Båtar och rock´n´roll

Ursäkta en landkrabba, men det gungar lite under fötterna.

Det har varit mycket båtar och rock´n´roll på sistone. Rock…and roll…

Först den klassiska ångbåten M/S Blidöund när The Nomads gjorde sin årliga kryss. Därefter Rock´n´rollbåten när närmare tvåtusen punk- och rock´n´roll-förfriskade tokar åkte till Åbo och vände. Och nu senast den ytterst stillastående Vieille Montagne vid Söder Mälarstrand där garagerocken dockar och knockar.

Det började som en skakning på nedre däck, sjöng Mikael Wiehe.

Han är knappast ensam om att sjunga om båtar. Alla från Creedence Clearwater Revival till The Hellacopters har spelat in låtar i ämnet. Och just nu verkar svenska artister och arrangörer båttokiga som aldrig förr.

Staffan Hellstrand släpper en ny platta i dagarna och bjuder in till en tur med samma ångbåt som polarna i Nomads. Andra som mönstrar på charmiga Blidösund och puffar runt Stockholms skärgård i oktober är Carla & Plura från Eldkvarn och Ola Magnell.

Det arrangeras endygnskryssningar med Finlandsbåtar för hårdrockare, proggrockare, 50-talsdiggare och synthare – ja, det finns till och med en tatueringsbåt…

The Nomads korta skärsgårdssejour var trivsam värre. Lågt i tak men högt i tak, if you get my drift.

Jag träffade en far och son som åkte med för sjunde året i rad. Rörande.

Volymen var öronbedövande på den lilla utrymmet. Som att stå i The Nomads replokal. Vi kunde hålla i kajutans tak medan vi diggade och visst spelade de vattenburna nomaderna sin gamla Surfin´in the bars fast de sagt att de skulle hålla sig ifrån båttemat.

Allra höst var volymen om man – som jag gjorde inför andra setet – sätter sig på den långa träbänk som står precis framför scenen. En cymbal framför höger öra och ett ständigt duckande för Jocke Ericsons trumpinnar – närmare än så kommer man inte den vilda besten rock´n´roll. Även om stämningen var väldigt familjär och varm på båten.

Till och med Jocke Ericsons gamla mamma var med ombord. Väldigt rock´n´roll!

Att The Nomads pionjärinsats för att sprida garagerockens evangelium gett resultat visar sig tydligt i nyrekryteringen på den svsnaka rockscenen. Internationellt är svensk musik för många synonymt med en viss typ av rock i Nomads och Hellacopters kölvatten.

Fyll en Finlandsfärja med närmare tvåtusen taxfree-nallande rockfreaks och ställ så många band på scenen och discjockeys på övriga utrymmen att det inte finns en rimlig att fånga alla och du har – förutom den här Panamakanalen till mening – Rocknrollbåten i ett nötskal. Med en öl bredvid.

Slående många av de här banden har sina rötter i just den kanal som Nomads och Hellacopters varit med om att muddra. En ny tradition inom traditionen.

En på många sätt fantastisk kryssning där Fjodor från Ebba Grön står och letar efter sina skivor (han är en av många namnkunniga DJ´s denna resa) och gamle punkveteranen Charlie Harper från U.K. Subs (ja, där hade vi de brittiska ubåtarna också) står och hänger med kids som skulle kunna vara hans barnbarn.

Har ni förresten tänkt på hur vackert Åbo ter sig från insidan av en båthytt?

Ursnygga damtrion Baby Shakes repriserade sin charmiga, självlysande powerpop-tuggummipunk på den fast förankrade partajbåten Vieille Montagne. Inte särskilt många sjömil från ökända sista-anhalten-pråmen Patricia, men innehållsmässigt två skilda världar. Åtminstone när de eldsjälarna bakom Savage Magazine håller i arren.

Då är det inte nådigt. Då reser sig de allra smutsigaste bestarna från garagerockens underströmmar upp till ytan. Baby Shakes är tre nätstrumpetuffa, attitydstinna damer från New York (och Atlanta) som skiter i rådande trender och istället gör korta, punkiga power pop-dängor som Nick Lowes 19-åriga döttrar.

