Cinemateket en guldgruva

När jag var yngre och dvd-mediet ännu inte existerade brukade jag springa på Cinemateket. Det är Svenska Filminstitutets filmklubb och det är inget annat än en glimrande guldgruva för alla som älskar film.

Gamla klassiker varvas med direktimport-inlånade nyheter och förhandsvisningar av kommande biofilm. Allt på en maffigt stor duk, särskilt om du beger dig till Filmhuset på Gärdet i Stockholm. Eller anrika Draken i Göteborg.

Men under många år gick jag inte till Cinemateket. Det kom andra saker emellan i livet.

Flera personer i min omgivning vittnade om samma utveckling i deras liv. Många tyckte att ”Cinemateket, jaa det hör de sena tonåren till.”

Ungefär samma argument som tråkmånsar brukar anföra när de lägger musikintresset på hyllan på vinden och struntar i att bry sig.

Men det är deras förlust. Jag går gärna på Cinemateket när tillfälle gives. Och inte blott av något dammigt, filmhistoriskt intresse.

Häromdagen vandrade jag genom Stockholm i ett ihärdigt blötsnöregn för att komma till visningen av Riddarfalken från Malta med en tuff Humphrey Bogart i huvudrollen som Sam Spade. Perfekt att sjunka ner i en biofåtölj i det omfamnande biomörkret när världen utanför bjuder ovärdigt väder.

Bio ska vara som att komma hem.

Ett hem som dock kräver medlemskap. Det finns olika varianter men pynta 700 spänn för ett halvår och du kan se hur mycket som helst. Och det gör åtminstone jag gärna.

När man ser dokumentärer om filmregissörer vittnar de ofta om hur de kunde spendera hela dagarna på sina lokala cinematek. Häromveckan visade SVT just en dylik dokumentär om Wim Wenders som talade varmt om företeelsen.

Cinemateket kör flera ambitiösa filmserier. Det kan vara regissörer – just nu bland andra Fritz Lang och Akira Kurosawa – men också filmer ihopsamlade efter teman som Shakespeare och Bob Dylan. En dylik serie som pågår presenterar ny fransk film, främst engelsktextade filmer som aldrig går upp på bio i Sverige. C’est
très bien.

Ibland visas kommande biofilmer på förhandsvisningar. I april visas till exempel Michel Gondrys omtalade nya film Be kind rewind, med Danny Glover och Mia Farrow. Gondrys fantasisprudlande hjärna har skapat en rulle där Jack Black och rapparen Mos Def arbetar i en videobutik. De råkar avmagnetisera alla videofilmerna i butiken. För rädda ansiktet gör radarparet egna nyinspelningar av filmerna!

Kunderna står på kö och stampar med fötterna. Videoexpediterna skyller på att det tar väldigt lång tid att importera filmerna – hela vägen från Sverige!

Till varje visning finns det ett A4 späckat med information om filmen, utdrag ur filmböcker, gamla recensioner eller annat som berikar upplevelsen. Ofta hålls det inledningsanföranden av kunniga personer eller till och med regissörerna själva.

När jag såg Fritz Langs tvådelade mastodont-stumfilm Nibelungen var det levande pianoackompanjemang. Längst uppe i Filmhusets salong satt en kille med laptop och direktöversatte de tyska stumfilm-textrutorna på filmduken.

Hur ofta händer sånt på Filmstaden-liknande komplex?

Fotnot: Cinemateket finns i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Nya skivor:

The Gutter Twins:
Saturnalia (Sub Pop/Border)

Mark Lanegan är rösten från Screaming Trees, skogshuggarskjortorna som slog igenom i samma veva som vännerna i Nirvana, Soundgarden och Mudhoney för snart 20 år sedan. Han har även gjort en kritikerrosad solokarriär och många undrar varför Lanegan inte är ett lika välbekant namn som Tom Waits eller Nick Cave. På senare år har han även hörts på flera av Queens Of The Stone Ages skivor och turnéer.

Här slår han sig ihop med Greg Dulli, känd från Afghan Whigs och The Twilight Singers. Ett debutalbum under namnet The Gutter Twins från två fårade röster och låtskrivare som verkar ha lagt knarkandet bakom sig. Det låter ganska exakt som vi kan förvänta oss av kombinationen Lanegan-Dulli. Den 15 april kommer de till Stockholm för en konsert på Debaser Medis.

