Bara ett barn

Delar ur kapitel tre

Hon fick äta i sängen. När de var färdiga lät Sophia Peter stryka henne över kinden och lägga sig tillrätta bakom hennes rygg. Hon höll ögonen vidöppna för att inte somna, började räkna tyst för sig själv. Peters andning blev tyngre.

När hon hunnit till åttiofyra sov han djupt, på rygg, med munnen öppen och huvudet så långt upp kudden att det lutade bakåt. Hur han lyckades somna så fort hade hon aldrig begripit.

Hon höll andan, lyfte bort hans hand från sin höft och tände nattdukslampan. Akten hon fått av Anna-Maria innehöll allt hon behövde. I omfång var den inte speciellt respektingivande. Socialnämndens utredare brukade inte ha hunnit så långt i det här skedet.

Sophia ansågs vara särskilt lämpad för de här sakerna, trots att hon faktiskt var den enda på byrån vars praktiska erfarenhet av småbarn var så gott som obefintlig. En sommar på ridläger hade hon fått byta blöjor på ridlärarens fyra månaders gamla dotter, det var allt.

En kissblöja, hon mindes lukten, av bebisen och blöjan. Eller så blandade hon ihop det med den siraptunga melassen de gav hästarna en gång i veckan. Det var fortfarande den enda blöja hon någonsin hade bytt.

Ändå var hon byråns expert på barnfrågor. Och hon förtjänade det, för hon gjorde det bra. Men så hade ingen någonsin bett henne byta blöjor på någon klient förstås. Trots att en hel del av hennes klienter luktade som om det var just det som behövdes.

Sophia blötte fingret och bläddrade förbi Länsrättens förordnande och ett par hundra aktsidor. Hon skulle läsa och skriva anteckningar i någon timme. Det räckte. Yttrandet hon skrev så här tidigt i processen blev sällan mer än ett par meningar långt.

Efter att ha slängt de mindre intressanta dokumenten på golvet ögnade Sophia igenom beslutsprotokollet från Stadsdelsförvaltningen. Hon bet sig i underläppen och pressade handflatan mot bröstbenet. Det fanns också ett läkarutlåtande från den doktor som hade som undersökt pojken omedelbart efter omhändertagandet och den handläggande socialsekreterarens tjänsteanteckningar.

Nere på Sibyllegatan körde en ambulans förbi, det blåa skenet svepte över aktens bleka sidor, upp över väggarna, taket. Någon sekund, sedan var endast det vita ljuset från sänglampan kvar i rummet. Ljudet efter sirenerna dröjde, ekade allt svagare, längre och längre bort i staden. Sophia krånglade sig upp på kudden och satte sig tillrätta för att läsa vidare.

Myndigheternas språk kunde Sophia tala, skriva och läsa flytande. För två dagar sedan hade en sjuårig pojke flyttats från sin mamma och pappa. Snart skulle hon veta varför.

* * *

”Du måste sluta, Alex. Jag menar allvar.”

Alex hade en dålig dag. Det sprutade papper, bitar av tuggummi och blyerts från andra raden. Karin Lidstrand hade låtit honom sitta där istället för längst fram.

Hon inbillade sig att han lättare skulle smälta in i klassgemenskapen på det viset. Om hon låtsades som om hon inte behövde ha ständig koll på honom kanske han glömde att han var tvungen att bråka för att få uppmärksamhet.

Så hade hon resonerat: inte längst bak, inte längst fram, bara en i mängden, en som alla andra. Men det hade inte fungerat. Nu var det uppenbart att allt i klassen kretsade kring Alex och hans elektriska humör.

När det var trettioen minuter kvar på lektionen kom Alex oanvända mattebok flygande genom rummet, studsade på en fönsterkarm och ner på klasskamratens Ellas ena hand. Ella började gråta hysteriskt.