En cover på The Undertones sitter heller aldrig fel.

Så även om musikbranschen trampar vatten finns det nya kickar att hämta.

Vi går till botten där vi står, men flaggan den går i topp, sjöng visst Wiehe också.

Sjösätt mig den dag jag dör, säger jag.

Nya album

Babyshambles: Shotters nation (Parlophone/EMI)

Pete Doherty må ha hamnat i rubrikerna för knarkkaos, Kate Moss och tavlor målade med blod. Faktum kvarstår ändå: Han är en jäkligt begåvad man. Det bevisas av Babyshambles andra album; det första sedan gruppen lämnat legendariska indie-etiketten Rough Trade. Mick Jones från Clash står inte heller som producent utan nu är det mer koncentrerat. En ”riktig” producent – Stephen Street – har hand om att styra skutan rätt. Den sammanrasande stämningen från debuten har delvis ersatts av en mer kompakt och fokuserad attack. Svenska kritiker verkar vilja heja på.

En begränsad upplaga kommer i papp-slipcase, med bonus-dvd:n We like to bbogaloo. 40 minuter intervjuer om alla låtarna plus fem liveinspelade nummer och en musikvideo till Delivery.

The Donnas: Bitchin´ (Cooking Vinyl/Bonnier Amigo)

Dessa fyra amerikanska donnor ritar en liknande utvecklingskurva som sina 80-talsföregångare The Pandoras. Från Ramones-lika-I-don´t-wanna-kortisar via garagepowerpunkpoprockiga nutidsklassiker som gjorde gruppen till Sahara Hotnights favoritturnékamrater till dagens utstuderat 80-talsstilistiska hårdrocksderivat. Det är en smaksak vilken period man föredrar; jag saknar stunsen. Bitchin´ släpps även i en två låtar längre vinylversion. Då är det dubbla lp-skivor i lila vinyl. Donnawetter!

Annie Lennox:
Songs of mass destruction (Sony BMG)

Annie Lennox lindar in sin karakteristiska och berömda stämma i fluffiga arrangemang på nya skivan. Det är inte svårt att gissa att hon vunnit en Oscar för en låt i Sagan om ringen. Veteranproducenten Glen Ballard har fixat till albumet i sin LA-studio och det låter kristallklart. Det finns mörkare stråk också, även om det här är lättlyssnat som bara den. Sing märks mest, då den innehåller gästspel av 23 internationellt framgångsrika sångerskor. Madonna, Jess Stone, Celine Dion, Bonnie Raitt, Shakira, Angelique Kidjo, Pink… Sisters are doing it together, som Eurythmics inte sjöng en gång i tiden.

John Fogerty: Revival (Fantasy/Universal)

Traditionell rock från gamle Creedence Clearwater Revival-mannen. Rutig skjorta, Fender Telecaster och texter om ytligt strålkastarleverne, smutsigt krig och en tillbakablick till kärlekssomaren 1967. Innehåller inga Proud Mary, Green river eller Down on the corner men det är gubbrock så att det stänker på traktorn.

Chip Taylor & Carrie Rodriguez: Live from the Ruhr Triennale October 2005 (Train Wreck/Rounder/Rootsy/Border)

Chip Taylor var i Sverige härommånaden och gjorde några bejublade spelningar. Då hade han inte med sig Carrie Rodriguez, som Taylor turnerat ihop med ett tag nu. Rordiguez fiol och sångröst kompletterar Taylors akustiska gitarr och samtalston-röst på ett förnämligt vis. Som på denna liveplatta, inspelad i Ruhr-området. Här lyxas singer/songwriter/country-stuket till med ett helt bandi ryggen, bestående av kändisar som Bill Frisell (elgitarr och loopar) och Greg Leisz (steelgitarr och mandolin). Emmylous kompis Buddy Miller hoppar in på elgitarr på Taylors gamla hitkomposition Wild thing. Jovisst är det samme man.