Van Morrison: Keep it simple (Exile/Polydor/Universal)

Van Morrisons 35:e album har ett ganska nedtonat anslag. Blues, folkmusik, soul, jazz, country och gospel kaledoniseras samman i Van the Mans välbekanta stil. Blåskaskader och stråkstråk är portade den här gången. Istället satsar Van Morrison på gitarr, banjo, piano, orgel, trummor och så lite fiol, sax och mandolin. Keep it simple, som skivan heter.

Vad vi får är 11 låtar som puttrar på i ungefär samma lugna tempo allihop. Kvaliteten håller sig lite över normal medel-Van-nivå. Ingen ny Veedon fleece eller så, bara en Morrison som funkar helt okej. Lite kul är spåret Don’t go to nightclubs anymore – som om vi trodde att det var så.

Autechre: Quaristice (Warp/Border)

Simmm, 90101-51-1, fwzE, WNSN och chenc9. Inte helt vanliga låttitlar. Så är duon Autechre heller ingen helt vanlig musikduo nere på kvarterspuben. Engelsmännen Rob Brown och Sean Booth gör på sitt nionde album som Autechre krävande, svårsmälta ljudskulpturer som kränger sig fram som om de drabbats av deformerande virus. Rytmer och strukturer är uppbrutna och uppfuckade. Ambient, techno, acid, electro, konstmusik, IDM och allt annat som far igenom Autechre-snubbarnas huvuden och händer slängs ned i samma elektroniska musikmixer. Det känns som om de släppt lite på sina intellektuella tyglar och bara skapar den här gången. Men vänta dig inte att du ska gå omkring och nynna de här musikstyckena på stan.

Joe Jackson: Rain (Rykodisc/Bonnier Amigo)

Det har varit tyst om Joe Jackson sedan albumet Volume 4 som kom 2003. På nya Rain återvänder Jackson en smula till hur han lät i början av sin karriär för snart 30 år sedan. Det var då han slog igenom som arg ung engelsman, samtida med Elvis Costello och Graham Parker.

Rain är mer fokuserad på ganska raka, enklare låtar än vad Joe Jackson sysslar med på månget år. Fortfarande pianodrivet förstås. Jackson var ju redan i starten en klassiskt tränad pianist och en singer-songwriter som inte helt samklingade med punkens estetik. Istället testade han snart vilda stilhopp, från swingjazz till ”seriöst” komponerande.

Den nya enkelheten har chansen att vinna tillbaka många slumrande Joe Jackson-intressenter. Med sig har han två musiker som spelade på Jacksons allra första hat-trick album 1979-1980. Basisten Graham Maby och trummisen Dave Houghton.

Det räcker med att lyssna på inledande Invisible Man för att förstå att Joe Jackson är tillbaka på allvar. Låten har en av de där melodierna som fastnar.

Numera har Jackson flyttat till Berlin och den medföljande dvd:n innehåller – förutom tre livespår, intervjuer och en ”making of the record” – även Joes egen guide till staden.

Jeff Healey: Mess of blues (Ruf/Sound Carrier)

Första plattan på åtta år med nyligen bortgångna bluesgitarristen Jeff Healey. Fyra av låtarna är inspelade live och i kompet hör vi musikerna som Healey spelade med på Jeff Healey´s Roadhouse i Toronto. Det märks att Healey och hans vänner hade roligt under inspelningarna. De kör igenom ett gäng favoritlåtar av Hank Williams, The Band, Neil Young, några bluesklassiker och så Shake, rattle and roll.

Anthony Gomes: Music is the medicine (Ruf/Sound Carrier)

På tal om Jeff Healey släpper samma skivbolag – tyska Ruf – ett album med den Toronto-uppväxte Anthony Gomes. Gitarristen Gomes kärade ner sig i bluesen och letade sig snart till Chicago. Därefter väntade Nashville, musikstaden. Så är det också tätt med musiker som vill hjälpa till på Music is the medicine, från keyboardisten Reese Wynans till trummisen Glen Morrow. Inklusive Stevie Ray Vaughan/Santana-producenten Jim Gaines som fixat till inspelningarna i Nashville, Memphis och Chicago. Anthony Gomes själv trakterar el- och akustisk gitarr, banjo och sitar.

