Blir HQ ett nytt Prosolvia?

På fredag kommer Göteborgs tingsrätts dom efter miljardstämningen mot Prosolvias tidigare revisor. Det har gått tolv år sedan bolagets konkurs i december 1998 och nio år sedan stämningen lämnades in till domstolen av konkursförvaltaren.

Efter det har ärendet dragits i långbänk och stundtals legat på is. Parterna har under olika perioder kritiserat varandra för att fördröja processen.

Tvistemålet inväntade bland annat resultatet av Ekobrottsmyndighetens svindleriåtal 2003 som slutade med friande domar våren 2005. Trots detta valde konkursboet att fortsätta driva sitt krav mot ett antal personer i bolagets ledning och styrelse samt revisorn.

När tvisten till slut gick till skarp förhandling i tingsrätten återstod bara bolagets tidigare revisor Nils Brehmer och revisionsbolaget PWC (tidigare Öhrlings) som motpart. Det är av dessa som konkursboet anser sig ha bäst möjlighet att få betalt.

Förhandlingarna avslutades i början av året och sedan dess har tingsrätten funderat på utslaget. På fredag kommer alltså beskedet.

Totalt krävs PWC på 1,4 miljarder kronor. Oavsett utgång blir domen historisk då ansvarsfrågan i efterdyningarna av ett kraschat börsbolag aldrig tidigare prövats så ingående.

Parterna har kallat in toppnamn från den svenska affärsjuristkåren. Konkursboets team leds av Michael Frie på Bird & Bird och revisorteamet leds av Lars-Olov Svensson på Wistrand.

Tingsrätten har fått sätta sig in i frågor som rör rollfördelningen i ett aktiebolag och vilket ansvar en revisor har när det gäller att varna för riskerna i ett snabbväxande börsbolag.

En annan avgörande fråga är vilket skadestånd som är rimligt att utdöma om det har begåtts ett fel. Det handlar om värderingsteorier på hög nivå. Konkursboet hävdar att det går att räkna fram en miljardvärdering av Prosolvia trots konkursen.

Prosolvias grundare Dan Lejerskär ger konkursboet stöd i den uppfattningen. När han förhördes i december förra året skyllde han ännu en gång konkursen på mediernas ”skriverier” och berättade att resterna av Prosolvia blivit nya framgångsrika bolag eller delar av andra bolag under årens lopp.

Motparten har inte oväntat en annan syn på saken och hävdar att revisionsteamet gjort ett fullgott jobb och därför inte kan lastas för konkursen.

Mycket talar för att domen kommer att överklagas oavsett utgång. Tolv års väntan kan lika gärna bli femton eller mer innan målet är avgjort.

Redan långt innan tingsrättens dom har det stått klart att Sverige saknar ett rimligt system för att hantera ansvarsutkrävande efter bolagskrascher på börsen.

Trots att Prosolvia var ett iögonfallande exempel hade konkursen förmodligen inte lett fram till process om inte konkursboet hade suttit på en egen krigskassa. En stor del av bolagets kvarvarande kapital har plöjts ner i processen under årens lopp.

Det är få kraschade börsbolag som kan erbjuda dessa förutsättningar, vilket är en viktig förklaring till att vi ser så få andra exempel på liknande stämningar. Det är alltså närmast den ekonomiska slumpen som avgör om det blir möjligt att pröva ansvarsfrågan juridiskt eller inte.

Exemplet Prosolvia lär kyla ner de upprörda känslorna efter HQ:s kraschlandning när den juridiska spelplanen klarnar. Den svenska modellen leder oftast till att planer på att driva en juridisk process helt enkelt läggs ner.

Hoppet sätts istället ofta till de brottsutredande myndigheterna. Men även detta har visat sig vanskligt då Ekobrottsmyndigheten har få framgångar att visa upp i mer komplexa ekomål. När resultatet blir friande dom efter många års väntan, återstår ofta inget av aktieägarnas ursprungliga kämpaglöd.

En stämningssugen aktieägaregrupp måste också fråga sig vilka ekonomiska belopp som går att vinna i en tvist.

I Prosolvia-fallet handlar det om 1,4 miljarder kronor som konkursboet kräver av revisionsfirman. Det är långt ifrån de förluster som aktieägarna gjorde på Prosolvia-aktien, som på toppen värderades till tre gånger så mycket. Sverige har heller aldrig gjort sig känt som ett land där det döms ut skadestånd i denna storleksklass.

Den ovissa tidshorisonten är ytterligare en faktor som väger emot en juridisk prövning av ansvarsfrågan.

Prosolvia-processen visar hur svårt det är att snabbt driva komplexa ekonomiska tvistemål i allmänna domstolar. Eller omvänt, hur enkelt man kan fördröja en prövning.

Tolv års väntan på dom i första instans, oavsett orsak, kan ingen vara nöjd med. Debatten om behovet av en specialdomstol för ekonomiska brottmål och tvister lär väckas till liv på nytt.

Bakom allt detta ligger också problemet med en lagstiftning som på papperet talar vitt och brett om ansvar men som i praktiken sällan går att använda för att i praktiken utkräva detta ansvar efter en bolagskrasch på börsen.

När personer i ledning, styrelse och revisorerna börjar skylla på varandra blir det juridiska arbetet svårt för att inte säga omöjligt. Detta positionsspel ser vi just nu i turerna efter HQ-kraschen. Alla och ingen är ansvarig.

Det kommer att ta lång tid innan en oberoende granskningsman eller minoritetsrevisor synat HQ i sömmarna. Om det finns stridsvilja och kapital för att processa mot de ansvariga efter detta är det troligt att vi kommer att få uppleva ännu en långbänk i domstolarna.

Precis som i Prosolvia har Ekobrottsmyndigheten kopplats in och förundersökningen och en prövning av ett eventuellt framtida åtal kommer att ta lång tid.

Vill det sig illa blir HQ ett nytt Prosolvia där avgörandet kommer först på 2020-talet. Det känns inte rimligt. Det enda man kan hoppas är att ansvariga politiker reagerat innan dess och inför en ny modell för ansvarsutkrävande i börsbolagens maktcentrum.