"Biståndet inte allt"

När Gunilla Carlsson tar emot på Utrikesdepartementet har hon precis kommit tillbaka från en resa till Zambia och Tanzania. En av hennes uppgifter på resan var att som nybliven svensk minister inviga det av Sverige och Sida finansierade handelsinstitutet i Arusha i norra Tanzania.

Institutet syftar i första hand till att ge träning i handelsfrågor så att afrikanska länder i framtiden bättre kan hävda sig bättre i internationella handelsförhandlingar. Målgruppen är i första hand regeringstjänstemän från länder i södra Afrika, men även representanter för det privata näringslivet i berörda länder har möjlighet att delta i verksamheten.

– Vi måste kunna mötas på lika villkor i kommande förhandlingar, vilket inte varit fallet tidigare, säger Carlsson, och poängterar handelns betydelse för de fattiga ländernas – i det här fallet de afrikanska ländernas – utveckling.

Att Carlsson betonar just detta i ett tidigt skede i intervjun är säkert ingen tillfällighet. För även om hennes parti vikit sig för de andra allianspartierna när det gäller 1-procentsmålet, vilket Carlsson medger lite motvilligt, så är det tydligt att hon inte övergivit moderaternas tidigare käpphäst när det gäller biståndet, nämligen att kvaliteten på biståndet är viktigare än volymen, och att det faktiskt finns en fara med allt för stora biståndsflöden. Hon erkänner också att hon känner viss oro för kvaliteten nu när biståndet ökat ganska rejält de senaste åren.

– Min uppgift blir att se till så att den ökade volymen biståndspengar verkligen gör nytta, säger hon.

Och under intervjun betonar Carlsson att biståndet långt ifrån är enda – knappast ens den bästa – lösningen på de fattiga ländernas problem. Ökad handel är alltså viktigt, och även om stor förhoppning sätts till det nyöppnade handelsinstitutet i Tanzania så är det absolut inte nog för att afrikanska länder skall kunna öka sitt handelsutbyte med omvärlden.

Mycket beror också på de rika ländernas handelspolitik, slår Carlsson fast.

– Vi måste arbeta hårt inom EU med det här och se till så att EU-länderna inte ger med ena handen och tar tillbaka med den andra, säger hon och syftar på de handelsrestriktioner i form av importkvoter och tullmurar som EU-länderna ibland inte är sena med att införa så fort inhemska industrier känner av ökad konkurrens från utvecklingsländerna.

Carlsson nämner också det viktiga i att förhandlingarna inom världshandelsorganisationens pågående – med för tillfället avstannade – förhandlingsrunda kan slutföras.

– När det gäller Afrika är det också viktigt att skapa förutsättningar för ökad regional handel, alltså ökad handel inom Afrika.

– Det är också viktigt att skapa förutsättningar för investeringar och företagande i utvecklingsländerna, säger Carlsson.

– Vi kan fråga oss vad som gjorde Sverige rikt, säger hon, och menar att det kan ge en vägledning till vad som bör göras.

Carlsson påpekar också att antalet samarbetsländer, vilket är beteckningen på länder som mottar svenskt bistånd, bör minska. Detta just för att säkerställa kvaliteten på biståndet.

– När vi utformar biståndet måste vi se till så att det skapar bättre förutsättning för människorna i länderna, säger Carlsson, och menar indirekt att så inte alltid varit fallet tidigare.

Den nya biståndsministern tycker inte heller att den svenska samlade politiken för global utveckling, PGU, fungerar tillfredsställande. PGU är ett program, eller en princip snarare, som säger att politiska besluts effekter på fattiga länder alltid ska beaktas innan besluten fattas, och det oavsett politikområde. Tanken är att alla departement ska ”dra åt samma håll” när det gäller global utveckling.

– Det är för mycket fokus på bistånd, säger Carlsson, vilket kan tyckas överraskande, som den biståndsminister hon är.

Men tanken är än en gång att biståndet inte kan dra hela lasset när det gäller fattigdomsbekämpningen, och det var också just det som var tanken med PGU, menar Carlsson.

– Det behövs mer fokus på handel, miljö och juridik, säger hon.

Enligt Carlsson behövs en uppdatering av PGU, och hon ämnar ta det ärendet till riksdagen.

Den nya regeringen har fått ganska hård kritik för beslutet att räkna in pengar som avsätts för skuldavskrivningar till fattiga länder i biståndsbudgeten. Totalt handlar det om 1,5 miljarder kronor innevarande år. Kritikerna menar att det faktiska beloppet är betydligt mindre, och att pengar därmed tas från fattigdomsbekämpningen.

– En och en halv miljard är det nominella skuldbeloppet som skrivs av, och som läggs in i biståndsbudgeten. Det är det normala sättet att räkna, säger Carlsson, och bekräftar således att beslutet ligger fast.

Men samtidigt håller hon dörren öppen för en omprövning längre fram.

– I år gör vi så här. För nästa år blir det ett nytt beslut, och då får vi se, säger hon, och påpekar att det viktigaste är att systemet är tydligt och transparant.

En annan het fråga är om det svenska biståndet helt ska avbindas. Fortfarande utgörs en del av biståndet – en mindre del, dock – av bundet bistånd, vilket innebär att det är kopplat till vissa villkor. Det kan till exempel vara att mottagarlandet förbinder sig att använda svenska leverantörer när ett biståndsfinansierat projekt ska förverkligas.

– Jag tycker att allt bistånd ska vara obundet, säger Carlsson, som samtidigt inte tycker sig se någon dramatik i detta.

– Samtidigt ska vi naturligtvis använda oss av de svenska företagens kompetens, säger hon.1-procentmålet: Att Sveriges bistånd skall uppgå till minst 1 procent av vår bruttonationalinkomst, BNI. För 2007 uppgår biståndet till 26,7 miljarder kronor (enligt Budgetpropositionen), vilket innebär att 1-procentmålet, precis som för 2006, kommer att uppfyllas.

Drygt hälften av biståndet går via biståndsmyndigheten Sida.

Realtid.se kommer inom kort att publicera en intervju med Sidas generaldirektör Maria Norrfalk.