Dani Wilde: Heal my blues (Ruf/Sound Carrier)

Gitarristen Dani Wilde har enligt egen utsago 1960- och 70-talsmusiken i blodet. Och då syftar hon främst på klassisk soul från Tamla Motown och Stax plus damens älskade Chicago-blues. Ytterligare inspiration har kommit från kvinnliga förebilder som Sue Foley, Susan Tedeschi och Shemekia Copeland. Det är till dylika framstående blues- och rotmusikkvinnor Dani Wildes debutalbum sällar sig.

Grand Archives:
The Grand Archives (Sub Pop/Border)

Grand Archives leds av Mat Brooke som vi känner igen från hajpade Band of Horses (som ju kommer till Accelerator-festivalen i Stockholm i juni). Brookes nya band gör vän och vacker musik med blinkningar till Beach Boys, Zombies och Bee-Gees stämsångs-sextiotal. Lite som om Sub Pop-kollegan Kelley Stoltz skulle kliva ut ur sin lo-fi-skugga (fast det har den mannen ju gjort på sitt nya album, förstås). Retrosneglandet känns dock fräscht och krispigt i Grand Archives händer, så om ni gillar sånt som The Thrills kan detta var en väldigt angenäm ny bekantskap.

Gary Louris: Vagabonds (Rykodisc/Bonnier Amigo)

Jayhawks-fans har mycket att glädja sig åt i år. Först detta soloalbum från Gary Louris och senare i år kommer en skiva där han gör gemensam sak med Mark Olson.

Vagabonds är en ganska nedtonad skiva som kräver upprepade lyssningar för att växa till sig. Chris Robinson från albumaktuella The Black Crowes har producerat och får till ett jordnära sound. Jämfört med Jayhawks är detta ett uns mer country och ett uns mindre pop, och jag gissar på att duoskivan med Mark Olson senare i år kan bli den riktiga bomben.

Bryan Adams:
11 (Polydor/Universal)

Bryan Adams känns igen på nya 11. Tempot är kanske ännu mer tillbakahållet än tidigare men hans radiovänliga och bredbenta poprocklåtar går nästan alltid i ett tempo som får det att kännas som en samling ballader. En man som tar det säkra före det osäkra.

Hans-Joachim Roedelius & Tim Story: Inlandish (Gronland/Border)

Hans-Joachim Roedelius, 73 år, räknas till legenderna inom den tyska krautrocken, där band som Can och Kraftwerk tillhör de mest kända. Roedelius har jobbat med Brian Eno och varit med i kultförklarade Cluster och Harmonia. Inlandish är hans tredje samarbete med amerikanske kompositören Tim Story. Det är instrumentalmusik åt ambient-hållet. Roedelius klinkar neoklassiskt piano och Story styr upp omgivningen med elektroniska klanger. Subtil och finstilt musik som kan tilltala fans av Boards of Canada och Air.

The Blind Boys Of Alabama:
Down in New Orleans (Proper/Bonnier Amigo)

The Blind Boys Of Alabama är veteraner inom gospel i USA. I sex decennier har de hållit på men de har aldrig varit så populära som på 2000-talet. Fyra Grammys på fyra år talar sitt tydliga språk.

Down in New Orleans är en hyllning till den orkandrabbade staden och dess musikarv, inspelad på plats. I kompet hör vi en bunt namnkunniga New Orleans-musiker och gästartisterna är jambalaya de också. Legendariske pianisten, producenten och artisten Allen Toussaint, The Preservation Hall Jazz Band och Hot 8 Brass Band är alla med bakom de solglasögonprydda männen med de mäktiga stämmorna.

Vverevvolf Grehv:
Zombie aesthetics (Relapse/Border)

Säg hej till Vverevvolf Grehv – ett knäppt nytt projekt från The Faint-medlemmen Dapose. Fullständigt koko elektroniskt oväsen med ond metalattityd. Allt annat än lättlyssnat men om du gillar de mest extrema aspekterna av Lightning Bolt, Melt Banana och Agoraphobic Nosebleed kanske detta kan vara skivan som driver dig över gränsen.

