Allt mer lik min far

I början kändes det sådär, med tanke på att farsan hade en ganska stor kran.

Efterhand har det börja kännas det allt bättre, eftersom när man kommit upp i min ålder, 55 år, så finns det en poäng i att känna att man lever vidare i sina barn och barnbarn.

Sedan märker jag att jag på lediga stunder börjar gå omkring i mina mest slitna kläder, tröjor med stora hål i, brallor som hänger på trevkart – precis som som pappa gjorde.

Och igår kom det slutliga beviset på att jag är min pappas son.

I takt med att synen blivit sämre har jag fått allt svårare att rikta eau de toilette-flaskan rätt så att den finfördelade, väldoftande strålen träffar min haka i stället för att sprejas rakt ut i luften.

Igår kom jag alltså på lösningen; fram med tuschpennan och markera hålet med en liten pil ovanpå!

Kom då att tänka på min pappas alla små lustiga, uppklistsrade lappar på landet, med instruktioner och pilar.

Nästa steg, för min del, blir att jag ska markera shampoo-flaskan i duschen med ett stort, tydligt ”S”, så att jag i fortsättningen ska slippa behöva balsamera mig i förtid.

Livet går vidare.