Boken hade landat med hörnet på tummen. Det skulle bli ett blåmärke och nagelbandet var skrapat, men det hade inte gått hål. Karin klappade flickan på kinden för att lugna ner henne. Sedan klev hon fram till Alex och tittade på honom.

”Du måste sluta”, sa hon igen.

Hon tänkte inte hota honom , så efter det var hon tyst och tittade på klockan ännu en gång.

Vad skulle hon göra? Tjugonio minuter kvar och slut på idéer. I utkanten av sitt synfält såg Karin hur Alex höjde armen. I handen höll han sin anteckningsbok med hårda pärmar. Trött men bestämt tog Karin strax ovanför handleden för att hindra honom från att slå henne med den.

På ett ögonblick försvann den kaxiga minen. Alex sänkte blicken, pupillerna växte. Han blev gråblek i ansiktet. En tunn hinna av svett lade sig över pannan och överläppen. Han hade ont, väldigt ont.

Karin satte sig ner på huk och drog upp hans tröjärm till armbågen. Hon hade gjort honom ila och hon ville veta varför för så hårt hade hon inte tagit i honom.

De var inte svåra att hitta. Fyra stycken, satta i en perfekt symmetrisk ellips, grisrosa och varfyllda. Två av dem hade gått sönder och en genomskinlig vätska glänste i såren. Ett par av håren på Alex arm var kladdiga. Huden knottrade sig, antagligen frös han. Möjligen tog det Karin nästan en sekund innan hon förstod vad hon tittade på. Det snurrade till i hennes huvud.

Hur lyckas man placera dem så exakt? Han måste ha varit helt stilla, inte rört sig en millimeter. Hur kan man få en unge att sitta still medan man gör något sådant?

Karin drog snabbt tillbaka ärmen och reste sig. Han ska inte behöva visa sina kompisar detta, bestämde hon och gick till väggtelefonen och ringde in till lärarrummet. Mellanstadiets engelsklärare svarade.

”Jag skickar ut min klass på gården. Jag måste till syster med en elev. Kan du passa dem tills det ringer ut?”

När dörren slog igen efter den sista av hennes elever vände hon sig mot Alex. Hon hade ingen aning om vad hon skulle säga. Kanske skulle hon åka hem, hämta sin påbörjade anmälan till soc och skriva klart den? Tanken på en formbunden skrivövning kändes utav någon anledning lugnande. Men hon visste redan att det var för sent. Hon måste ta itu ,ed detta på en gång. Det här var på riktigt och det hände precis just nu.

”Vi ska gå till syster, tycker jag”, lyckades hon få ur sig.

Karin Lidstrand sträckte ut sin hand. Alex tog den.

”Vi ska se om du inte kan få lite salva på det där så att det inte gör så ont.”

Skolsyster Mia Schlyter var strax över sextio år, bred och stadig som en kyrkport i massiv ek, med fjunig överläpp och tunna glasögon som hängde i en snodd runt halsen.

Väl inne på Mias kontor slet sig Alex loss och kastade sig in i ett hörn bakom en överdimensionerad fikus i kruka. Där satte han sig med huvudet mellan knäna och ryggen vänd utåt. Mia lyfte knappt på ögonbrynen.

”Han kommer ingenstans, jag har låst dörren. Låt honom vara ifred, han sitter bra därnere.”

Mia öppnade en mikrovågsugn som stod inklämd i hennes välfyllda bokhylla och ställde in en kopp. Trettio tysta sekunder senare tog hon ut den igen och rörde ner en påse pulver med en sked. Ur en låda i skrivbordet fiskade hon upp en näva marshmallows som hon tryckte ner i drycken.

”Den här sockerhysterin som ni i er generation håller på med, den är bland det fånigaste av allt det fåniga som ni har hittat på. Socker, ska du veta Karin, är ett viktigt vapen i kriget mot barnen. Det lugnar, lindrar smärta och tröstar mer effektivt än något annat. På min tid stoppade vi det till och med i tandkrämen. Och jag har inte ett enda hål. Jag, gamla människan, inte ett enda.”

