Är Washingtons epok som "East Hollywood" slut?

URBAN OBSERVATÖR Time flies. Det är inte länge sen en ung ”kung Amerika”, president Barack Obama, år 2009 nästan kejserligt med ett eget hov och en likasinnad stab på cirka 40 000 drog in i Washington till massornas jubel. Precis som Ludvig XIV präglade modet i Versailles med sitt hov, så anger en ny president med sin nya stab på tiotusentals människor inte bara det politiska tonläget utan skapar oftast också en ny stil, en känsla och en attityd i USA:s huvudstad.

Många förstod detta första gången under Kennedyepoken då en aristokratisk elegans och en intellektuell briljans plötsligt slog igenom över hela linjen i Washington. När Lyndon Johnson fick ta över blev staden med ens burdusare med ett kraftfullt ryggdunkande enligt ett mer "macho" och bondskt Texas-manér. Med Nixon spreds något mediokert och utslätat normalt medelklassigt, även om adrenalinet då och då rann till runt de psykopatiska och smått kriminella utspelen. De riktiga kännarna säger att allt från slipsmode till krogtrender, eller svordomar för den delen, kan ändras beroende på president. Att de lojala så att säga rättar in sig i leden och är sin ledare till lags i hundratals små detaljer, både i vardagen och inom societetslivet.

En av de skarpaste svängningarna var när Reagan avlöste Carter. Som över en natt försvann alla jordnötter à la sydstaterna och ersattes av de mer kaliforniskt jovialiska Jelly Beans – inte bara i Vita huset utan i tusentals lunchrum och på privata partyn – ibland självfallet som ett skämt, men minst lika ofta som ett mer allvarligt drag i karriären. Carter som var en av de första energisparande presidenterna drog in alla chaufförer och limousiner på departementsnivå. Plötsligt såg man högt uppsatta personer ratta sin egen lilla japanska bil. I nästa stund slår Reagan till, om inte kejserligt så dock "hollywoodskt", och antalet limousiner i staden ökade markant. Plötsligt kunde till och med en domare i Högsta Domstolen komma i en vräkig Cadillac.

Bill Clinton anses vara den som satte sprätt på staden riktigt ordentligt, allt öppnade upp sig. Partyn blev vanligare och mer legitima, representationen boomade. Att hänga på krogen och att visa upp sig blev en del av det styrande släktet. George Bush blev hans raka motsats och sågs bara ett fåtal gånger på krogen – på Morton’s. Skämtsamt skruvade man på en del barer i närheten av Vita huset ner musiken redan vid 21-tiden, och nästan viskade: ”så att presidenten kan somna”.

90 procent av invånarna i Washington ville inte ha "den unge Bush" som sin president när han valdes av det amerikanska folket. De var alla övertygade om att han skulle bli stadens sämsta ansikte utåt, en smärre katastrof för Washingtons image. Och mycket riktigt. Han blev sällan bjuden på kända stora tillställningar och visade sig knappt ute på stan på åtta år. Istället flydde han tillbaka till sin ranch i Texas så ofta han kunde.

Med Obama blev allt precis tvärtom, han blev stadens mest efterlängtade president på länge. Varenda välgörenhetstillställning, societetens stora partyn, stadens krögare, de stora teatrarna och museerna, de olika stadsdelarna – alla räknade med, och fick, hans närvaro. Stadens turistmyndigheter gnuggade händerna. Via den nye, unge och dynamiske presidenten fick Washington en ny kraftfull image, en charmig "uppåtpuff" av sällan skådat slag.

Washington har på många sätt länge varit världens mäktigaste politiska stad. Om Hollywood och Los Angeles har försett USA och världen med en nyproducerad adel – de stora kändisarna, skådespelarna och musikerna som styr och ställer över allas vår fantasi med sin industri och egna nöjeskorrespondenter – ja då tar Washington istället på samma sätt, med sin politiska adel och glamouriserade maktsfär, tag i den så kallade "verkligheten".

Så har Washington i många tongivande kretsar i det längsta lyckats befästa sin ställning som ett slags ”East Hollywood”. Ingen stad har av USA och världen haft så högt uppskruvade förväntningar på sig som just Washington då Barack Obama tillträdde sina första fyra år 2009. Här i "världens största småstad" stegrades förväntningarna. Både den egna och den globala ekonomin skulle lösas. Freden förväntades krypa närmare och krigen krympa. Klimatförändringar skulle bromsas, svält trängas undan, sjukdomar stoppas. Ingenstans har någonsin hoppet och viljan känts så ung och stark, makten plötsligt så briljant och pragmatisk – och så nära.

