nu behövs reformer som gör det lättare för unga att köpa sig en första bostad, men också för äldre att sälja sina bostäder. Ökad rörlighet och fungerande flyttkedjor skulle inte bara frigöra fler bostäder och leda till ett bättre nyttjande av det befintliga bostadsbeståndet. Det är sannolikt mer effektivt för att hålla tillbaka prisökningar och skuldsättning än dagens regleringar, som dessutom hotar tillväxt och utveckling.

Vi måste ställa oss frågan: Ska unga inte ska få samma chans till ett eget boende som tidigare generationer fick? I dag är det omöjligt för det stora flertalet som i stället hänvisas till långa bostadsköer, dyra andrahandskontrakt eller amorteringskrav som urholkar plånboken. För mig är svaret enkelt. 

Fredrik Kullman
Vd, Bjurfors Stockholm