"Crash course i svenskt näringsliv"

Analytikerjunioren Fredrik kastas huvudstupa in i Stockholms finansvärld i början av boken. Som nyanställd på firman Möller & Wirsén Fondkommission får han en snabbkurs i aktiemarknadens funktionssätt av kollegan Larry.

Texten nedan är hämtad från bokens kapitel ”Crash course i svenskt näringsliv”:

Fredrik och Larry arbetade allt intensivare med databasen för nordiska bolag med ett värde av högst tusen miljoner kronor. De gick ofta och lunchade tillsammans på Larrys favorithak, restaurang Leopardi på Riddargatan. Han

älskade att slänga käft med den lite kaxiga tjejen som gick runt i kön och tog upp beställningar. Leopardi var en liten kvarterskrog där man betalade redan när man beställde maten, så det blev ingen dricks till henne. Ändå verkade hon ha en förkärlek för män i yngre medelåldern som såg ut att ha tjocka plånböcker.

Under luncherna målade Larry med breda penseldrag. Han målade upp kartan över vilka affärsidéer man skulle kunna sälja in hos kunderna. När den nya databasen väl var på plats skulle M&W sitta på ett kraftfullt arbetsverktyg.

”Vi kommer att kunna lansera nya investeringscase på löpande band. Snabbare än nån annan i branschen. På några minuter kommer vi att kunna ta fram skräddarsydda sifferunderlag till nya analyser. Bara vi kommer på de rätta affärsidéerna!”

”Mhm?”

”Och vi kan alltid sno från konkurrenterna. Nåt som andra lanserat tidigare.”

”Är det okej att göra så?”

”Det är lugnt. Alla gör likadant.”

”Men kunderna då? Märker de inte det? Förresten, vilka är våra kunder egentligen?”

Larry lutade sig tillbaks i stolen. De hade just fått kaffet serverat.

”Kunderna? Ja, det är alla som sitter på pengar. Alla som har i uppgift att få pengar att växa. Institutionella förvaltare, proffs, och så en och annan riking förstås.”

Larry märkte att Fredrik hade luckor. ”Förvaltare av våra pensioner. Ta AP-fonderna till exempel. Hundratals miljarder. Vi vill ju att det ska bli några kronor i kuvertet när vi själva har jobbat färdigt om sisådär hundra år. Eller förvaltare på försäkringsbolagen. Skandia eller Trygg-Hansa. När olyckan är framme vill man ju få ut nåt på försäkringen. Då måste de ha skött om alla premier vi har slantat in under åren. Om de inte har lyckats få nån avkastning på pengarna under tiden, så blir man ju sur som fasen.”

Fredrik nickade.

”Herregud, det finns massor av pengar! Överallt. Facken sitter på stora högar. Ifall det ska strejkas. Arbetsgivarföreningarna sitter på lika mycket pengar, ifall det ska lockoutas. Bankerna! Kommuner och landsting! För att inte tala om alla människors sparande i olika fonder! Äger inte du några fonder?”

Fredrik tänkte efter och insåg att det gjorde han ju. Pengar som mormor satt undan till barnbarnen. Men han hade ingen större koll på hur många tusenlappar det kunde röra sig om.

”Pappa har skött det där.”

Larry reste sig. Han gick och hämtade en dagsfärsk Dagens Industri, som låg i restaurangentrén. Han bläddrade och visade Fredrik, sida upp och sida ner, vilka fonder som fanns att välja på. Och vilka av dem som var viktiga kunder till M&W. Han kunde rabbla upp namnen på många av de personer som förvaltade fonderna. De som tog besluten om att köpa och sälja. Larry hade haft dragningar för de flesta och berättat vad han tyckte att man skulle köpa och sälja.

”Mäklarna har ju de dagliga kontakterna, men jag pratar ofta med förvaltarna. De vill höra den osminkade sanningen direkt från hästens mun. Inte bara en massa lättsmält mäklartugg. Då ringer de till mig.”

”Mhm.”

”Och sen så har vi rikingarna, privatpersoner som sitter i sina stora våningar på Östermalm och har ärvt ett berg av pengar – stort eller litet. Där kan man väl säga att de som är riktigt täta, de vill ju inte ägna all sin vakna tid åt sitt stora berg av pengar. De vill ha lite kul också! De lägger ut förvaltningen på entreprenad. De har råd att anställa nån som tar hand om det dagliga. Så de är som vilka proffs som helst. Eller så kan vi bankirer ta hand om det. Då kallar vi det för nåt så fint som diskretionär förvaltning. Om det låter bra kan man ta lite extra betalt! Sånt är vi gutar experter på.”

