Bestig ett berg, för fotots skull del 2

Det hela börjar på Arlanda och en ganska odramatisk flygtur till Oslo. Från Oslo så ska vi ta oss till något som heter Glitterhiem. Under den 5 timmar långa bilturen så upptäcker jag till mitt stora förtret att norska fjällen är avsevärt vackrare och mer välskötta än de svenska.

Det kändes som om vi stundtals bilade i Schweiz eller genom Bolivias djungler. Helt makalöst vackra korallblå sjöar och underbara gårdar med sluttande jordbruk (jag måste erkänna att jag har varit i vårt grannland alldeles för lite). Det hela kryddat med en mycket trevlig byggnation där norrmännen har förstått något som vi svenskar inte bryr oss om: likformighet.

De flesta byggnaderna passade in i naturen och med varandra vilket ger en förhöjd känsla av genuinitet. Alla hus hade gräs på taken och var byggda i samma stil, väldigt vackert. Självklart så har vi vissa platser som har liknande kvaliteter, till exempel vår otroligt vackra västkust.

Efter bilresan som ledde oss till en parkeringsplats sju kilometer från hotellet så fick man låna cyklar för att ta sig den sista biten. Det skulle jag inte ha gjort, tror inte att jag svurit så mycket på flera år. Efter att ha slängt cykelhelvetet i sjön bestämde jag mig för att hädanefter så gör vi det vi tränat för, nämligen gå.

Så går vi (vilket blev jobbigt också tack vare cykeln, jag fick ont på ganska privata ställen). Väl framme vid fjällstationen som låg väldigt idylliskt, så fick jag uppleva baksidan med att människor har kläder på sig, bekväma friluftskläder.

Självklart så ska man inte klä upp sig ute i vildmarken men man behöver inte heller se ut som att man trillat rakt ur en husvagn i södra Florida. Titta bara på Reinhold Messner, världens främsta alpinist genom tiderna. Han såg och ser alltid alpin ut, inte husvagnsmässig. Han blev av med sin bror och sex tår under en klättring och besteg därefter alla 14 toppar över 8.000 meter. Utan syre.

Men bortsett från klädkoden så var det en väldigt trevlig station. Vid ankomst fick vi självklart reda på att toppen vi ville bestiga låg tre timmar med bil bort från hotellet, så det var bara att ställa klockan på 05.00 och promenera de sju kilometrarna tillbaks till bilen, cykeln glittrade fint i vattenbrynet.

Då sommaren har bjudit på det sämsta vädret på hundra år fanns det ju ingen anledning att det skulle vara bättre i Norge. På vägen hem blev det dock 25 grader och klarblå himmel.

Till slut så var vi framme vid rätt fjällstation och kunde börja vårt stora äventyr, bestiga Nordens högsta berg, vandra över farliga glaciärer, gå längs höga stup och testa vår fysik till de yttersta. Vi spände på oss selar, satte på oss gore-tex i flera lager, laddade med stavar, yxor och proviant för en halv armé. Döm därför om min förvåningen när jag 300 meter från toppen blir omsprungen av en hurtig norsk sjuåring.

Jag har tidigare skrivit att man gör sådana här saker för att få ett bra foto men med tanke på väderleken och att toppfotot lika gärna skulle kunna vara taget på parkeringsplatsen utsiktsmässigt så får jag nog säga att detta gjordes av ett helt annat skäl, nämligen tillfredsställelsen att nå toppen.

Det är definitivt värt allt besvär när man efteråt sitter på fjällstationen på kvällen och intar middag med ytterligare en topp avklarad. Nästa år så blir det Österrike för att nosa på 4.000 meter, fan om det inte blir ett bra foto på den toppen.