Deborah Harry: Necessary evil (Eleven Seven Music/Sound Carrier/Bonnier Amigo)

Blondie-sångerskan Deborah Harry tar ut svängarna på sitt första soloalbum sedan 1993 års Debravation. Phil Spector-flickgrupp-ekon, modernare dansgolvsrytmer, slipad poprock och tribalistiska trumexperiment samsas på en platta som lär ha svårt att nå ut till någon stor allmänhet men vars beståndsdelar kanske kan tilltala de idoga Debbie-fansen. Gamla parhästen Chris Stein från Blondie medverkar liksom produktionsteamet Super Buddha från New York och några herrar från Jazz Passengers, som Debbie sjungit en hel del med tidigare.

Bahnhof:
Reverse (Strange Ears/Naz Promotions)

Svenska Naz Promotions satsar på att pusha för ny dansk musk i Sverige. Ett färskt exempel är Århusbandet Bahnhof vars debutalbum blandar postrock med electronica på en synthig grund. Bahnhof spelade på Borlängefestivalen Peace & Love Festival i juli och turnerar i Sverige i höst.

January Jaunt: Echoes & stills (Strange Ears/Naz Promotions)

Electronica varvas med lager av indiepop och postrock i danska January Jaunts musik. Den här debuten ger mersmak och den smaken kan fås på svenska scener i höst. Inte på någon januarirunda som bandnamnet ger sken av.

Melissa Etheridge: The Awakening (Island/Universal)

Melissa Etheridge väcker ofta jämförelser med jordnära, rustika artister som Bruce Springsteen och John Mellencamp. På nionde soloalbumet The Awakening är tonen sökande och kanske lite mer dämpad än vanligt. Etheridge diagonsticerades med bröstcancer och det har tydligt färgat av sig på musiken och texterna. Skivan innehåller inte bara normala låtar utan även fyra närmast mantra-ljudande spår.

Flower Kings: The sum of no evil (InsideOut/Border)

Elfte studioalbumet från blomkonungen Roine Stolt (tidigare i Kaipa, även i Transatlantic) bjuder symfonisk progg en masse. På The Sum of no evil träder Stolt stolt fram som den nästan totaldominerande kompositören. Tidigare drog Tomas Brodin en stor del av det lasset. Då är det kanske naturligt att musiekn här drar åt Stolts andra band Transatlantic, eller Flower Kings-skivor från längre bak i karriären. Sex spår som sträcker ut sig över 75 minuter.

Fire Engines: Hungry beat (Acute)

Skotska Fire Engines är gamla favoriter hos och inspirationskälla för landsmän som Franz Ferdinand och Primal Scream. För att inte tala om vissa medlemmar i bob hund. Gruppen kom fram samtidigt som hela vågen kring Postcard Records (med grupper som Orange Juice, Josef K, Aztec Camera) under 80-talets början. Avig, spretig, konstfull rock med gitarrer som snurrade runt i högtalarna som mekaniska insekter i en absurd version av Tomtens vaktparad.

Fire Engines existerade i halvannat år och hann med tre singlar samt en mini-lp. Allt samlat på denna deluxe-utgåva som lockar med 16-sidig färg-booklet med liner notes, bilder och ant godis. Bandet har börjat spela liv igen i begränsad form och ligger tidsmässigt rätt med tanke på hur många band låter i dag.

Ny singel

Kraftwerk: Aerodynamik + La Forme remixes (EMI)

Trendriktiga Hot Chip tar sig an två låtar av synthpionjärerna Kraftwerk och plötsligt doftar det rökmasin i hela rummet. Technosulfat i kvadrat. Sammanlagt 20 minuter och inte tusan känns Kraftwerk igen i stroboskopljuset. Läckert omslag i grönt där jewelboxen verkligen kommer till sin rätt.

Lykke Li:
Little bit (LL Recordings) Albumdebut på G för Lykke Li, spaltens mysterium under Accelerator-festivalen nyligen. Taken By Trees-Victorias kompis debuterar med en ep där en viss tyngd i popen blandas med frostigt piano.