”Förvaltas pengarna på Gotland?” frågade Fredrik förvånat.

Larry skrattade gott.

”Nä, jag sa att gotlänningar är bra på att ta betalt. Turister från fastlandet går alltid att blåsa på några extra hundralappar, bara man vrider till det lite. Ta julskinka till exempel. Om man kallar grisarslet för gårdsskinka så kan man dubbla priset. Funkar i alla lägen.”

Fredrik skämdes över sin dumma fråga, men för Larry var det ingen stor sak.

”Sen så har du rikingarna som ligger snäppet under, de med ett litet berg av pengar. De har visserligen så pass mycket pengar att de inte behöver jobba mer, men de brukar ändå vilja ägna hur mycket tid som helst åt sina investeringar. Det är ju en egen grupp, onekligen!” Larry verkade ha dåliga erfarenheter av sådana personer. ”De vill bli behandlade som proffs, men de är ju de facto amatörer. Vi har alla sorter. Allt från gnetaren som bara vill ha riskfria placeringar till Vilde Bill som tror att börsen och Solvalla är samma sak. Men hallå! Vi är inte knussliga. Vi behandlar alla lika! Du vet, en rik mans skämt roar alltid!”

Larry tömde sin kaffekopp och tryckte upp glasögonen till näsroten.

”Hur som helst, den gemensamma nämnaren för alla våra kunder är att pengarna ska växa. Annars käkar inflationen upp dem! Vårt jobb är att maximera kundernas avkastning. Och vår egen inkomst förstås!”

Larry vinkade till sig kyparen som fyllde på mer kaffe. Han var bra i gasen. Han tryckte upp en nybakad General under läppen och torkade av fingrarna på tygservetten.

”Sen undrade du om kunderna inte märker att vi kanske snor en och annan god idé från konkurrenterna på stan? Att vi kör nån liten repris på ett case som nån annan drog för ett halvår sen? Som jag sa, alla gör likadant. Men

för att lugna dig kan jag berätta …” Han lutade sig fram och sänkte rösten.

”På kvällarna när jag tar pendeln hem till Nynäshamn, då ser jag ofta den här killen som jobbar som förvaltare på Skandia. Han bär på den tyngsta portföljen av alla på hela tåget. Och jag vet vad han har i den. För han sitter hela vägen till Västerhaninge och läser alla analyser som han kånkar hem varje kväll för att hinna med sitt jobb. Och då har han redan slängt nittio procent av det som han får på sitt skrivbord varje dag. Hur stor är risken att du blir tagen med brallorna nere i ett sånt informationsflöde? Nada! Noll! Zero!” Larry nickade åt sina argument, som för att cementera sitt vattentäta resonemang.

”Nä du grabben, det är inga problem. Och bra investeringsidéer går alltid att göra bättre. Skruva till dem ett varv till bara. Men …” Larry gjorde en konstpaus med pekfingret i luften. ”… den stora utmaningen, det är att hamna bland de där tio procenten som han väljer ut varje dag. En av tio analyser är allt han läser, så det gäller att sticka ut. Att märkas.”

”Hur gör man det då?”

”Det är en väldans bra fråga, som vi ska grunna lite på!” Larry flinade och gjorde en tydlig markering med händerna på armstöden. Det var dags att återvända till kneget på Biblioteksgatan.

Fredrik fick andra, helt osminkade, bevis för hur liten spelare Möller & Wirsén Fondkommission egentligen var på den svenska finansmarknaden.

Månadsstatistiken från Stockholmsbörsen talade sitt tydliga språk. Där framgick i detalj hur aktiehandeln fördelade sig bland banker och fondkommissionärer.

Allt gick att mäta i realtid. M&W låg i botten på tabellen. Vissa månader gick det lite uppåt och andra lite neråt. Varje morgon satt en lapp på anslagstavlan inne i mäklarrummet. Där kunde alla intresserade se hur det hade gått dagen innan. Ett kvitto på att man tillsammans minsann hade tjänat lite pengar igen. Trots den magra marknadsandelen.

Konkurrensen hade blivit tuffare för varje år. Harald Möller och Carl Wirsén var inte alltid överens om hur många analytiker firman hade råd att ha anställda. Man kunde omöjligt täcka in alla industrisektorer.

”Det gäller att veta vilka branscher man kan klara sig utan”, som Harald uttryckte det. ”Aktiemäklarna tjänar pengar varje dag genom att dra in affärer, som vi får courtage på. Men en finansanalytiker är alltid en kostnadspost.”

