Bedrägligt språkbruk

Det finns vissa förtjänstfulla undantag i pressen, till exempel Jenny Nordberg i Svenska Dagbladet som påtalat de enorma bristerna och korruptionen inom FN, UD och SIDA. Vi är säkert många som inte direkt höjer på ögonbrynen.

En Leviathan med 80.000 byråkrater blir med naturnödvändighet såväl ineffektiv som korrupt. Men när vi snarare diskuterar en eller annan miljard i biståndsbudgeten – eller huruvida en ministers lön rättsenligt kan tas från biståndsanslaget – i stället för att reda ut den fundamentala fråga om vårt bistånd över huvud taget kommer någon enda stackars fattig till del, ja då finns inga proportioner.

Och detta modus operandi är tyvärr politik i ett nötskal. Väldigt mycket är sken, charader, dimmor, avledningsförsök och språklig gallimatias. Det visar sig att såväl SIDA som UD inte förefaller ha koll på något som har med skattebetalarnas pengar att göra.

Superdiplomaten Bildt vill främst twittra från sina olika uppträdanden på världsscenen och knappast nedlåta sig till de triviala sysslor som varje departementsansvarig enligt sitt uppdrag är skyldig att göra. Och vem tror att vår modige statsminister Reinfeldt skulle våga ens andas kritik mot Bildt?

Alla som haft kontakt med SIDA och kan lägga ihop ett och ett har för länge sedan insett att denna ineffektiva och lättsinniga myndighet saklöst skulle läggas ned. Men visst, det kan ju vara bekvämt att ha en fet sidobudget där man från regeringens sida kan skyffla över en och annan artfrämmande kostnad för att snygga till siffrorna någon annan stans i statsbudgeten.

Vi har av Nordberg i SvD upplysts om hur regeringen hållit tillbaka försök till revision av biståndsverksamheten. Riksrevisionen har tvingats avbryta utvärderingsarbete av ”politiska skäl” enligt den tidigare utredaren Mats Alentun. Enorma och uppenbara brister i hanteringen blir i ansvariga politikers mun; ”det finns brister men vi arbetar aktivt på att förbättra”.

När det börjar undersökas hur detta aktiva arbete de facto går till får man följa upp med nästa lögn; ”vi har inte riktigt kommit i gång ännu” osv!

SIDA:s biståndspengar kanaliseras via FN-organet UNDP (United Nations Development Program) där man konstaterat att deras arbete och pengar inte kan visas ha hjälpt en enda fattig människa. Biståndsminister Engström uttalar sig luddigt med politiskt svammel utan konsistens och hon vill inte bli intervjuad angående denna centrala fråga tillhörande sina domäner.

Bildt har ännu inte sagt något i frågan, administrativt krafs i hans stora värld. SIDA förklarar de förödande resultaten i rapporten om UNDP med att rapporten lider av en ”otydlig resultatkedja”.

Inte endast politiker utan även delar av pressen har systematiskt anammat detta bedrägliga beteende att arbeta med egenhändigt snickrade ramar och kulisser, mörkningar, försåtliga vinklingar och bedrägligt språkbruk.

Detta har utvecklats till en skön konst i framför allt tidningar som Aftonbladet och Dagens Nyheter. Endast ett exempel ur högen: I september misshandlades en mörkhyad pappa och hans lille son i Malmö. Det var på vippen att gruppen av gärningsmän, förutom misshandeln i sig, hade skyfflat pappan över ett broräcke vilket med största sannolikhet hade förorsakat hans död. Det var ett vidrigt brott där man inte skydde att även slå den lille pojken, knappt två år gammal.

Tidningarna och SVT fick nu vad man skulle kunna kalla fnatt. Snabbt hade de format sin verklighet, det var fråga om ett så kallat hatbrott och snålvattnet rann nedför journalisternas mungipor. I medias värld är ett hatbrott något förenklat när en vit man (det är oftast män) attackerar, angriper, kränker (med ord, åthävor eller på annat sätt) eller skadar en annan person som är mörkhyad eller på annat sätt utmärker sig genom sin religion, kultur, etnicitet, sexuella läggning etc.