Få städer är så magiskt märkliga som Washington. En stad knappt större än Oslo, Helsingfors eller Göteborg har försetts med en pompa och ståt ungefär som när S:t Petersburg skapades som huvudstad till det ryska imperiet. I Washington har stadsplanerare och arkitekter fått ta ut svängarna och helgjutet sätta ned foten – att här är den nya demokratins och den nya civilisationens maktcentrum. Bortsopat är det annars ofta ärftliga totalitära draget. Washington ingjuter trots allt värme. Kanske för att man lånat friskt från det bästa bakåt i tiden, må det så vara från ett glamouröst borgerligt Paris men med ett falskt skimmer av ”frihet, jämlikhet och broderskap”, eller från demokratins ursprungliga vagga i antikens Aten. Plus att man ständigt adderar viktig nutidshistoria till sin starka historiska mytologi.

När många andra städer tappat lite i glans, så har Washington i allra högsta grad byggt upp och erövrat sin. Man har tagit klivet ur sin sydstats- och småstadsdvala och blomstrar nu som både spännande huvudstad, dynamisk världsmetropol och en av världens ledande kulturscener. En gång var det bara kallhamrade byråkrater och politiska arbetsnarkomaner som kunde finna en tillfredsställelse i en Washingtonplacering. Andra fick spader och lappsjuka, men teg och led de år man kommenderats. Att förlora ett val och få resa hem kom inte sällan som en befrielse.

In i det längsta har Washington varit den ultimata karriärdrömmen för många unga begåvade – för alla dem som tyckt att det finns ett billigt, ytligt eller rent av motbjudande drag över Hollywood eller Wall Street. För vid sidan av de självklara politiska jobbadresserna som kraftigt tappat i status – Vita Huset, Kongressen, alla departementen, hela den yttersta politiska byråkratiska beslutsapparaten – så lockar ständigt magiska arbetsplatser med berömda namn som CIA, FBI, NATO, Pentagon, Högsta domstolen, Världsbanken och Internationella valutafonden.

Här finns nästan alla ledande politiska "think tanks", spjutspetsskolor som Paul H Nitze School of Advanced International Studies. Här flockas de allra mäktigaste advokatkontoren. Medieföretag placerar ofta sina starkaste och viktigaste medarbetare på sina Washington-redaktioner, även om huvudredaktionen är någon annanstans. Staden blir som en spännande myrstack för journalister, jurister, lobbyister, spioner, diplomater – och politiker. Precis som Hollywood får sina groupies av alla de slag, så har Washington också en besutten och nyfiken grupp av "hangers-on” som tycker att det är här man ska mingla, och ha våning och villa. Att det är mer spännande att nästla in sig med makten i "DC" än att fastna på fåfängans marknad på Manhattan eller i LA.

Som jämförelse – när man pratar om London, Paris och Berlin så menar man oftast just bara städerna och inte en sfär på tiotusentals människor som skulle kunna tänkas surra som bin, en europeisk maktklan, runt en Angela Merkel eller Theresa May. Den glamouren har ytterst bara funnits kvar i Washington, i det sista imperiets maktcentrum. Men man är ju nästan beredd att ställa frågan runt dödsryckningarna: I hur många år, månader, veckor eller dagar till?

Nästan alla stora städer har sina egna koder och preferenser av kändisskap runt sina mest kända krogar. För hur rolig är en restaurang som bara är känd för bra mat? Nej, bättre upp. Var intar Hollywoods stora sina måltider i Los Angeles? Var hittar man det filosofiskt rätta sorlet i Paris? Var minglar gallerister och nya konstnärsgenier i Berlin? Var i London finns den globala ekonomin i soppan? "Stora lilla Washingtons" lockelse är förstås en spännande politisk maktscen till både lunch och middag, ett unikt krogscenario i hela världen. Som det gamla ordspråket lyder – ”an empty stomach is a poor advisor”.

Och i en stad där ”advokater” surrar som bin runt kongressmän, ministrar och viktigpettrar från olika departement, där de ettrigaste politiska pennorna och de tyngsta och mest snokande reportrarna nyfiket korsar farliga politiska stigar, där världens viktigaste och mest glamourösa diplomatkår ständigt hamnar vid bordet bredvid – och ibland vid samma bord – som CIA eller FBI, där blir det förstås spännande.

Givetvis finns det mycket komik runt krogars politiska mytologi, eller ambassaders matfilosofi för den delen. Ett tiotal barer i Havanna hävdar att Hemingway var just deras stammis. På samma sätt insisterar tjoget krogar i Washington att Bill Clinton alltid åt middag hos dem, andra hur den förre statssekreteraren Condoleezza Rice var deras lunchstammis. Ett av diplomatkårens mest lyckade matpolitiska schackdrag var hur Japanska Ambassaden hade Henry Kissinger som frekvent gäst – inte via sin råa fisk utan genom att servera hans favoriträtt wienerschnitzel. Alla undrade förstås om Barack och Michelle skulle dyka upp på den årliga "sexigaste galan" Jeté Society på Franska Ambassaden, eller på den ultimata ”power dinnern” hos Kuwait-America Foundation. Ett nätverkande och en partykarusell som snurrar vecka efter vecka, månad efter månad. Addera till det den vanliga konsten med att mingla bland krogborden ute på stan.