Samtidigt visste både Harald och Carl att den tiden när man bara behövde anställa mäklare var förbi.

”Nu för tiden krävs initierad analys för att överleva i konkurrensen.”

Som den erfarna mäklarräven Håkan helt frankt hade beskrivit det för Fredrik: ”Om kunderna inte får goda råd, vad ska de då betala för? En högt rankad finansanalytiker vet sitt värde idag. Precis som en hockeyspelare i NHL. Du ska veta det, Fredrik, att på tio år har analytikerna gått från att vara börsmäklarnas små hjälpredor till att bli finansbranschens högst betalda divor. Du kan inte slå upp en affärstidning idag utan att läsa om nån ny ranking som gjorts. När ditt namn finns med på nån av de där rankinglistorna, så vet du att du har lyckats. Då är du med i All Star Team! När kunderna märker att det är du som ger de bästa köp- och säljråden så kommer du att bli topprankad. Och då är det bara för Harald och Carl att öppna plånboken på allvar. De stora bankerna betalar bra för en topprankad analytiker.”

På M&W hade man bara råd med fyra finansanalytiker. Även om alla verkade vara erfarna och självgående förstod Fredrik tidigt att Tomas hade mer ansvar än de andra. Han var något slags analyschef. Det var han som oftast höll i morgonmötena. Och så fort det var något viktigt möte blev han inkallad. Tomas ansvarade för analysen av de stora verkstadsbolagen, ABB, Atlas Copco, Sandvik, Scania, SKF och Volvo.

Jörgen hade hand om telekommunikation, med börsjätten Ericsson och finska Nokia, och om konsumentvaror, med bland annat H&M, klädkedjan som bara växte och växte. Han hade ansetts vara den som var bäst lämpad att

även ta sig an bank och försäkring, med Nordbanken, Handelsbanken, S-E Banken, Skandia och Trygg-Hansa. Fredrik fick efter ett tag en viss förståelse för att Jörgen hade kort stubin ibland, med tanke på arbetsbördan. När alla företagen var tredje månad kom ut med kvartalsrapporterna, kunde Jörgen sitta långt in på småtimmarna och räkna och skriva och förbereda overheadbilder inför morgonmötet. Allt var färskvara och allt skulle rapporteras i veckobreven, som skickades ut till kunderna.

Annika var påläggskalven – en lovande talang med det rätta nätverket, som seglat in och fått ansvar för de klassiska gamla svenska industrisektorerna skog och stål. Där fanns företag som AssiDomän, SCA, MoDo, Stora, Avesta Sheffield och SSAB.

Larry hade ingen egen bransch, men tog gladeligen hand om allt annat. Begreppet allt annat omfattade investmentbolag, kraftindustri, underleverantörer, fastighetsbolag, byggentreprenörer, vaktbolag, rederier, gastillverkare, IT-bolag och mycket mer. Han ägnade en stor del av sin tid åt de mindre bolagen, sådana företag som hade sina aktier noterade på OTC- och O-listan.

Det Larry dessutom skulle ha en åsikt om, men som han inte alls var tillfreds med, var läkemedelsbolagen. Det fanns egentligen bara två: börsens gigant Astra och den nyligen sammanslagna svenskamerikanska jätten Pharmacia & Upjohn. Ingen av analytikerna ville ansvara för läkemedelssektorn. Men Harald och Carl hade bestämt att Larry fick ta det, eftersom han i övrigt fick lösa tyglar. Det krävdes sällan av Larry att hans kommentarer och slutsatser om olika aktier skulle finnas bevarade på pränt.

”Det jag säljer är färskvara”, menade han. ”Imorgon kanske jag kommer till en annan slutsats.”

De andra analytikerna tyckte nog att det var rätt åt Larry att han hade fått läkemedelsbolagen på sin lott.

”I fucking hate it”, väste han mellan tänderna. ”Varje dag i snart tio år har jag sagt att Astra är en jättebubbla. Som smäller vilken dag som helst!”

”Där har du väl ändå huggit i sten”, tyckte Fredrik.

”Alltså, jag menar så här: Säg att Volvo skulle bygga världens i särklass bästa bil. Nåt helt revolutionerande! Då skulle Volvo öka sin världsmarknadsandel från en procent, som de har idag, till två procent. Två och en halv procent

max. Så är det bara. Det är så det funkar i bilindustrin. Nya idéer kopieras direkt av konkurrenterna och så är man tillbaks på ruta ett. Men Astra! När de kommer ut med ett nytt läkemedel mot magsår, så vänder det upp och

ner på hela världen. För tio år sen var Astra bara ett bolag bland andra på den nordiska marknaden. Ett i mängden och de klarade sig hyfsat. Och nu är Losec världens mest sålda läkemedel. Fattar du? De har gått från ingenting till

över femtio procents marknadsandel! I världen! Utklassat rubbet! Så funkar det bara i den branschen. Det är de där himla patenten som ställer till det. Och jag min idiot har stått vid sidan om och skrikit ’Sälj Astra! Sälj Astra!’

hela tiden.”

