Avslöjande vecka

Inspirationen till krönikor kommer ju ofta från det löpande ofantliga nyhetsflödet även om privata upplevelser, läsning av böcker med mera också kan ge stoff.

I denna krönika tänkte jag ge mig på tre korta betraktelser över händelser som fångat mitt intresse under veckan som gått.

Moderaterna på SD:s planhalva

Det börjar bli riktigt roligt i den annars så urtråkiga svenska politiska manegen. De små allianspartierna sliter och rycker så gott de kan i de bojor om Fredrik Reinfeldt naglat fast dem i. Nu gäller det riksdagsvalet 2014 och ingen kan påstå att moderaternas allianskamrater skördat några saftigare frukter under den tid de fått sitta på taburetterna.

Men, det är inte så lätt att slita sig loss och det enda riktigt påtagliga försöket hittills är centerns vådliga utspel som ändå förtjänar en smula erkännande för sin frimodighet, för att inte säga sitt dödsförakt.

I sin iver att inte bli beskylld för att acceptera några av Sverigedemokraternas ståndpunkter i invandringsfrågan kastade sig Reinfeldt förra året i knät på Miljöpartiet. Han förvandlade sig i traditionella moderatögon till en Doktor Faustus som sålde sin själ till, om inte djävulen så de naiva vänsterkrafterna.

I min krönika ”Janne Don Quixote Josefsson” nyligen skrev jag att integrationsministern Billström plötsligt skickades fram av Reinfeldt för att förklara att moderaterna ”alltid” tyckt att ”volymen” invandrare är för stor och att kraven på anhöriginvandring måste skärpas. Det gav ett lite märkligt intryck att Billström konsekvent använde ordet ”volym” som om invandrare vore en slags fungibel vara och inte människor av kött, blod och själ.

Dessutom framförde Billström att det främst är kommunernas problem att hantera den ”volymmässigt” allt för höga invandringen. Tanken var ju att anhöriginvandring skulle vara villkorad av att försörjnings- och bostadsfrågan var löst. Så har emellertid inte frågan hanterats i praktisk tillämpning.

Reinfeldt har senare försökt att backa från Billströms ”volymsnack” och emfatiskt förnekat att moderaterna skulle ha påverkats av SD:s framgångar i opinionen utan alltid haft denna synpunkt på invandringen, trots att den tidigare överenskommelsen med miljöpartiet talar ett diametralt motsatt språk.

Trots att – enligt såväl Reinfeldt om Billström – ”ingenting har hänt” vad moderaternas inställning till invandrarfrågan beträffar skall man tillsätta en moderat internutredning i frågan. Det är naturligtvis också så – i enlighet med den notoriska politiska lögnen – att upproren bland kommunpolitiker inte haft någon påverkan.

Politiker är de enda som oförblommerat kan ljuga sig blåa i media utan att naglas fast i sina lögnhärvor. De har tränat hårt och länge ty de vare sig rodnar eller blinkar utan stirrar rakt in i kameran med fast, uttrycklös blick.

Nu får vi se vad denna omvändelse under galgen kommer att leda till. Om bumerangen knockar Sverigedemokraterna, liksom en dödskyss, genom att valboskapen resonerar på följande vis: ”Vad skönt nu behöver vi inte rösta på SD till följd av dess invandringspolitik utan kan nöja oss med moderaterna”. Alternativet är att bumerangen, som bumeranger plägar göra, kommer tillbaka och slår Reinfeldt i huvudet.

Den arabiska vintern

Som vi minns startade det som kallats den arabiska våren i Tunisien och den tändande gnistan var en grönsakshandlare som i protest och desperation brände sig till döds. Vänstern i väst jublade då den ena diktatorn efter den andra föll i Mellanöstern.

För många av oss var det dock uppenbart att risken var överhängande att denna typ av diktatur skulle komma att ersättas av islamistiska regimer där radikala jihadister skulle skriva agendan med faiblesse för sharialagar, begränsad yttrandefrihet, kvinnoförtryck, frånvaro av religionsfrihet etc.

Den första vårblomman blev så Tunisien där det under en kort stund såg ut som om demokratiska, sekulära krafter kunde samverka med politiker kodade enligt islam. Nu visade det sig, föga förvånande, att detta endast var en from förhoppning.

Den främste oppositionspolitikern och den tunisiska arbetarrörelsens starke man, Chokri Belaid, sköts under förra veckan till döds på öppen gata i Tunis. Belaid var socialist och förordade en sekulär regim som skiljer på religion och politik.

Regeringspartiet, det muslimska Nahda, fördömer dådet officiellt och tvår sina händer samt skyller på ”utländska krafter”, något vi känner igen från diktatorernas dagar. Men om detta talas det inte i vår vänstermedia.

Skillnad på

Dansken Lars Hedegaard blev nyligen utsatt för ett regelrätt mordförsök där en missdådare avlossade ett skott mot Hedegaards huvud men där kulan med en hårsmån missade sitt mål. Vid ett försök till ett andra skott klickade skjutvapnet enligt Hedegaards uppgifter. Hedegaard är ordförande i en förening om heter det Danska Tryckfrihetssällskapet.

Sverige har ett motsvarande sällskap där Ingrid Carlqvist är ordförande. Tillsammans har dessa startat tidskriften Dispatch International. Hedegaard är uppenbarligen kritisk till islam vilket jag antar avpeglar sig i tidskriftens spalter.

Symtomatiskt är att Aftonbladet inte med ett ord berör och fördömer att tryck- och åsiktsfriheten angripits med våld i avsikt att döda. I stället påpekar tidningen att Sverigedemokraterna i januari distribuerade Dispatch International till partiets medlemmar. Och så framhåller kvällstidningens journalist att Stiftelsen Expo, som erhållit rollen som en inofficiell censurmyndighet, bedömt Dispatch International som rasistisk.

Att en person, visserligen med åsikter som inte passar in i den socialistiska och vänsterliberala normen, genom ödets försorg undgår döden är inget som synes bekymra Aftonbladets skribent. Är man kritisk till islam förtjänar man tydligen att dö precis på samma vis som islamister anser att de ”otrogna” förtjänar att dö.

Ännu mer stötande är uttalanden i Expressen av Journalistförbundets ordförande, Jonas Nordling. Hans krumbuktiga kommentarer får anses infantila, inte minst mot bakgrund av hans position i medievärlden. Så här sa han bland annat:

”Egentligen är alla attacker på människor något som man bör fördöma, och om det dessutom är en attack som handlar om att tysta någon så är det ytterligare något som man borde ta avstånd ifrån”.

Han talar om våld i allmänhet och att ”man borde” och så vidare. Inte ett ord om det konkreta fallet, inget personligt avståndstagande till stöd för en kollega i mediesektorn!

Detta är i ett nötskal vänsterns syn på människovärde, tryck- och åsiktsfrihet.

Ytterligare kommentarer är överflödiga!