11 september

Det kallas flashbulb-minnen. Det märkliga som inträffar i hjärnan när vi får höra en stor och dramatisk nyhet, som väcker starka känslor. Som i dag för fem år sedan. Den 11 september 2001. Det var inte igår, men visst minns vi det som (nästan) i går.

Var vi befann oss, vilka vi berättade det för, hur någon sa när han hörde det. Känslan, uttrycken och människorna.

Tacka flashbulb-effekten för det. Vid starka intryck är det som om hjärnan tar en extra exponering för långtidslagring. Det är därför som vi fortfarande minns hur, var och när vi fick höra nyheten om flygplanen som kraschade WTC i NY.

Förmodligen är det där en evolutionär nedärvd grej. När vi blir starkt känslomässigt berörda är det ganska klokt att hjärnan passar på att lagra extra noga var vi befann oss just då. I fall vi nu var på en farlig plats där det brukar finnas tigrar, höga fall eller otäcka ormar. Så att vi passar oss nästa gång, liksom. Hjärnan är inte riktigt uppdaterad på globalt nyhetsflöde, utan tror att allt viktigt och farligt händer inom tio meters omkrets.

Man kan väl säga att det i dag inte är så särskilt funktionellt längre. Sambandet dramatisk världsnyhet och den närmaste miljön där man befinner sig är inte lika starkt längre. Själv satt jag framför datorn när det hände. Jag fick ett CNN breaking news-mail, en slags nyhetsflash, som jag förstrött kollade in. Det handlade för ovanlighetens skull inte om någon ointressant skådis som hade kört rattfull. Och jag minns mycket väl min reaktion: ”hm, ett flygplan som har kört in i WTC, det var väl taskigt navigerat”.

I min förställningsvärld var det ett litet privat affärsflygplan som hade missat Kennedy airport. I och för sig en tråkig händelse, men inte någon världshistoria precis.

Det har gjorts många undersökningar om flashbulb-minnen. De som var tillräckligt gamla då det hände, kommer ihåg var de var när de hörde nyheten om Olof Palmes död, eller Estonias undergång. I USA visade det sig i en undersökning att de svarta mindes särskilt väl allt runt omkring sig när de fick höra om mordet på Martin Luther King, medan vita kom ihåg mer från mordet på John F Kennedy.

Men allt man kommer ihåg är inte rätt. Minnena fylls ut med senare fakta och förmodanden. Ett exempel är en undersökning om just 11 september 2001. Sju veckor efter attacken fick 569 studenter i USA frågan om de den 11 september hade sett hur första planet gick in i första skyskrapan. 73 procent svarade ja och de flesta var tvärsäkra. Trots att någon sådan film aldrig hade visats den 11 september.

Liknande resultat fick man i England, där 44 procent uppgav att de hade sett en TV-film om hur prinsessans bil körde rakt in i tunneln i Paris och kraschade. Någon sådan film har dock aldrig producerats, än mindre vistas. Det enda som cirkulerade i media var de tragiska stillbilderna på den förolyckade bilen.

Så minnena kan vara hur säkra som helst – men de är inte alltid att lita på.

Och kommer du – ärligt talat – kunna redogöra för vad du har gjort i dag – om fem år? Näe, var glad för det, ibland kan det vara skönt att glömma lite också.

Marika Ehrenkrona

[email protected]