”Aj då. Jag såg i tidningen häromdagen att Astra har gått mer än fem gånger bättre än börsen de senaste tio åren.”

”Jag kunde inte tro att det var sant när Astra som första bolag passerade hundra miljarder i börsvärde för fem år sen. Och utlänningarna bara köpte och köpte. ’Det här är ett nytt Fermenta’, tänkte jag. ’Här gäller det att ta

hem vinsten innan det smäller.’ Gissa om man har varit en idiot!”

”Ja, och så har de ju annat som går bra också. Inom astma till exempel.”

Fredrik hade sett försäljningsstatistiken från Apoteksbolaget.

”Ja, det där begriper jag mig inte alls på! Och så har de konstiga namn för allt. Gastrointestinal och kardiovaskulär och allt vad det heter. Varför kan de inte prata svenska? Så man fattar! Är man inte läkare eller professor i latin så är det ju omöjligt att haja tugget! Nä, tacka vet jag skruv och mutter. Då vet man vad det är. Och det går att räkna på.”

Fredrik begrundade detta ett ögonblick. ”Min mamma är lärare i franska. Hon tjatar alltid om hur viktigt det är med språk.”

”Jaha, ja, det gör frugan också. Finns inte en parlör som hon inte kan dra ett citat ur.”

”Va?”

”Visst. Och resekataloger. Vi har alla som har tryckts de senaste tio åren. Drivor! Och inte får man slänga nåt. Vi reser alldeles för lite, säger hon. Tjatar på mig hela tiden. Vet du vad det här betyder? Ha-maki-tabako wo ippon

motte kite o-kure, ki no kikanai aytsuu.” Orden smattrade fram ur munnen.

”Inte den blekaste”, skrattade Fredrik.

”Vilket språk då?”

”Lät som japanska.”

”Korrektamente. Var vänlig och hämta en cigarr, din korkade åsna.”

”Låter som en användbar fras. Kan du japanska?”

”Inte ett ord. Förutom när jag är röksugen då. Men frugan ska ha mig till att säga gomorron, gomiddag, gokväll på alla möjliga språk.”

”Jag känner igen det där hemifrån”, sa Fredrik och himlade med ögonen.

”Men vi får inte göra mamma besviken. Hälsa henne att vi ska öva ordentligt.”

Fredrik tyckte att de hade tappat tråden. Han var fortsatt nyfiken.

”Men vad säger mäklarna då? Jag menar, om att du haft Sälj på Astraaktien under hela uppgången?”

”Äh, vafan! De får bilda sig en egen uppfattning! De hör ju mycket av tugget på stan. Vad som sägs på de andra firmorna. Kunderna skvallrar hela tiden. Och så kan de väl läsa tidningen själva. Nä, fy fasen”, sa Larry och slängde ut snuset i papperskorgen. En hel del hamnade på mattan. Han gick och hämtade kaffe ute i mäklarrummet.

När han kom tillbaks var han på bättre humör. Han tryckte in en ny bamseprilla och lade upp fötterna på bordet igen.

”Nä, jag tror de flesta mäklarna här på firman vet att Astra-aktien och jag inte går hand i hand precis. Så de tar nog inte mina inlägg på så blodigt allvar.”

Han sken upp. ”Men vad gör det? Nu ska det bli drag under galoscherna inom small cap! Du och jag, Fredrik. We shall conquer the world! Fyrtornet och släpvagnen.” Han skrattade gott åt liknelsen. ”Du är ju lång och ståtlig

som en fura. Förresten, jag har pratat med Harald. Vi ska ge ut ett eget veckobrev, där vi kör treveckors-case, du och jag. Och det bästa av allt! Vi ska trycka dem i rosa. Fattar du? Vi får en egen färg. Rosa! Precis som Financial Times. Smart, va?” Fredrik tyckte det lät som ett lite väl billigt trick, men Larry var genast

uppe i varv igen.

”Med en egen färg kommer vi att sticka ut!”

”Sa du treveckors-case?”

