Charlotte Perellis gudfader

Discons gudfader.

Ett tungt epitet.

Men entreprenören och eldsjälen Mel Cheren bar det väl.

Han gick bort i aids i december i fjol men är varmt ihågkommen av flera generationer musikälskare.

Jag kom att tänka på honom igen nu när det är dags för Eurovisionsfinalen. Utan Mel Cheren hade disco- och dansgolvskulturen varit betydligt fattigare. Om den ens existerat alls.

Sverige hade aldrig haft en Charlotte Perelli i final om det inte varit för Mel Cheren. Även om jag inte alls är så säker på att Cheren inte skulle vrida sig i graven om han omnämndes i samma andetag som dylik kitschmusik.

För Mel Cheren var discon när den var som bäst en förlängning av den svarta rhythm & blues-traditionen, eller soulmusiken om ni så vill. Hela Saturday night fever-syndromet är en annan bag.

Senaste numret av engelska musikmagasinet Mojo har rawk-hjälten Slash från Guns N´Roses – ja, han är ju med i Velvet Revolver i dag – på omslaget. Men inuti finns de sedvanliga sidorna med dödsrunor inom musikbranschen –det är värst vad många som trillar av pinn – och där möts jag av Mel Cherens namn igen.

Jag såg också en varm och berörande dokumentär om mannen på dokumentärfestivalen Tempo så hans entusiasmerande uppsyn lever i minnet. Filmen The Godfather of disco rekommenderas varmt om ni får chansen att se den. Eller hur, SVT?

Mel Cheren började jobba för skivbolaget ABC/Paramount i mitten av 60-talet. Han arbetade sig upp till huvudansvarig för produktion och bytte sedan till Scepter/Wand Records. Det var på Scepter som Mel Cheren mer eller mindre uppfann tolvtumssingeln. 1974 utsågs vann han priset Årets trendsetter på branschbibeln Billboards stora gala.

Denna modernitet – tolv tum rund plast – tillät instrumentala b-sidor. Plötsligt var det fritt fram för musikalisk lekstuga. En producent eller DJ kunde förlänga de låtar folk ville dansa till i – nåja – det oändliga.

1976 var han med och grundade det nu legendariska West End Records. Musiken New York-bolaget släppte var stilbildande och ibland himlastormande. Låtar som Hot shot med Karen Young och Do it to the music med Raw Silk är lika viktiga som punksinglar från Ramones eller Patti Smith från samma tid.

Mel Cherens stöd – ekonomiskt och musikmässigt – till lika legendariska nattklubben Paradise Garage var lika viktigt, stilbildande och signifikativt.

Hela aids-epidemin tog bort mycket av glädjen och euforin runt den musik Mel Cheren var med och spred. Istället engagerade han sig i verksamheter för att samla in pengar till kampen mot aids och för att stötta de som drabbats.

Cheren donerade kontorsplats till gayaktivister och startade bed-and-breakfast åt hiv-offer.

Men musikdiggare minns först och främst musiken. Låtarna West End släppte glänser än i dag. Många har scratchats och samplats sönder och samman inom hiphop-kretsar. Musiken som pulserade ut från Paradise Garages högtalare var föregångaren till house och annan dansmusik vi hör i dag. Senast på Mobys nya album som försöker fånga stämningen på klubbarna i New York.

Tänk signaturmelodin till den svenska melodifestivalen. Gör den mustigare och mer skimrande och den skulle smälta in bra i ett av discjockeyn Larry Levans DJ-set på Paradise Garage.

En mindre känd detalj om Mel Cheren är att han var en duktig konstnär. Hans verk kan beskådas på ett tiotal skivomslag. Och då handlar det inte så mycket om discoskivor, utan blueslegenden John Lee Hookers album Urban Blues och jazzsaxofonisten Sonny Rollins platta East Broadway Run Down.

Ett bevis på att en musikalisk och kreativ eldsjäl brinner länge – och brett.

Mer Kangas:

Annat i luften är en diger krautrockfestival, den årliga i Stockholm. I kväll fredag på Kägelbanan spelar självaste tyska urfäderna Faust, plus en rad svenska och internationella namn som inspirerats av den spännande musiken från det tyska 70-talet. Kraut-scenen födde band som Can och Kraftwerk, och inspirationen märks än i dag.

Apropå 70-talet så ska Hawkwind- och Motörhead-legenden Lemmy bli film. Stjärnor från Slash till Clash ställer upp och hyllar vårtsvinet Kilminster i Lemmy – the movie. En teaser finns utlagd på nätet. Se länken nedan.

Och så begår Barack Obama begår hiphop-debut, i en av de genrer som förknippas allra tätast med den Mel Cheren-associerade tolvtumssingeln. Det är rapparen Q-Tip, känd från A Tribe Called Quest, som har tunga gäster på sitt första album på nio år. Eller vad sägs om D’Angelo, Norah Jones och så den däringa presidentkandidaten? MC Obama ska dock inte rappa, han pratar lite i en låt. Ungefär som Mikael Persbrandt på den den där Cornelis-hyllingen i fjol då.

Nya skivor:

Rongedal:
Rongedal (Lionheart/Universal)

Tvillingbröderna Rongedal har blivit svenska folkets egendom via efterhängsna melodifestivalslåten Just a minute och medverkan i Så ska det låta. Finns det några ”dansande deodoranter” – som Ulf Lundell så minnesvärt kallade bröderna Herrey – så är det väl de här två roll on-skallarna.