Michael Dean Damron & Thee Loyal Bastards:

Bad days ahead Michael Dean Damrons skivsamling inkluderar Steve Earle, Townes Van Zandt och Waylon Jennings. Berättare med inte helt sockersöta betraktelser över livet, kärleken och mörkret runt oss. Första halvan av 2000-talet ägnade Damron åt att leda bandet I Can Lick Any Sonofabitch in the House. Numera heter kalaset Michael Dean Damron & Thee Loyal Bastards. I bastardgänget finner vi såna som Eels-basisten Allen Hunter och Wipers-trummisen Sam Henry.

Bad days ahead bjuder på ganska traditionell rock med americana-touch och whiskeyfrätt röst, mitt emellan tidigare nämnda herrar, tidig Ryan Adams, 16 Horsepower (hör låten Montana) och något ovanligt barband. Texterna beskriver ganska trasiga känslor, bland annat en skilsmässa. Skivan följer upp Damrons soloalbum Perfect day for a funeral och är det första med det här lyckade kompbandet.

Nick Lowe:
Jesus of cool (Proper/Bonnier Amigo)

Läcker flerpanel-digipack-utgåva – ett utvikbart krucifix – av Nick Lowes första soloalbum från 1978. De 11 originallåtarna inkluderar stora hiten I Love The Sound Of Breaking Glass och andra sköna bitar som So it goes och den makabra dängan Marie Provost. Den nya versionen av skivan innehåller också 10 bonusspår. Will Birch, skribent men också medlem i de samtida banden Kursaal Flyers och The Records, bidrar med omslagstexten där Lowe och andra minns perioden. Lägg till diverse foton och memorabilia och det bildar ett coolt litet paket. Eller Pure pop for now people, som den alternativa titeln för den känsliga USA-marknaden löd.

Gary Numan:
Replicas redux (Beggars Banquet/Playground)

Gary Numans album Replicas från 1979 får en dubbel-cd-utgåva i slipcase. Replicas är ett stilbildande album inom synth-pop och postpunk. Bland dem som inspirerats märks allt från Nine Inch Nails och Weezer till Detroits technopionjärer, gothrockare och numetal-band. Replicas innebar att Gary Numan tog steget från gruppnamnet Tubeway Army till att bli en av Storbritanniens stora stjärnor när 1980-talet gjorde sitt intåg. Av misstag upptäckte han en Moog-synth i studion och vips var den tidigare gitarrbaserade, punkiga rocken förändrad.

Vi hör ekon från Gary Numans egna inspirationskällor som David Bowies Berlin-period, Brian Eno, Kraftwerk och Ultravox! tredje album Systems of romance. De textmässiga teman Numan arbetar med här hämtar mycket från de paranoida framtids/samtids-visionerna i böcker av Philip K. Dick och J.G. Ballard.

Cd-häftet har en intressant text om Gary Numans karriär och bonus-cd:n innehåller tidiga versioner av låtarna som nog är mest passande för riktigt inbitna ”friends”.

Diverse artister:
Ljuva nostalgi – Let´s face the music and dance (Sony BMG)

Dubbel-cd av bensinmackskaraktär med nostalgiska låtar. Elvis Presley medverkar med No more (La Paloma). Shirley Bassey får vara med genom Kiss me, honey noney, kiss me. Manhattan Transfer ratta-datta-daa-ar sig fram med Chanson d´Amour. Och så fortsätter det. Gamla godingar med Louis Armstrong, The Platters, Paul Anka, Ray Charles, Dusty Springfield, Perez Prado, Petula Clark och Tony Bennett passerar revy. Och så titelspåret med Nat King Cole förstås.

Sonic Youth: Master-dik (Goofin´/Smells Like Records)

En originaltrogen återutgivning av New York-bandets tolvtummare från 1987. EP:n Master-dik släpptes ursprungligen strax innan dubbel-lp:n Daydream nation, plattan med Gerhard Richters nyligen Sotheby´s-aktuella tavla Kerze på omslaget. Titelspåret är ett ganska kaotiskt, hiphop-fränt spår med Thurston Moores rap-aktiga attityd och gitarrer som väsnas över taktmaskiner och annat. På baksidan serverar Sonic Youth en pytt på Ramones gamla Beat on the brat, diverse noise, Beatles-referenser och experiment. Thurstons lekstuga med ”Shit´s funky fresh, y´all” återanvändes senare av engelska gruppen Pop Will Eat Itself.