Aprilia Hägglöf

– Förra veckan var jag i Laandgraf i Holland i fem dagar och tränade i den inomhusbacke som finns där, säger Aprilia Hägglöf. Det är för varmt i Europa, det finns ingen snö, inga glaciärer att åka på. Österrikiska herrlandslaget var också där och tränade.

Hon kom på sextonde plats i OS i Turin. Målsättningen inför VM i Arosa, Schweiz, i januari är hög.

­– Jag hoppas på en medaljplats, säger Aprilia. Och siktar på en plats bland de fem främsta i totala världscupen.

Säsongen 2005–2006 toppades med hennes första seger i karriären, i parallellslalom i Sierra Nevada.

– Jag hade ett par fjärdeplatser också, där hundradelarna inte riktigt var på min sida. Det hoppas jag att jag har i år.

Hon är bara tjugotre år, men har redan fem säsonger bakom sig i landslaget. Hon började åka snowboard när hon var nio år i Sun Valley, Idaho, USA.

– Jag är född i Sverige, men familjen flyttade till Frankrike strax efter, och när jag var nio, till Sun Valley. Vi bodde precis vid slalombacken. Alla kompisarna åkte bräda. Det var kul, coolt, helt naturligt att man hängde på.

Fast först var det tennis som gällde.

– Bräda åkte jag mest på kul, tennisen var viktigast i början. Vann Idaho State Championship, men började nog lite för sent för att bli riktigt duktig.

Hon började tävla i snowboard när hon var fjorton. Körde i North American Cup. Efter studenten blev det mer och mer seriöst.

Snart kom ett erbjudande från Sverige om att köra några läger med landslaget.

– Jag hade egentligen ingen lust att lämna USA, men det var ju smickrande att få ett erbjudande från landslaget. Så jag åkte över.

Och här har hon stannat sedan dess. Bor i en lägenhet på Kungsholmen i Stockholm. Men det är inte så ofta hon är där.

– Jag har i snitt tvåhundra resdagar om året. Det är kul, men rätt tufft. Folk tror ju ofta att man lever lyxliv, tänker gud vilket härligt liv, köra bräda och sitta i solen och dricka öl. Men så är det högst tio procent av tiden. Ofta är det skitrisiga hotell och jättedålig mat. Mycket slit. Har man varit bortrest en månad längtar man bara hem.

Hon klarar sig bra på snowboardåkandet.

– Det är ju inte som för hockeykillarna, men det funkar bra. Jag har bra stöd från SOK, har egna sponsorer, Helly Hansen, ATG, Hello Sweden, Jofa, och ett par till. Prispengarna får man ta som en bonus. Det betalar hyran, det går runt, jag behöver inte jobba på somrarna.

Parallellt har hon gjort lite karriär som modell.

– Jag har plåtats för Elle, Cosmopolitan, Amelia och Ivan, men det är mer som en kul grej, det är ingenting jag tänker satsa på i framtiden.

På resan till Chile har hon med sig kursböcker i företagsekonomi.

– Jag sökte och kom in på Handelshögskolans civilekonomprogram för två är sedan. Men det gick inte att kombinera med min satsning på Snowboard. De hade inget distansprogram. Nu har jag börjat plugga företagsekonomi på distans på Växjö universitet. Planen är att göra det i två år, och sen fortsätta på Handels efteråt. Jag har kvar min plats där.

Den optimala upplevelsen med snowboard?

– Det är själva adrenalinkicken, när allt känns rätt. Man står där i grinden, man ligger lite efter men vet att man kan ta igen det, det är mäktigt. Det händer sällan, men när det händer, slår det ut det mesta.

Kenneth Gysing

frilansjournalist

[email protected]