Alla dessa rättrådiga moralister

Den 26 november hade Dagens Nyheter en intellektuellt lysande ledare med rubriken ”Populistiskt och principlöst”. Ledaren var en kommentar till att Allianspartiernas kvinnoförbund, med undantag av Moderaterna om jag fattat saken rätt, gjort gemensam sak med vänsterns kvinnoförbund och föreslår i rättrådighetens intresse att svenska medborgares sexköp utomlands skall straffbeläggas liksom sexköp på svensk mark redan är straffbart. De rättrådigas utgångspunkt är att all prostitution måste sammankopplas med andra betydligt grövre företeelser såsom människohandel, misshandel, våldtäkt med mera. Så är ju nödvändigtvis inte fallet.

DN-ledaren påminner om vissa etablerade rättsprinciper som gäller mellan stater. Utgångspunkten är att brott skall bedömas utifrån de rättsregler som gäller där gärningen begås. I artikeln tas exemplet abort upp. I många länder är abort i princip förbjudet men inte så i Sverige. Kvinnan har oinskränkt rätt till sin kropp lyder resonemanget.

Men om man i vissa rättsordningar anser att abort är mord, dråp eller vållande till annans död så skulle det således vara acceptabelt för de rättrådigas skara att en utländsk kvinna som av någon anledning utför abort i Sverige skulle kunna dömas till ett mycket hårt straff i sitt hemland. Kanske piskning, lemlästning eller döden?

När det gäller sexköp så är Sverige i minoritet genom att ha straffbelagt sådana köp. Det är inte straffbart att sälja men att köpa sex. För 15 år sedan var inte sexköp något brott i Sverige och sedan dess är det ett ganska lindrigt brott som endast kan straffas med böter.

Om man nu anser att ett foster är en levande mänsklig organism och att abort således innebär att ett liv släcks så får ju detta brott av lätt insedda skäl en helt annan dignitet än om en man – eller kvinna för den delen – köper sextjänster.

Men de rättrådiga har alltid en färdig mall och vägrar se saker och ting ur olika perspektiv. De vill inte se att moral inte betyder samma sak för alla människor. Alla de rättsordningar som accepterar sexköp behöver nödvändigtvis inte anses vara av sämre moralisk halt än de som tillåter att foster dödas.

Karin Magnusson på Aftonbladet tillhör dem som utan tvekan måste anses tillhöra de rättrådigas skara. Och naturligtvis reagerade hon med stor förtrytelse på DN-ledaren trots att den var tänkvärd och intellektuellt hederlig.

Magnusson satte i sin iver att racka ned på DN:s ledare i stort sett likhetstecken mellan sexköp och andra betydligt värre saker som människohandel, våld mot och annan exploatering av kvinnor.

När det gäller aborter så är det förvisso en grannlaga avvägning mellan kvinnans hälsa och fostrets/barnets liv och här intar de rättrådigas skara ståndpunkten att kvinnan inte alls har något ansvar för sin graviditet, vem som helst kan ju glömma kondomen när lusten faller på i fyllan och villan!

Kvinnans ointresse av att föda fram barnet väger tyngst oavsett skäl. Fostret/barnet har ingen rätt på sin sida. Magnussons resonemang speglar en exempelös ensidighet som karaktäriserar vänsterfeministerna. Deras lättsinniga syn på livet har inget med god moral att göra och därför vore det klädsamt om de rättrådigas skara slutade upp med just detta moraliserande.

Åtminstone kunde man begära att de kunde ha förståelse för att många andra människor kan ha en annan syn på dessa frågor och att de flesta gärna avstår från att bli ”uppfostrade” med moraliska pekpinnar.

Ett ytterligare exempel. Den 23 november tog Karin Magnusson upp en rapport från SCB, ”På tal om kvinnor och män”. I denna rapport, ett beställningsverk får man förmoda, ”slås fast” att 25 procent av alla kvinnor mellan 18 och 85 år har haft besvär med oro, ångest eller ängslan. Och kan ni tänka er, endast 15 procent av männen i undersökningen hade drabbats av samma predikament. Huh…så hemskt och vilket kvitto på hur eländigt de svenska kvinnorna har det!

Jag är säker på, med all respekt för SCB:s undersökningsmetoder, att alla människor – män och kvinnor – under perioder av sitt liv känt oro, ångest eller ängslan. Det är nämligen, som Strindberg sa, synd om människorna!

En annan pålitligt rättrådig person är Oisín Cantwell, också han på Aftonbladet. Han tar den 29 november upp de senaste skandalerna kring Sverigedemokraterna där oförsiktigt intag av alkohol funnits med i bilden. Förutom rasism är supandet den röda tråden i partiets verksamhet enligt Cantwell.

Visserligen nämner han pliktskyldigast Gudrun Schymans fyllebravader, den mest klart lysande feministiska stjärnan vi har. Hennes agerande var så uppseendeväckande att inte ens den feministiska vänsterpressen kunde mota flodvågen. Men i Schymans fall var det synd om henne ty hon var ju kvinna.

Faktum är att politik och alkohol, liksom sport och alkohol samt media och alkohol förefaller intimt sammakopplade. Utan att vara någon insider i vare sig Riksdagshuset, regeringskansliet eller medias vattenhål så tror jag mig veta att det finns ett antal personer, även i ministerställning, som har påtagliga problem med alkoholen. Vi har haft personer än högre upp i statskalendern, talmän till exempel, som druckit friskt.

Man kan förmoda att mer luttrade politiker kanske lärt sig vissa knep att hålla sig borta från mediernas strålkastare när det så att säga beger sig, men det är naturligtvis även så att man ”finner där man letar” och media gör många gånger ingen sak av att en minister eller annan framträdande politiker ramlar under bordet på någon krog, bar eller kalas. Det finns ju trots allt en professionell morgondag att tänka på.

Nej, mycket av vad som skrivs är helt styrt av en politisk bias som är allt för lätt att genomskåda och som jag tror att många är hjärtligt trötta på. Samma rättrådiga personer dyker upp i samma soffor, kring samma bord, i samma krönikor, i samma dönicksprogram. Kanske är det just detta som förklarar att Sverigedemokraterna fortsätter att få höga opinionssiffror trots ”skandalerna”. Något som i hög grad förbryllar de rättrådiga och spär på deras förtrytelse. Trots den aggressiva och ihållande jakten på dessa rasister, alkoholmissbrukare och gatuligister har deras parti mage att attrahera fler och fler människor. Hur är det möjligt? En liten del av svaret kanske döljer sig just denna krönika!

Det är dags att sätta på Karin Magnusson, Oisín Cantwell och många rättrådiga med dem, en varnande dumstrut för de som händelsevis inte har genomskådat dem.