1-procentsmålet: symboliken härskar över verkligheten

I den inrikespolitiska debatten är det inte längre ovanligt, om än inte okontroversiellt, att föreslå lägre ersättningsnivåer och hårdare krav inom socialförsäkringssystemet i syfte att få bukt med arbetslösheten och utanförskapet. När det gäller debatten om den globala fattigdomen är det dock få som propagerar för minskat bistånd i syfte att stärka utvecklingen i de fattiga länderna.

Politik handlar ofta om symbolik. Naturligt, kan tyckas. Och inte heller alltid negativt. Men när symboliken blir överordnad, och det reella underordnat, och när all erfarenhet föses under i mattan till förmån till hur vi vill att det ska vara – då är det mycket negativt.

Det internationella biståndet är ett sådant område där symboliken och det världsfrånvända önsketänkanden fått härska. Allra mest symbolik och önsketänkande ryms i det så kallade 1-procentsmålet. Sedan nära 40 år har vi i Sverige haft som mål att biståndet till fattiga länder skall utgöra 1 procent av vår bruttonationalprodukt, BNP. (Numera uttrycks målet som 1 procent av bruttonationalinkomsten, BNI).

Trots att erfarenheten och kunskapen är en annan i dag än den var för 40 år sedan, och trots att biståndspolitiken ser annorlunda ut idag än tidigare – eller i vart fall är tänkt att se annorlunda ut i dag – så är procentmålet detsamma. (Det bör påpekas att endast ett fåtal gånger har målet verkligen uppfyllts).

Den förra socialdemokratiska regeringen deklarerade att målet kvarstår, och i dagarna har den nya borgerliga regeringen deklarerat att målet, och därmed biståndsnivån, ligger fast. Även om det är lite luddigt beskrivet så finns det alltså indikationer på att det parti som tidigare varit motståndare till målet – moderaterna – nu vikit sig.

Den rådande samstämmigheten och frånvaron av diskussion i frågan är mycket märklig. Det finns nämligen starka skäl att ifrågasätta målet. Det mest uppenbara i 1-procentsmålets absurditet är naturligtvis att medlet när det gäller fattigdomsbekämpningen har blivit ett mål i sig. Målet med biståndspolitiken är så att säga att “göra slut på pengarna“. Ju dyrare desto bättre.

Men det finns också andra skäl till att vara skeptisk till målet. För det första, om nu resursöverföringar från rika till fattiga länder är en effektiv metod när det gäller fattigdomsbekämpning, är det då inte lite futtigt att vi ska avvara en hundradel av vårt överflöd till världens fattiga?

Varför inte 2 procent? Eller 5, eller 10 procent? Då borde ju fattigdomen snart vara utrotad. Att vi landat på just 1 procent av BNI måste antingen bero på att den nivån, som alltså baseras på vår egen ekonomis storlek ett visst år, är precis “lagom“ – och några analyser som kommit fram till den slutsatsen existerar, såvitt jag vet, inte – eller så vill vi inte ge mer. Vi måste trots allt spara det mesta till oss själva, kan tyckas.

Men saken är den att det är mycket som tyder på att biståndet inte alls är rätta sättet att bekämpa fattigdomen i tredje världen. För om vi verkligen tog vara på all den erfarenhet som årtionden av bistånd gett oss, så skulle nog slutsatsen bli helt en annan. Och då skulle vi se det helt orimliga att ha ett mål som 1-procentsmålet.

Biståndet har inte utrotat fattigdomen. De länder som får mest bistånd i dag är i stort sett samma länder som fick mest bistånd för 20 eller 30 år sedan. Vill man vara snäll i sin kritik kan man säga att biståndet varken gjort till eller från. Vill man vara mer brysk, och kanske också mer verklighetsnära, kan man säga att biståndet bidragit till att hålla kvar människor i fattigdom.

I debatten har ett högt bistånd blivit liktydigt med ett bra och effektivt bistånd – 1-procentsmålet bygger på det antagandet – men den faktiska utvecklingen talar för att det är det motsatta som gäller. Biståndet leder till ett biståndsberoende i mottagarländerna som många gånger varit förödande för utvecklingen. Hur biståndet fungerat systembevarande i fattiga länder finns det allt för många avskräckande exempel på.

Om nu biståndets olyckliga konsekvenser är så väl kända så kan den konspiratoriskt lagda ana andra orsaker till omhuldandet av det svenska biståndet. Bistånd handlar nämligen till mycket stor del om att göra affärer. Det svenska biståndet generellt är en miljardmarknad för biståndskonsulter och andra svenska företag. Det bundna biståndet – som fortfarande finns kvar trots löften om att det skall avskaffas – är en guldgruva för många svenska industriföretag.

Biståndsberoende är således inte något som bara finns i fattiga mottagarländer, utan är en realitet också i rika givarländer. För dessa företag och organisationer är 1-procentsmålet naturligtvis en gåva då det utgör ju en sorts garant för att biståndet förblir högt.

Nu brukar försvarare av ett högt bistånd hävda att politiken ser annorlunda ut i dag, och att biståndet reformerats. Det har blivit mer effektivt. Men om så är fallet är det mycket märkligt att 1-procentsmålet fortfarande är relevant. För det indikerar i sin tur att inte så mycket har de facto hänt när det gäller biståndspolitiken. Snarare finns det tecken på att vi både i Sverige och internationellt nu är på väg att återgå till den biståndsyra som rådde på 70- och 80-talet.

Men det finns hopp. För inte så länge sedan var det otänkbart att argumentera för lägre ersättningsnivåer som ett led i kampen mot arbetslöshet och utanförskap. Tids nog kanske det blir möjligt att argumentera för minskat bistånd som ett led i kampen mot den globala fattigdomen. Med då måste politiker och beslutsfattare våga se verkligheten som den är.

För till sist, finns det någon som kan hävda att roten till utvecklingsländernas problem är att de fått för lite bistånd? Om svaret är nej på den frågan så tyder det på att samtliga riksdagspartier är helt ute och cyklar.