Hitens Motown-soulpop-glass med falsettströssel utgör något slags riktmärke även för resten av Rongedals albumdebut under det namnet. Den ena brorsan – han som inte er likadan ut som sin tvillingbror – var ju med i projektet Big Money under tidigt 90-tal, med Pontus & Amerikanernas ex-trummis Vasa (som numera är manusförfattare, bekant från tv-serien Mäklaren och långfilmen Kopps)

Här finns en del av samma influenser som hos Big Money. Queen, Sparks, akustisk syntrock, George Michael – men inte så mycket symfonirock. Det är mer pop och melodifestival. I producentstolen sitter allt från Anders Glenmark till gamle Thåström-medhjälparen Sanken Sandqvist. Just Glenmark-stuket märks mest i Rongedal, även om de knappast kan anklagas för att ha blommor i sitt hår.

Mudhoney:
The Lucky ones (Sub Pop/Border)

The Lucky ones är Seattle-veteranernas åttonde studioalbum. Trender har kommit och gått, och den grunge-stil som Mudhoney var pionjärer inom, fick snart en ny innebörd bara strax efter att gruppen 1988 släppte sitt stilbildande album Superfuzz Bigmuff. Den plattan har för övrigt nyligen släppts som en så kallad ”deluxe edition” i dubbel-cd-format.

På 2000-talet har gruppen släppt två studioalbum innan detta. De har bytt basist och Kurt Cobains gamla rumskamrat Matt Lukin är inte med längre. Diverse andra projekt har också upptagit tiden. Gitarristen Steve Turner har gjort soloplattor med mer nedtonad musik. Sångaren Mark Arm är även med i bandet Bloodloss och har tillsammans med bland andra Hellacopters-mannen Nick Royale turnerat med de återuppståndna resterna av MC5.

The Lucky ones är rakare och mer rätt på än många av de senare vaxen från Mudhoney. De går inte ned sig i några monotona träskblues-avkrokar. En kinapuff-i-rödbetan, helt enkelt.

Universal Poplab:
Seeds (Wonderland)

Synthpop-trion Universal Poplab spelar glad synthmusik, så långt från svärtad kajal och weltschmerz du kan komma. Gruppens tredje album är proppat med positiva vibbar. Tänk tidiga Depeche Mode och även andra grupper med Vince Clarke. Eller ett Mobile Homes på poppers och Trocomare.

Ibland tangerar Universal Poplab till och med melodifestivalen, och med tanke på att det ibland låter lite BWO så kan detta mycket väl hända fortare än vi tror. 2004 gjorde Universal Poplab och Håkan Hellström en gemensam cover på Morrissey-låten We hate it when our friends become successful så det där med eufori (detta snart utnötta popord) är tydligen deras hemmaplan.

Diverse artister: Feber 3: Pubrock (Amigo Musik/Bonnier Amigo)

Pubrocken var föregångare till den tidiga engelska punken. Termen beskriver väl vad det handlar om: ölhävarstimulerande, jordnära rock´n´roll som inte vill liera sig med tidens mer uppblåsta rockdinosaurier. Mats Olsson, musikskribent på Expressen, hejade ivrigt på. Mer än 30 år senare kommer nu Olssons urval av periodens gottigaste låtar på en dubbel pubsandwich.

Pubrocken innebar en återgång till rockmusikens rötter, med rottrådar till både country och den svarta amerikanska musiken. Att rörelsen var en uppvärmning inför punken bevisas av att såna som Clash-legenden Joe Strummer är med här (i gruppen The 101ers). Låtarna är från 1971-1980 med undantag för svenska The Refreshments som för arvet vidare in i 2000-talet med den äran. Annars är det Nick Lowe, Dr Feelgood, Ducks Deluxe, Graham Parker, Ian Dury, The Count Bishops, The Inmates och så vidare för hela slatten. En dubbel-cd som väcker festarnerven.

Diverse artister: Feber 3: Folk/rock
(Amigo Musik/Bonnier Amigo)

Journalisten Lennart Persson är ett av de tunga namnen inom svensk musikjournalistik. Men inte baktung. Det är alltid entusiasmerande läsning som samlas i Perssons pack. Persson är bekant för musikälskare från 70-talets (och det tidiga 80-talets) musiktidning Larm – och senare allt från tryckta magasin som Pop och La Musik till nätsatsningen Feber.

Föreliggande dubbel-cd ingår i skivbolaget Amigos serie med genresammanfattningar. Den här gången är genregränserna minst sagt flytande, då musiken befinner sig i gränslandet mellan folkmusik och rock. Inte helt fel, vare sig som historielektion eller aha-upplevelse, nu när musikvärlden är full av yngre artister som annekterar just det gränsområdet. I dag pratar alla från Håkan Hellström till David Tibet om den här musiken.

Första discen inleds med 45 år gamla Walk right in med gruppen Rooftop Singers – originalet till Dr. Hooks 70-talshit – och sedan bär det i väg. Alla urval är inte självklara, så Absolute-känslan undviks med lätthet. Istället är det mycken pigg lyssning som bjuds, i form av allt från breda Simon & Garfunkel, Jefferson Airplane och The Byrds till kultiga Circus Maximus, Eric Andersen och Jake Holmes (med originalet till Led Zeppelins Dazed and confused).

På vägen möter vi bland andra Tom Rush, Buffy Sainte-Marie, P.F. Sloan, Judy Collins och David Ackles. En guld/gruva.