Washington är förstås sprängfyllt med såväl komisk som patetisk nostalgi. Trotjänaren bland bardiskar, tillika stadens äldsta bar, och som var Theodore Roosevelts favorit, Old Ebbitt Grill, har hängt med sen 1856. Här mixas än i dag de politiskt mest sakkunniga med sina bevakare från media, plus medvetna turister och ett uppklätt teaterklientel i en sorligt uppsluppen miljö. Om man vill känna historiens vingslag så har The Occidental den största fotosamlingen av "gäster genom åren" på sina väggar. En av de mest omsusade klassikerna i Georgetown är Nathan’s, där bland annat Nixon en gång släppte loss och spelade piano.

"Kungen" för många demokrater sen urminnes tider är The Palm, som till alldeles nyligen hade stadens mest inflytelserika hovmästare, Tommy Jacomo. En klapp på axeln av honom och en "dirty joke” ansågs finare än att ta presidenten i hand. Så här fortsätter det med The Prime Rib,  Charlie Palmer Steak, The Capital Grille. Som i så många sammanhang är det de stora stekarna och de kända stekhusen som har det starkaste greppet om makten – åtminstone så länge den är koncentrerad till "vita, äldre, medelklassiga män".

Det påstås ju ofta i New York att ”life is a cabaret”, i Los Angeles och Miami snarare att ”life is a beach”. Men i Washington är det lite mer "life is a lobby”. Vid sidan av stekhusen är det ju några av hotellen som tycks ha stadens makthavare i sitt järngrepp. Det bitvis så tabubelagda ordet "lobbyist” påstås ha kommit till på grund av den typ av påverkan och samtal som från början bedrevs främst i den berömda lobbyn på klassiska Willard Hotel ett par kvarter från Vita huset.

Vissa romantiker har svårt att acceptera att det var här, i ett rum på det konservativa lyxhotellet som Martin Luther King skrev sitt berömda tal ”I have a dream”. Här finns också stadens mest omsusade bartender som konstant ser, hör och vet mest – Jim Hewe på Round Robin Bar. Man kan släcka sin politiska törst med 44 olika drinkar som fått sina namn efter samtliga presidenter. George W Bush drack ju som bekant inte en droppe, men det fanns snabbt förstås ändå en drink med namnet George W Bush – Coca cola och en citronskiva. För många av oss är det betydligt lättare att dras till Barack Obamas drink Blue Hawaiian.

Men hur ska det nu gå för gamla kära Washington? Det är förstås den stora frågan. George W Bush svepte in staden som i en konservativ filt med sina villaägare i de rika förorterna. Barack Obama kom med sitt yngre liberala coola innerstadsgäng. Alla undrar nu vilka Donald Trumps tiotusentals ”Washingtonhatande patrioter" är. Nyss invigda Trump International Hotel, granne med Vita Huset på Pennsylvnia Avenue, har ju trots allt bara 263 rum – för dem som insett att det nog handlar mer om ”Make Trump great again” än ”Make America great again”.

För Washington måste det hur som helst vara det sorgligaste som hänt i stadens historia. Eller kan det istället bli "det stora uppvaknandet"? Att staden, som bitvis var vid vägs ände med sin korrupta lobbyism, kanske äntligen lyckas resa sig ur sitt syniska politiska träsk?

Under tiden är det fritt fram för ett konspiratoriskt tänkande. För många tror att det är Donalds dotter Ivanka (”The First Daughter”) i Washington – och inte Melania (”The First Wife”) på Manhattan – som är hans riktiga och mest inflytelserika ”The First Lady”. Är det en tillfällighet med hennes och Obamas husköp ett stenkast ifrån varandra i rätt inflytelserik Washingtonstadsdel; Kalorama. En annan ny granne några gator bort är Jeff Bezos som ju sen något år äger Washington Post, stadens starkaste medieröst.

För visst kan väl rätt hund, en kvällspromenad, rött ljus vid ett övergångsställe, en snabb ögonkontakt än i dag leda till ett samtal, en kopp kaffe, en insikt – och kanske en ny världsordning?

_______________________________________________________________________________________

Bobo Karlsson senaste böcker – Urban Safari och Urban Safari.2 (Norstedts, pocket 2011 och 2014) – innehåller 24 storstadsporträtt. Några kapitel att inspireras av; New York (”Medveten, mänsklig, modig”), Berlin (”Send in the clowns”), Los Angeles (”En bedårande stad av sin tid”), Paris ("De som vet bäst"), San Francisco (”Här har du ditt liv”), Beirut (”Ett charmfullt helvete”), Barcelona ("Europas största ego"), Bangkok ("Det brinner min sköna") plus Stockholm (”Du stora du lilla, du nya du fria”) med flera.