Äkta fotbollsdåre

Ibland behöver vi en galning. En äkta galning i ordets mest positiva bemärkelse, om det nu finns en sådan tolkning. Någon som vågar, och som inte hämmas av prestige. Som inte bryr sig särskilt mycket om hur han uppfattas i Fotbollförbundets medaljbehängda salar. Som inte ställer upp på den förhärskande 4-4-2 med press och understöd-filosofin. Och som faktiskt visar möjliga vägar framåt.

Imi Markos är en sådan dåre, dåre som i ordet fotbollsdåre. En fotbollsälskare som inte låter triviala saker som klubbtillhörighet eller nationalitet stå ivägen för kärleken till den lilla runda leksaken och vad en del människor kan göra med den.

Imi Markos har författat en stridsskrift. En pamflett riktad mot den ”tråkiga” fotbollen, mot det spelförstörande idrottsvåldet och mot de tränare och spelare som i den heliga defensivens namn gräver skyttegravar utanför eget straffområde och ”tar” taktiska varningar på mittplan med ett brett leende. Denna skrift har han döpt till ”Ronaldinho utmanar fotbollens dödgrävare”. En krånglig, kantig titel på en krånglig, kantig bok.

Liksom Ronaldinho ibland briljerar med konststycken som tycks trotsa alla naturlagar men ibland missar vidöppna mål, lika konsekvent, eller snarare inkonsekvent, är Markos i sina analyser av spelet. Jag kommer på mig själv med att tycka somligt är genomtänkt, glasklart och inspirerande medan annat mest känns utopiskt eller i värsta fall knasigt. I avsnittet rörande regler tycker han till exempel att alla matcher borde spelas på fullstor plan, alltså 120 gånger 90 meter, vilket helt klart skulle främja det offensiva spelet; se bara Barcelonas underbara attackspel – gynnade av Camp Nous stora ytor. Men författarens regelförslag om att distansskott från längre avstånd än 20 meter borde rendera ett bonusmål – alltså två mål till priset av ett skott – känns ganska konstruerat.

Åtminstone intressant är i alla fall förslaget om att stänga de högsta ligorna, liksom i den amerikanska proffsidrotten. Och teorin är att om ett lag inte riskerar åka ur serien utan bara kan sikta uppåt finns det inte lika stor anledning att backa hem hela laget och gräva skyttegravar utanför straffområdet. Problemet med en sådan konstruktion är naturligtvis dels att det inte ges någon reell möjlighet att klättra i seriesystemet och dels att lag, vars tabellplacering inte ger dem chansen att vinna något, inte har något att spela för.

”Ronaldinho utmanar fotbollens dödgrävare” är framförallt en tillbakablick och en längtan efter den offensiva, publikfriande fotboll som representerades av Puskas och Cruyff, författarens stora förebilder. Nostalgi, visst, men Markos undviker att falla för frestelsen att proklamera ”allt var bättre förr”. Snarare är det i långa stycken en intressant lovsång till den offensiva fotbollen, med avstamp i gamla tiders lek med bollen men alltid med blicken framåt.

Imi Markos hade tyvärr, för helhetsintryckets skull, behövt någon som kunde ha redigerat alla tankar innan boken trycktes. För många stavfel och ganska svåröverblickbart men det är ändå bara anteckningar i marginalen.

För även om författaren slår in en del redan vidöppna dörrar så spränger han också en försvarlig mängd nya genom tidigare massiva betongväggar. Och fast en del av de nyöppnade passagerna inte är särskilt logistiskt genomtänkta blir det, trots allt, lite ljusare i korridoren.

Niclas Kindvall