Hon ställde ner muggen på golvet bredvid Alex rygg.

”Sitt du där en stund. Jag ska prata med din fröken så länge. ”

Karin tittade med runda ögon på Mia. Hjärtat slog dubbelt så fort som vanligt.

”Vad ska vi göra?” Hennes röst bar knappt. Hon ville helst av alt gråta. Kanske borde hon också be om varm choklad.

”Vi ska ta det lugnt. Sedan ska vi titta på honom, jag ska anteckna och du ska sitta med och lyssna på vad jag säger så att jag inte glömmer att anteckna något viktigt och inte antecknar något som inte stämmer.”

Karin nickade. Mia vände sig mot krukväxten. Kroppen var försvunnen. En tesked klirrade.

”Jag ska vara försiktig. Så att det inte gör ont.”

Ett svagt ljud hördes från golvet. Det lät som om Alex slickade sig om fingrarna.

”Sedan ringer vi till socialen. Där ber vi att få prata med Lisa Zeiger. Jag har arbetat med henne tidigare. Hon är bra. Särskilt när man måste agera omedelbart. Hon är tillräckligt gammal för att inte orka vara rädd för att göra det som behövs. Hon får komma hit och hämta honom. ”

”Hämta?” Karin kände hur rösten försvann. ”Vaddå hämta?”

”Vi får se hur han ser ut, men vi kan knappast skicka hem honom till stället där de använder honom som askfat, eller hur?” Mia vände sig om.

”Hörru, grabben. Kom ut och hämta fler marshmallows. Ta med dig koppen så får jag kolla på dina armar under tiden.”

Han kommer aldrig ut frivilligt, han Karin tänka innan hon såg hur Alex kröp fram och reste sig.

”Hoppa upp här.” Mia klappade på den pappersklädda britsen. ”Du kan ställa koppen där bredvid. ” Alex hoppade upp. ”Armar-uppåt-sträck.”

Hon borde ha blivit lejontämjare på cirkus, tänkte Karin, eller fredsmäklare i Mellanöstern.

Sedan såg hon barnets rygg och armar. Hon blundade hårt en stund, sänkte blicken och höjde den igen.

Hur har jag kunnat missa det här? I mitt klassrum

Mia drog åt sig Alex armar, tittade på dem, en sida i taget och strök honom försiktigt på ryggen.

”Det kanske är bäst om du antecknar”, sa hon. Rösten hade förlorat lite av sin styrka.

”Du har papper och penna på mitt bord. Okej? Är du beredd?”

Mia såg ut som om hon tog sats. Karin svalde. Det smakade surt i munnen. Hon greppade tag i pennan och höll den så hårt att knogarna vitnade.

”Brännmärken på armar och rygg. Runda i formen, en knapp centimeter i diameter. Nygjorda ser det ut som Samtliga märken är av samma storlek och form….” Mia tittade Alex i ögonen. ”Du borde säga till pappa att det är farligt att röka.”

Alex vred sig åt sidan, tog upp kroppen igen och smuttade på chokladen. Mia vände sig mot Karin som skrev så fort hon kunde.

”Hänger du med? Jag räknar till åtminstone sju stycken. Plus fyra, nej sex ärr av samma typ. På överkroppen. Ett par blåmärken på axlar och överarmar. Ett större blåmärken vid nedre delen av bålen av bålen. Vänster sida… sitt still killen, jag är strax klar… som ömmar vid beröring.” Hon harklade sig.

”Jag kan inte bedöma åldern på alla de här skadorna, mer än att de där cigarettmärkena är nya. Resten får de göra på sjukhuset.”

Alex rätade på ryggen och lyfte upp hakan. Han spände överkroppen. Den ena armen var böjd utåt, den andra höll krampaktigt i koppen. Nedför pojkens hals rann tårar, men han gav inte ett ljud ifrån sig.