”Så här går det till. Du och jag väljer ut lämpliga småbolag som passar. Det ska vara en aktie som är så pass bortglömd och undervärderad att vi kan köra upp den i tre veckor. Du vet, alla andra ägnar sig bara åt de stora bolagen. Så vi kommer alltid att ha en drös småbolag att välja bland. Vi säljer in aktien stenhårt i varje veckonummer. Och pumpar upp aktiekursen tills den har gått upp tjugo, trettio procent. Sen släpper vi den. Tack för kaffet! Nu säljer vi av och tar hem vinsten! Eller våra kunder gör det, rättare sagt.”

”Vi säger till kunderna att sälja? Och ta hem vinsten?”

”Exakt! Det är sånt vi aldrig skulle kunna göra med aktierna på A-listan. Där följs varje bolag av en hel drös analytiker. Men inom small cap kommer vi att sticka ut. Och bli den lysande stjärnan i mängden.”

Fredrik började känna att han var med om något som lät riktigt spännande. Larry snappade upp vibrationerna.

”Och sen väljer vi ut nån ny aktie, som vi pumpar upp i tre veckor. Och sen en ny. Och dessutom, det bästa av allt – när luften väl har gått ur en aktie, då kan vi plocka upp den igen. Efter tre månader, eller ett halvår. Då har alla glömt. Vi säljer bara färskvaror. Fint som snus! By the way, jag har bokat in tre företagsbesök åt oss nästa vecka. Det är hög tid för dig att möta verkligheten.”

Larry och Fredrik hade ett hektiskt besöksschema, ofta flera företag på en och samma dag. På kort tid besökte de flertalet av de bolag som fanns med i databasen. De träffade företagsledningar, oftast vd:n och finanschefen, ibland

också marknadschefen eller chefer för olika divisioner. Larry hetsade Fredrik till att ställa mängder med frågor under telefonkonferenserna som hölls i samband med kvartalsrapporterna. De gick på presskonferenser, och en och annan bolagsstämma. M&W Fondkommission var en av minstingarna bland bankirfirmorna, men Larry hade alltid en bra ursäkt för varför just Fredrik Magnason också skulle få komma med på de kapitalmarknadsdagar som

bolagen arrangerade.

”Det är ett måste för varje finansanalytiker, där lär man sig hur det hela fungerar. Varje bransch har sin egen måttstock. Man får lära sig allt om gamla och nya industriprocesser. Om marknadsdynamiken. Hur tänker kunderna? Och framförallt, vad tycker man om sina konkurrenter? När nån börjar

snacka skit om nån annan, då kommer sanningen fram. De användbara sanningarna!”

Fredrik fick en uppsjö av upplevelser och intryck. Han och Larry gjorde studiebesök i en gruva, flera hundra meter under marken. De fick känna hettan från en masugn. De följde arbetet i en manöverhytt, högt under tak på stålverket. De besökte kärnkraftverk, laboratorier, verkstäder, massa- och pappersfabriker. De åkte fraktfartyg och färjefartyg. De kunde få sitta en timme och intervjua en forskningschef. Nyckelpersoner som delade med sig av sitt kunnande och berättade om morgondagens lösningar inom tandkirurgi, svetselektroder, telekommunikation eller IT. I början var det Larry som skötte snacket, men i takt med att Fredrik blev bekvämare i sin roll kom de att dela på arbetsbördan. Efter varje nytt företagsbesök matades ny information in i databasen.

Fredrik började bli varm i kläderna och behövde allt färre instruktioner av Larry. Ur databasen kunde man snabbt få fram en mängd uppgifter. Gick någon bransch bättre än de andra? Några företag som utmärkte sig? Konjunkturkänslighet? Tillväxt? Lönsamhet? Hade företagen ökat omsättningen de senaste tre åren? Tio åren? Ökade vinsten eller minskade den? Gick det bara uppåt? Kriser? Fick de omstrukturera? Ge folk sparken? Köpte de upp sina konkurrenter? Vilka var de största ägarna? Med några enkla knapptryckningar kom svar på alla tänkbara frågeställningar som tabeller, kurvor eller diagram. Det var bara att välja och vraka.

Efter varje nytt företagsbesök delade Larry och Fredrik med sig av sina nyvunna erfarenheter. Deras korta dragningar fungerade utmärkt som aptitretare på M&W:s morgonmöten, ett slags intern marknadsföring för vad som snart skulle komma. Håkan var förtjust. Han nickade gillande. Men även de andra mäklarna började visa tecken på uppskattning.

Texten är ett utdrag ur boken Fåfängans triumfer som ges ut av Ekerlids förlag i augusti.