Det visade sig att de jublande och ”godhjärtade” hatbrottsbekämparna inom media snart satte i halsen. Det var med största sannolikhet inte fråga om vita, rasistiska svenska män som misshandlat fadern och sonen. Det var ett gäng av icke pursvenskar. Pappan hade till och med känt igen flera av missdådarna. Inför denna nedslående information försvann det brinnande intresset för brottet som en avlöning.

Nu såg jag dock att DN fortsätter att skriva, kanske för att försöka rehabilitera sig en aning? DN intervjuar chefen för hatbrottsgruppen i Malmö, Thomas Bull. Jag fick uppfattningen att han arbetar inom polisens ram och då sannolikt har till uppgift att såväl försöka förebygga som att utreda misstänkta brott av detta slag. Bull är naturligtvis medveten om hatbrottets önskvärda något förenklade anatomi; vit högerextremistisk svensk man slår svart man, muslim, jude eller homosexuell.

Nu var det tydligen inte så och Bull är bekymrad och tycker fallet är ”svårjobbat”. Vittnen vill inte avslöja sin identitet och Bull inflikar då att rädslan ”lika gärna kan bero på rädsla för polisen”. Lika gärna? Ja, Bull menar väl att det inte behöver vara så att vittnena är rädda för förövarna i sig utan för polisen. Varför då? Ja, den enda förklaringen för polisrädsla måste ju då vara att alla vittnen är kriminella och som sådana har en instinktiv avoghet mot samhällets ordningsmän. Allt såvida rädslan således inte beror på repressalier från förövarna.

Bull har redan som en ryggradsreaktion velat tona ned de sannolika gärningsmännens etnicitet vilket är comme il faut i svensk press. Det sannolika är att gruppen gärningsmän är just icke-svenskar och det är väl klokt att inte spekulera men kurder har nämnts. Kan någon föreställa sig vad som skulle hända om det visade sig vara en grupp romer? Eruption i vänstergrytan!

Oavsett vad resultatet blir av polisutredningen, om ens något, så har begreppet hatbrott nu ställts på huvudet och det förvirrar säkert Bull och hans kollegor då de ju fostrats i en viss ideologisk skola. Det var helt enkelt inte meningen att det skulle bli ”på dette vis”.

Det kan vara så illa att Bull & Co, med mediernas benägna stöd, egentligen inte vill se någon lösning på detta vidriga och fega våldsbrott. Bulls tal om att det är så svårjobbat kanske snarare är av politisk än polisiär art? En stor grupp misshandlar far och son. Det finns många vittnen. Det finns därmed inget som objektivt talar för att just det här vidriga brottet skulle vara så förfärligt svårt att lösa, inte minst mot bakgrund av att pappan ju sagt sig känna igen flera gärningsmän.

För klarhets skull så är det som kallas hatbrott en straffskärpningsregel i fall brott enligt brottsbalken har som motiv att kränka en person, folkgrupp eller annan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller annan liknande omständighet.

I svenska domstolar har man inkluderat förtroendevalda som en ”kränkbar grupp”. Däremot är inte tanken att angrepp på ”svennar” eller ”svennehoror” skall omfattas av lagens straffskärpningsregler där motivet troligtvis är att en medlem eller grupp av majoritetsfolket inte är kränkbar.

Jag tror att ”godhetsivrarna” inte för död och pina vill ha just det här ”hatbrottet” prövat i domstol. Varför? Jo, ty då måste domstolen sannolikt ta ställning till om hatbrott omfattar angrepp i all riktningar (det vill säga avseende gärningsmännens och offrens hudfärg, etnicitet, religion, sexuella läggning etc.) och inte endast är en speciallagstiftning för en viss typ av brott som begås av vita, svenska, högerextrema, heterosexuella män.

Om så vore det en rättslig sensation som jag inte tror skulle passera Europadomstolens nålsöga och knappast heller synkronisera med det allmänna rättsmedvetandet. Antingen gäller hatbrott alla eller så kan vi lika gärna avskaffa denna speciallagstiftning.